Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Publicistmöten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Puckelhvalar, Megaptera, zool. Se Fenhvalar,
sp. 28 och fig. 1.
Puckeloxen, zool. Se Zebun.
Puckelstritar, zool. Se Stritar.
Pud, rysk handelsvikt = 1/io ryskt skeppund
(berkovets) = 40 ryska skålpund = 16,sa kg.
Pudasjärvi [po’dasj-], socken vid Ijo älfs öfre lopp,
Uleåborgs län, Finland, lyder under Kemi domsaga och
Uleå härad samt utgör ett konsistoriellt pastorat
af 1:a kl., Kuopio stift, Uleåborgs kontrakt. Areal
8,142 kvkm., med en befolkning, finsktalande, af
10,527 pers. (1910). A. G. F.
Puddefjorden, en 3,5 km. lång, i mynningen 1,2
km. bred norsk fjord, som mellan Laksevaagsnes
i s. v. och den framskjutande udden Nordnes
i n. ö. bildar en del af Bergens redd. P:s
yttre bassäng är en förträfflig hamnplats för de
största fartyg. På P:s västsida, midt emot Bergen,
ligga förstäderna Laksevaag (1,454 inv. 1910) och
Damsgaard (1,296 inv.). Innerst i P. ligger förstaden
Solheimsviken (4,245 inv.). På nordsidan af P:s inre
bassäng ligger Bergens marinstation. Store och Lille
Lungegaardsvand i Bergen ha genom den för småbåtar
kanaliserade Nygaardsström aflopp till P. Kegelbunden
färjtrafik mellan Bergen och Laksevaag öfver P.
K. V. H.
Puddelklämma, metall. Se Puddelprocessen.
Puddelprocessen (eng. puddling}, metall., kallas
den af engelsmannen Henry Cort uppfunna och 1784
patenterade metoden att af tackjärn framställa
smidbart järn med användande af fossilt bränsle,
genom hvilken metod Englands och därefter andra
stenkolsproducerande länders järnindustri kunde
göra de storartade framsteg, som 1800-talets förra
hälft fick bevittna. Puddelmetoden skiljer sig
från de äldre härdfärskningsmetoderna (jfr Järn,
sp. 389) i främsta rummet därigenom, att bränslet
ej som i dessa kommer i direkt beröring med
järnet. Puddelprocessen försiggår i en flamugn,
som uppvärmes af den därigenom strykande lågan
från en med densamma förenad eldstad eller också
genom förbränning af gaserna från en generator (se
Generatorgas). Puddelugnens härd, d. v. s. botten och
sidoväggar, infodras med stycken af järnrik färskslagg
eller rik järnmalm, och sedan genom skarp eldning
ytan af denna infodring kommit i börjande smältning,
så att sprickorna mellan styckena med tillhjälp af
en järnkrok kunnat igenfyllas med smältande gods,
inlägges och nedsmältes tackjärnet tillsammans med
färskslagg. Därefter vidtar den s. k. rabblingen,
d. v. s. att massan öfver hela härden flitigt omröres
med ett groft, på ändan vinkelrätt nedböjdt spett
(eng. rabble}. Därigenom att på detta sätt färskslaggen
intimt blandas med tackjärnet, befordras färskningen,
d. v. s. föreningen mellan slaggens syre och de
beståndsdelar i tackjärnet, kol, kisel o. s. v., som
skola aflägsnas, så att den slutligen öfvergår till
ett våldsamt kok öfver hela härden. Efter färskningens
slut återstår för smeden att hopsamla de i härden
spridda små smidesjärnsklumparna, "färskorna", och
däraf forma 6 eller flera bollar, hvilka man uttager,
i den mån som de bli färdiga, och för under hammaren
eller i en s. k. puddelklämma (eng. squeezer) för
att utpressa så mycket slagg som möjligt, medan
denna ännu är i flytande tillstånd. I
puddelugnen är nämligen ej tillfälle att, som vid
härdfärskningen, hopsmälta färskorna till en smälta
och därigenom till största delen befria järnet
från slagg, utan denna måste med mekaniska medel
utpressas, hvilket dock ej lyckas mer än till en viss
grad. Därför karakteriseras också puddeljärnet af
sin intima blandning med slagg, hvilken förorsakar
en vanligen tågig textur med mer eller mindre
mörk brottyta. – Sedan bollarna blifvit hopslagna,
utvalsas de med samma värme till råstänger, hvilka
vidare sönderklippas, hopläggas i paket och garfvas
(se Garfva), hvarvid ytterligare en del slagg
utpressas. Såväl därigenom, att i puddelugnen järnet
blir mera likformigt behandladt, än som är möjligt
i en smälthärd, som genom den efterföljande, ofta
flera gånger upprepade garfningen lyckas man medelst
puddelmetoden erhålla en jämförelsevis jämn, ehuru,
som sagdt, mycket slaggbemängd produkt. En annan
förtjänst hos puddelmetoden är, att man, just genom
det myckna användandet af slagg, lyckas i högre grad
än med härdsmidesmetoderna ur järnet borttaga fosfor
eller förminska dess skadliga inflytande, hvarför man
med denna metod kan tillgodogöra sig så fosforhaltiga
tackjärnssorter, att de ej skulle kunna användas för
härdsmide. Efter införandet på 1850- och 1860-talet
af götjärnsmetoderna har puddlingen, som ditintills
var den i de stenkolsproducerande länderna så godt
som uteslutande använda metoden för tillverkning af
smidesjärn, i allt hastigare ökadt tempo fått vika för
dessa. I Sverige har den – oftast med användning af
ved som bränsle – varit i bruk på några få ställen,
men är numera sedan längre tid tillbaka nedlagd.
C. A. D. (F. S–e.)
Pudding, en maträtt, som får särskildt namn
efter hufvudbeståndsdelen (ris, kött eller fisk
o. s. v.) och till ingredienser i öfrigt har mjöl,
ägg, smör, mjölk och kryddor samt gräddas i en rundad
form. Jfr Plumpudding.
Puddling, metall. Se Puddelprocessen.
Pudel, zool. Se Hunden, sp. 1315 och fig. 5 å pl. III.
Puder (fr. poudre, af lat. puflvis, stoft, damm),
egentligen ett mycket fint fördeladt pulver,
särskildt ett ytterst fint siktadt pulver af någon
stärkelseart, mest af ris (poudre de riz), som är
så lätt, att det likt damm bringas i rörelse af
minsta vindfläkt. Sådant stärkelsepuder begagnades
under "gustavianska tiden" i Sverige till att strö
i håret eller i de då brukliga perukerna. (Redan
allongeperukerna puderbeströddes, sedan 1700-talets
början; jfr Peruk, sp. 614.) Detta bruk att
"pudra" håret härstammar från Frankrike. Med
s. k. pudervippor, knippen af fjädrar eller dun,
anbragtes detta hvita puder icke blott på håret eller
peruken, utan också på ansiktets hud för att dölja en
missprydande rodnad eller fläckar (fräknar o. d.) i
huden, hvarjämte rödt smink på kinderna efter behof
användes. Såväl finpulvriserad stärkelse som vissa
torkande och adstringerande pulver användas till
"inpudring" mot "hudlöshet" samt för att förekomma
sådan hos späda barn på de kroppsdelar, som ofta
fuktas af urin, samt hos personer, särskildt feta,
som svettas mycket. O. T. S. (C. G. S.)
Puderdosa, artill., en liten bleckdosa med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
