Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Publicistmöten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
551
Pucelle (TOrléans-Puckelflugor
552
Pucelle (1’Orléans, La [pysä’1 dårleä7], fr.,
Or-leanska jungfrun. Se Jeanne d’A r c.
Pucherit, miner., ett hyacintrödt eller
brunt, rombiskt mineral, ett vismutvanadat
af sammansättningen Bi V04. Förekommer
på Schneeberg och Ullersreuth.
A. Hng.
Puchmajer, Antonin Jaroslav, tjechisk författare,
f. 1769 i Moldauthein i Böhmen, d. 1820,
blef 1806 kyrkoherde i Kadnitz. Bland skalder,
som höra till den tjechiska renässansens första
skede, är P. otvifvelaktigt den förnämste och den
ton-gifvande. Med honom börjar en ny tid, med förädlad
smak. Hans första diktsamling utkom 1795 (Sebråni
bdsni a zpévu, I); denna följdes efter hand af fyra
andra, den sista 1814, delvis efter-bildningar af
Biirger, Kleist, J. B. Rousseau, La-fontaine och
Karpiiiski. P:s vittra skrifter utgåfvos samlade
1833 af Nejedly under titeln Fialky (Violer). Som
språklärd är P. känd genom Lehr-gebäude der russischen
sprache (1820), för sin tid ypperligt, som ännu har
värde. Andra språkliga arbeten af P. äro Grammatik und
wörterbuch der zigeunersprache (1821) och ett försök
till slavisk pasigrafi, Pravopis rusko-cesky (1805;
ny uppl. 1851), hvarförutom han redigerade 2:a delen
af Dobrovskys tysk-tjechiska ordbok. LU- (A-d J.)
Puchstein [porchstajn], Otto, tysk arkeolog,
f. 1856 i Labes (Pommern), d. 1911, bereste
Italien, Balkanhalfön och Egypten 1881-83, var
1883-96 direktorialassistent vid de k. museerna i
Berlin, vardt 1896 professor i klassisk arkeologi i
Freiburg, deltog 1900-04 i utgräfningarna i Baalbek
och utnämndes 1905 till generalsekreterare vid
tyska arkeologiska institutets centraldirektion. Af
P:s arbeten kunna nämnas Reisen in Kleinasien und
Nord-syrien (med Humann, 1890), Beschreibung der
skulpturen aus Pergamon: Gigantomachie (1895), Die
griechischen tempel in Unteritalien und Sizi-lien (med
Koldewey, 1899), Die griechische buhne (1901), Fuhrer
durch die ruinen von Baalbek (1905) och Die ionische
säule (1907). P. var en skicklig arkeolog, som utöfvat
ett ej ringa inflytande på sin vetenskaps utveckling.
Puchta [po’jta]. 1. Wolfgang Heinrich P.,
tysk ämbetsman och rättslärd, f. 3 aug. 1769 i
Möhrendorf, Bajern, d. 6 mars 1845 i Er-langen,
utgaf bl. a. Handbuch des gericntli-chen verfahrens
in sachen der freiwilligen ge-richtsbarkeit (1821;
2:a uppl. 1831-32) samt Bei-träge zur geselzgebung
und praxis des burgerlichen rechtsverfahrens (2 bd,
1822-27). - 2. Georg Friedrich P., den förres son,
tysk rättslärd, f. 31 aug. 1798 i Kadolzburg, i
dåv. furstendömet Ansbach, d. 8 jan. 1846 i Berlin,
verkade först som e. o. professor i Erlangen,
sedan som ord. professor i München, Marburg,
Leipzig och slutligen i Berlin, där han 1842 blef
F. C. von Savignys efterträdare. P. är en af de mest
betydande representanterna för den riktning inom
rättsvetenskapen, hvilken, förberedd af G. Hugo,
bragt till sin höjdpunkt af v. Savigny och vidare
fullföljd af P., fått namnet "den historiska skolan"
- en riktning, som hufvudsakligen karakteriseras
däraf, att den söker rättens grund i det nationella
rättsmedvetandet. P. utöfvade en mycket omfattande
författarverksamhet. Bland hans arbeten förtjäna
särskildt att framhållas Das gewohnheits-
recht (2 bd, 1828-37), Lehrbuch der pandek-ten
(1838; 12:e uppl. 1877), Cursus der institutionen
(3 bd, 1841-47; 10:e uppl. 1893) och (de af Rudorff
utgifna) Kleine civilistische schriften (1851).
1. C.G.Bj. 2. L L.»
Puchto. Se P achto.
Pucic [putsitj], Medo, ragusansk ädling, sydslavisk
skald, f. 1821, d. 1882, utgaf 1844 en antologi
äldre ragusansk lyrik och 1852 sonettsamlingen
Talijanke. Han författade de lyriska hjältedikterna
Karagjurgjevka (serbernas politiska befrielsekamp)
och Cvijeta (Ragusanska republikens fall). Dessutom
utgaf han 1858 Spomenike srpske 1395-i&23, Zakone
ostrova Mljeta (ön Meledas lagar) och den vittra
kalendern "Dubrovnik". På italienska skref han
Studi sugli Slavi och öfversatte till italienska
Königinhof-handskriften samt utdrag ur Mickiewicz och
Gundulic, till slaviska Platons "Symposion". Hans
dikter utgåfvos 1879. Studie öfver P. af Franjo
Markovié i "Rad jugoslavenske akademije", h. 66.
A-d J.
Puck (släkt med isl. púki, ond ande, pocker),
en i åtskilliga germanska folkstammars myter
förekommande skälmsk och kitslig tomte, som hos
angelsaxerna äfven fick namnet Robin goodfellow
("Nisse god dräng"; se Nisse) och tillgodogjordes
poetiskt af Shakspere i "Midsummer night’s
dream". Jfr vidare Puke, folkl., och Tomte.
N. E. H.
Puck, illustrerad skämttidning (vecko-), som
uppsattes i Stockholm 1 juli 1901 af Hugo Ferdinand
Vallentin, som var dess redaktör och utgifvare
t. o. m. 1909. Den har under senare år varit i
politiskt afseende afgjordt högertendentiös.
Puck, författarmärke för A. M. F. Munthe (se Munthe
9).
Puckel betecknar i allmänhet en rundad upphöjning
öfver en yta och användes i medicinen enbart såväl
som i sammansättningar (ryggpuckel, puckelrygg
m. fl.) som benämning på den svåra defor-mitet
af ryggrad och bröstkorg, som hufvudsakli-gast
markeras af en rundad eller mera spetsig utbuktning
af ryggen. Dylik puckelbildning är antingen en följd
af tidigare, oftast redan i barndomen genomgången
ryggradstuberkulos (se S p o n-d y l i t) eller är en
med svår ryggradskrök-ning (se d. o.) sammanhängande
deformitet af själfva bröstkorgen; i senare fallet
är ej sällan engelska sjukan eller barnförlamning (se
d. o.) yttersta orsaken till detta svåra och särskildt
tidigare mycket vanliga lyte. Med g)d behandling af
orsakssjukdomarna kan lytet i de allra flesta fall
förebyggas eller åtminstone minskas, och tack vare
läkekonstens, särskildt ortopediens, framsteg under
de senare årtiondena torde puckelryggiga personer
redan nu vara märkbart mindre vanliga än förr.
P- Hgld.
Puckelcell. Se Bi, sp. 217.
Puckelflugor, Pho’ridce, zool., en till tvåvingarna
hörande familj, omfattande ett fåtal små arter, som
bland annat utmärkas genom starkt konvex thorax (däraf
det svenska namnet) och vingar med få nerver. Den mest
bekanta arten är Pho’ra incrassata, som lefver som
parasit hos bilarver och stundom kan vålla biodlaren
rätt stor förlust. (Se planschen till art. B i,
fig. 13 o. 13 a.) G. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
