Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påsk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen (kamfer m. m.). – Om pälsverk i heraldisk
bemärkelse se Foderverk.
Pälsätare, Mallofphaga, zool., familj af
ordn. gnagarinsekter (se d. o.), stundom räknad
som en särskild ordni ig. Gruppen omfattar små (l-2
mm.) vinglösa arter, som lefva på huden af däggdjur
och fåglar och nära sig af håren och fjädrarna samt
möjligen den affallande öfverhuden. De ha stort
hufvud och små bitande mundelar, in-sänkta i en grop
på undersidan, korta och fåle-dade antenner samt fri
bröstring, medan de öfriga 2 lederna af mellankroppen
ansluta sig till bakkroppen och skenbart bilda dess
främsta leder. Benen äro korta och starka, de främre
ofta framåt-riktade och alldeles dolda af det stora
hufvudet. De aflånga äggen, som likna lössens, fästas
vid basen af håren eller fjädrarna. Förvandlingen
är högst ofullständig, i det ungarna blott till
storleken skilja sig från de äldre. - Omkr. 1,300
arter äro kända, af hvilka de flesta lefva på fåglar
(f j ä-derätare 1. fågellöss). Bland dem kunna nämnas
släktena Philopterus, Docophorus och Me-nopon, af
hvilket senare en art, M. pallidum (fig. 1),
Fig. 1. Menopon pallidum, Fig. 2. Trichodectes
canis, en hönslus. (10 ggr nät.
hårätare på hundar. (20 storl.)
ggr nät. storl.)
är vanlig på tamhöns. Af de på däggdjur lefvande
(hårätare) förekommer Trichodectes canis på hundar,
vanligen på hufvudet och halsen. G. A-z. Pär
(fr. pair, af lat. par, jämlike, eng. peer)
var i Frankrike 1814-48, under restaurationen,
"de hundra dagarna" och julimonarkien, i Portugal,
från oktrojerandet af dom Pedros karta (1826)
till det republikanska statsskickets införande
(1911), och är ännu i England titel för en medlem
af representationens ena del. Namnet och begreppet
härstamma från den medeltida feodalismen, enligt hvars
rättsuppfattning alla vasaller under samme länsherre
ansågo sig som jämlikar (lat. pares). Yid domstolarna
hade de att döma i hvarandras mål, enär ingen, som
ej var deras jämlike, fick sitta till doms öfver
dem. Konungens omedelbara vasaller, krön vasallerna,
bildade i den fullt utbildade vasallstaten en högsta
domstol (fr. cour des pairs). Dess medlemmar,
i Frankrike kallade pairs de France, kommo efter
hand att utgöras uteslutande af de mäktigaste bland
kronvasallerna, hvilka så småningom lyckades få
sina rättigheter och skyldigheter ärftliga efter
primogenitur. Yid kapetingernas tillträde till franska
tronen (987) funnos i Frankrike endast 6 pärer,
hertigarna af Normandie, Burgund och Guienne samt
grefvarna af Flandern, Toulouse och Champagne. Senare
ökades deras antal med 7 andliga, ärkebiskoparna af
Reims och Paris samt biskoparna af Laon, Långres,
Beauvais, Noyon och Chålons, och 27 världsliga pärer,
samtliga hertigar (dock voro icke alla hertigar
pärer). Allteftersom konunga-
makten konsoliderades, minskades pärernas makt
och anseende. Dock fingo de genom Ludvig den
XIV stadfäst sin sedvanerätt att vid viktiga
tillfällen ha säte och stämma i parlamentet
(Frankrikes högsta domstol). Genom den stora
revolutionen slopades 1789 pärsinstitutionen, men
återinfördes genom den "konstitutionella kartan"
1814, som skapade en pärskammare (chambre des
pairs), hvars medlemmar utnämndes af konungen för
lifstid i obegränsadt antal utom kungliga prinsar,
som voro själfskrifna. Napoleon I införde 1815 en
pärskammare med ärftliga ledamöter. Julirevolutionen
1830 afskaffade det ärftliga pärskapet, men 1831 fick
konungen rätt att inom vissa kategorier af medborgare,
dock ej ärkebiskopar och biskopar, utse pärer för
lifstid. Februarirevolutionen 1848 upphäfde äfven
denna pärskammare, och sedan dess är den försvunnen
ur Frankrikes statsskick. - Om Englands pärer se P
e e r a g e. (E- A-t.)
Park. Se Bollspel, sp. 1016.
Pä’rkämäkoski [-kåski]. Se Kalix älf.
Pari (H a l f k o r p u s), en boktryckarstil,
hvars typer innehålla i kägeln 21/2 kvartpetit 1. 5
punkter och äro bland de minsta brukliga (ex. pari),
stående mellan diamant och nonparelj.
Pärlaska, föråldrad benämning på hvit, icke särskildt
renad pottaska.
Pärlaus kronopark är belägen i Jokkmokks socken och
tingslag af Norrbottens län samt tillhör Jokkmokks och
Pärlälfvens revir af Luleå distrikt. Kronoparken är
bildad af oafvittrad kronomark, som efter afvittring
genom k. br. 24 okt. 1871 och 30 okt. 1874 förklarades
för kronopark. Arealen var vid 1910 års slut 77,967
har. S-r.
Pärlbandsförmörkelse (fr. éclipse perlée),
astron. Med denna benämning har man betecknat en
sällsynt mellanform mellan total och ringformig
solförmörkelse (se Förmörkelser). Om vid en central
solförmörkelse månens skenbara diameter är större än
solens, blir förmörkelsen total; om den är mindre än
solens, blir förmörkelsen ringformig. Stundom kunna
emellertid månens och solens skenbara diametrar
vara så nära lika stora, att just i det ögonblick
månen kommer midt för solen väl de högsta partierna
af de från den skenbara månkanten uppskjutande
månbergen nå utöfver den skenbara solkanten,
däremot icke de lägre partierna och dalarna. De icke
förmörkade delarna af solen framstå då icke som
en sammanhängande ring rundt månkanten, utan som
en rad lysande punkter, skenbart förstorade genom
irradiation och skilda åt genom mörka mellanrum,
det hela erinrande om en krans af lysande pärlor af
olika storlek. En dylik förmörkelse inträffade 17
april 1912, och pärlbands-fenomenet iakttogs och
t. o. m. fotograferades då af många observatörer.
B-d.
Pärlbåtsnäcka, zool. Se N a u t i l u s.
Pärlemor (fsv. perlomodher, ty. perlmutter,
it. madreperla), ett hårdt, silfverglänsande,
halft genomskinligt och i regnbågsfärger skiftande
(irise-rande) ämne, som afsättes i ytterst tunna
lager inuti pärlmusslan, så att det bildar insidan
af dennas skal. Pärlemorn är alster af en af söndring
från körtlar i kanterna af manteln. Den öfvervägande
beståndsdelen i pärlemor är kolsyrad kalk; därjämte
ingå 2,5 proc. af ett organiskt ämne, en hinn-väfnad,
som binder ihop de mineraliska bestånds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
