- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
697-698

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påhl ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

697

Pähl-Pälbyggnader

698

Påhl. Se Pohl 1-4.

Påhlman, Otto Fredrik, militär, politiker, tillhörande
en från Westfalen härstammande och 1650 på svenska
riddarhuset introducerad ätt, hvars flesta medlemmar
egnat sig åt den militära banan, f. 24 mars 1785,
d. 8 maj 1822 i Linköping, blef 1802 fänrik vid
Lifregementets värfvade infanteribataljon, där han
1803 befordrades till löjtnant. 1809 öfverflyttad
till af Palénska regementet, blef P. 1810 kapten vid
Andra lifgardet och 1812 adjutant hos kronprinsen Karl
Johan. P. deltog i såväl 1808-09 års fälttåg i Finland
och Västerbotten som striderna 1813-14 i Tyskland
och Norge. Han blef 1813 major, 1817 öfverstelöjtnant
och 1822 öfverste i armén. Konstituerad att som vice
landshöfding utreda ett balansmål i Nyköpings län
1819, blef P. extra ledamot i Krigskollegium 1821 och
förordnades till vice landshöfding i Östergötlands
län 10 jan. 1822. Utan tvifvel böra dessa snabba
framgångar ses mot bakgrunden af P:s parlamentariska
bana. Kedan vid sin första riksdag 1809-10 väckte han
stor uppmärksamhet genom sin motion om undersökning
af de högre ämbetsmännens förhållande under tiden
efter 1800 års riksdag. Lifligt intresserad,
varmhjärtad och vältalig, blef P. snart en af sitt
stånds flitigaste debattörer, som rönte mångfaldiga
bevis på dess förtroende. Så kallades han redan vid
slutet af sin första riksdag till statsrevisor och
led. af riddarhusdirektionen, i hvilken egenskap
han fungerade till 1814. Vid riksdagarna 1810, 1815
och 1817-18 var han led. af statsutskottet samt
kallades vid de båda sistnämnda af landtmarskalken
att biträda honom i talmanskonferensen. 1818 valdes
han till fullmäktig i Eiksgäldskontoret och till
tryckfrihets-kommitterad. 1815 knöt han vid sitt namn
äran af en kraftig opposition mot från borgarståndet
utgångna försök att förbjuda judarna att inflytta och
vistas i riket. Hans memorial i ämnet på riddarhuset,
som gaf anledning till en långvarig och hetsig fejd i
tidningar och broschyrer, hade också åsyftad verkan.
v- M.

Påhåll. Se Grufkompass.

På jämn köl, sjöv. Se Djupgående.

Påkeforsen (P ock iför sen) i Lilla Lule älf
inom Jokkmokks socken, Norrbottens län, omkr. 17
km. ofvanför älfvens förening med Stora Lule älf,
har en total fallhöjd af 23 m. på en sträcka af
4,3 km., hvaraf endast en fallhöjd af 11 m. på en
1,600 m. lång sträcka anses vara användbar vid en
utbyggnad. Vattenområdet utgör 9,695 kvkm. (hvaraf 5
proc sjöar) och industriella medelvattenmängden 35,7
kbm. i sek. Forsen tillhör staten.

På kryss, sjöv. Se Kryss 4.

På kung Orres tid. SeKungOrre och Jung-ner i "Maal
og minne", 1914.

Påkänning, tillåten, tekn., kallas den ansträngning
inom ett material, som tillätes vid dess användning
för olika konstruktioner. Denna är för olika
material och konstruktioner mycket olika, beroende
på den säkerhetsgrad, som i hvarje fall anses
nödvändig. För järnkonstruktioner till vanliga
broar och byggnader räknas vanligen 3- till 4-faldig
säkerhet, d. v. s. man tillåter en ansträngning af */3
till V4 a* ämnets brottgräns, då tillåtna påkänningen
för vanligt göt järn antas till 1,000-

1,200 kg. per kvcm. (se H å 11 f a s t h e t). För
järnvägsbroar, maskinkonstruktioner o. d., utsatta
för skakningar eller växlande belastning, antas den
tillåtna påkänningen mindre än i förra fallet. För
andra materialier, såsom armerad betong, räknas
säkerhetsgraden till 4- ä 6-faldig, för t r ä-virke 5-
till 7-faldig samt för sten och b e-t o n g 10-faldig
eller mer, hvarvid den tillåtna påkänningen blir
beroende af de olika materialiernas hållfasthet. -
Litt.: Htitte, "Des ingenieurs taschenbuch" (22:a
uppl. 1914). P. Ax. L.

Pål, sammandragen form för P a u l u s.

Pålask. Se Läsk, skpsb.

Pålbyggnader, fornk., byggnader uppförda på pålar,
antingen i vatten eller på land.

I. Pålbyggnader i vatten. Seden att bygga bostäder
på pålar ute i en sjö, hvilken sed ännu mångenstädes
fortlefver (jfr fig. 2 och art. Nya Guinea, fig. 3),
påträffas hos flera af forntidens folk, såväl inom
som utom Europa. Dessa egendomliga byggnader uppföras
vanligen på

illustration placeholder
Fig. 1. Schematisk framställning af pålbyggnad.


följande sätt (se fig. 1). En mängd pålar nedslås
nära hvarandra i sjöbottnen på något afstånd från
stranden och afsågas på samma höjd, ett par fot öfver
vattenytan. På pålarna läggas vågrätt ett eller flera
lager af stockar, och sedan dessa betäckts med lera
och sand, uppföras hyddorna på den sålunda genom konst
bildade marken. Sådana pålbyggnader begagnades allmänt
i många europeiska länder under både stenåldern
och bronsåldern; efter järnets införande kommo de
småningom ur bruk. Pålbyggnaderna ha i Schweiz,
där man funnit flera och bättre bevarade lämningar
af sådana än annanstädes i Europa, varit föremål för
noggranna undersökningar alltsedan vintern 1853–54,
då uppmärksamheten med anledning af då rådande låga
vattenstånd riktades på dem. Af själfva pålbyggnaderna
finnes nu ofta intet annat kvar än den i sjöbottnen
neddrifna nedre delen af pålarna. Det öfriga har
blifvit förstördt antingen af eld eller genom tidens
inverkan. Äfven af den del, som ursprungligen
låg öfver vattnet, ha dock någon gång lämningar
bevarats, hvilka vid pålbyggnadernas förstöring
sjunkit ned i vattnet och där blifvit täckta af
uppväxande torf. Några af de nu i fråga varande
sjöarna ha nämligen under tidens lopp förvandlats
till torfmossar, och genom torfvens skyddande
förmåga har mycket, som annars skulle ha förstörts,
blifvit bevaradt ända till vår tid. Mycket har också,
åtminstone delvis, bevarats därigenom, att det vid
pålbyggnadernas brand kolats, hvarefter det i koladt
tillstånd kunnat trotsa tiden. Till följd häraf har
det genom undersökningar af alla dessa lämningar
blifvit möjligt att om lifvet i Europa under den
förhistoriska tiden samla en mängd värdefulla
upplysningar, som ej på annat sätt kunnat erhållas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free