Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påfve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under kyrkans af Cluny-rörelsen (se Cluny-reformen)
ledda reform åter komma till aktualitet,
samtidigt med att det tyska kejsardömet under Henrik
III (1039–56) nådde höjdpunkten af sitt herravälde
öfver påfvedömet. Detta herravälde undergräfdes af
Leo IX och Nikolaus II samt bröts af Gregorius VII (se
d. o.), som upptog och tillspetsade Nikolaus I:s idé
ända till tanken på världen som en universalteokrati
under påfven som Petrus’ ställföreträdare. Påfvemakten
är ej blott andlig makt, utan allmänt herravälde,
universale regimen. Af Gregorius VII:s uppfattning ha
sedan alltid påfvedömets sträfvanden bestämts. Själf
misslyckades han i realiserandet af sin idé. Genom
konkordatet i Worms 1122 framträdde dock redan påfven
som jämbördig med kejsaren; och under 1100-talet växte
påfvemakten, främst genom Bernhard af Clairvaux,
korstågen och Alexander III (se d. o., sp. 526),
till dess den i Innocentius III:s regering
(1198–1216) nådde sin medeltida höjdpunkt, med
högsta lagstiftnings-, förvaltnings-, doms- och
beskattningsrätt öfver kyrkan och med en faktisk
bestämmanderätt i politiska ting, hvarigenom
Gregorius VII:s program i det hela syntes vara
genomfördt. Innocentius III tillspetsade också
den teoretiska motiveringen utöfver Gregorius
VII genom att i stället för beteckningen Petrus’
ställföreträdare sätta Jesu Kristi vikarie, liksom han
praktiskt tillspetsade maktkrafvet genom att direkt
bjuda öfver furstarnas folk, utan att ens behöfva
anlita furstarna som mellanhand. Det var påfvens
direkta herravälde öfver världen. Ett halft århundrade
behölls denna ställning, och Tomas från Aquino upptog
i teologien och dogmat påfvedömets gregorianska
anspråk (den förste, som formulerade satsen:
det är nödvändigt för saligheten att vara påfven
underdånig). Maktställningen fick sin mest energiska
motivering genom Innocentius IV (1243–54), då
"Donatio Constantini" vändes så, att det var kejsaren,
som till lön för sitt välförhållande af påfven
erhöll världslig makt. I striden mot Hohenstauferna
uttömde emellertid påfvedömet sin världsliga kraft,
samtidigt med att korstågens förlamande beröfvade
det dess starkaste stöd. När Martin IV (1281–85)
förgäfves lade bann och interdikt öfver Siciliens
usurpator Peter af Aragonien, blottades förändringen
i maktläge. Och när Bonifatius VIII icke dess mindre
i sin bulla Unam sanctam 1302 gaf den klassiskt
afslutande sammanfattningen af de påfliga anspråken på
världsvälde och sökte i verkligheten omsätta dem,
sammanstörtade för alltid detta världsvälde. Under
den senare medeltiden fick påfvedömet i stället
uppgiften att försvara sin maktställning på det
kyrkliga området. Men här lyckades påfvarna ej
blott försvara, utan också stärka ställningen. Midt
under babyloniska fångenskapen, som väsentligen
bröt ned påfvens moraliska och politiska inflytande
och upplöste Kyrkostaten i anarki, lyckades främst
Johannes XXII (1316–34) medelst finansiella åtgärder
och påfvens väldigt vidgade tillsättningsrätt öfver
andliga ämbeten genomföra den katolska kyrkans fulla
centralisation i påfvedömet och den kring påfven
utformade kurian, visserligen med konsekvenser, hvilka
i sinom tid måste föra till den stora utbrytningen
ur den enhetliga västerländska kyrkan. Tendensen till
ständerregemente inom kyrkan, som
på 1200-talet vuxit sig stark i främst domkapitlens
gestalt, sammanknöt sig med reformkrafven och blef
så till en tid ledande under reformkonsiliernas
period. Men påfvedömets slutliga seger öfver
konsilierna och sedan öfver den under 1400-talet
mäktiga kardinaloligarkien bekräftade påfvens
absoluta maktställning inom kyrkan. Dock fick denna
kyrkliga makt köpas genom stora medgifvanden till de
framväxande nationella staterna; och utvecklingen
förde äfven renässanspåfvedömet till allt mera
politisk gestalt med italienska världsliga intressen,
särskildt sedan Alexander VI och Julius II format den
moderna Kyrkostaten. Härunder nedsjönk påfvedömet i
djupt religiös-sedligt förfall. – De nya försöken,
först genom unionen i Florens 1439, att vidga påfvens
kyrkliga myndighet ut öfver den grekiska kyrkan gingo
definitivt i grafven genom bysantinska rikets fall.
Påfvedömet inträdde i nyare tiden med väsentligen
ett italienskt renässansfurstendömes karaktär. Det
var i intet afseende vuxet den situation, som
den lutherska rörelsen skapade, och det måste se
bortåt hälften af sitt europeiska maktområde gå
förlorad. Först under Paul IV skedde påfvedömets
öfvergång till den stora motreformatoriska strömmen;
och Pius IV fullbordade detta. Därmed blefvo
åter de kyrkliga intressena utslagsgifvande;
med hjälp af den jesuitledda motreformationen,
som väsentligen var en restauration af medeltiden
med tillspetsad papalism, lyftes påfvedömet åter
till en hög moralisk lika väl som dogmatisk och
kanonisk maktställning inom kyrkan (Tridentmötet;
romerska katekesen); och dess politiska roll blef åter
ledarens under de katolska statsmakternas kamp mot
kätteriet. Påfvarnas själfmedvetande bragtes till
Bonifatius VIII:s höjdpunkt af Sixtus V och Paul V,
då också den katolska teologien kunde forma tanken
på påfvens ofelbarhet och åter föra fram krafvet på
yttre världsvälde, om ock i indirekt form (Suarez och
främst Bellarmin, "De pontifice romano"). Men Paul
V inledde ock en period af de svåraste nederlag. De
katolska makterna med Venezia och Frankrike i spetsen
bröto sig ut ur restaurationskatolicismens band
och fullföljde sina enbart politiska och merkantila
mål. Nepotism och egoistisk huspolitik begränsade åter
påfvarnas synvidd till Italien. Det religiöst kyrkliga
momentet förlamades, och det rent världsliga tog åter
ledningen. 1600- och 1700-talen beteckna i påfvedömets
historia en period af ständigt ökad tillbakagång
i politisk och kyrklig maktställning och religiös
betydelse; enstaka fromma och samvetsgranna påfvar,
såsom Innocentius XI (1676–89) eller Benedikt XIV
(1740–58), kunde ej hejda utvecklingen. Upplysningens
hela anda under 1700-talet reste sig mot papalismen;
episkopalismen trängde segrande fram (se
Episkopalism); och statsabsolutismen förde en vidgad kamp
mot kurians rättigheter, ända till dess påfvedömet
syntes gå under i den franska revolutionen med Pius
VI:s bortsläpande och död 1799. – Men här låg också
vändpunkten. Oväntadt lyfte sig påfvedömet på två
mansåldrar till en oanad grad af makt och inflytande,
tack vare ej blott Pius VII:s och Consalvis klokhet,
utan främst genom den allmänna politiska och andliga
omsvängningen i reaktionen efter revolutionen
och förnuftstorrheten. Kyrkostaten återställdes,
jesuitorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
