Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reformerta kyrkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhänger med en viss lagisk-biblicistisk uppfattning,
som t. ex. i fråga om kyrkornas utsmyckning vill
tillämpa dekalogens bildförbud. Det är emellertid
svårt nog att bestämdt ange, hvilka kyrko- och
samfundsbildningar, som böra räknas med till
"den reformerta kyrkan". Stundom räknas dit flera
eller färre af de många på engelsk och amerikansk
botten uppvuxna "frikyrkliga" eller "sektartade"
denominationerna, stundom också den anglikanska
kyrkan (se Episkopalkyrkan), hvilken senare eljest,
såväl hvad kult som författning beträffar, intar en
helt annan hållning än den nyss som karakteristisk
för de reformerte angifna. Vill man inräkna dessa
båda sinsemellan så olika kategorier af kristna
samfundsbildningar inom "den reformerta kyrkan",
kan man såsom försvar för ett dylikt förfaringssätt
i hvarje fall hänvisa till, att båda ega historiska
förbindelselinjer till den ursprungliga reformerta
protestantismen. Vill man åter söka afskilja såväl
de nämnda denominationerna som den anglikanska kyrkan
från "den reformerta kyrkan", så kommer ovillkorligen
gränsen åt båda sidorna att bli flytande. Medräknas
såväl dissenters som den anglikanska kyrkan,
kommer "den reformerta kyrkan" att räkna ungefär
2/3 af de till protestantismen hörande omkr. 200
millionerna. Borträknar man åter dessa samfunds-
och kyrkobildningar, kommer "den reformerta kyrkans"
medlemsantal att bli betydligt mindre än de mellan
60 och 65 millioner, som kunna räknas till "den
lutherska kyrkan". Till "den reformerta kyrkans"
område höra de protestantiska delarna af tyska
och franska Schweiz, den franska och holländska
protestantismen, delar af särskildt västra Tyskland,
enskilda församlingar på eljest luthersk mark samt,
om "reformert" tages i sin vidsträcktaste bemärkelse,
hufvuddelen af all protestantism på det engelska
språkområdet. Därtill komma de delar af den tyska
unionskyrkan, som ursprungligen voro reformerta och
som kunna beräknas till ungefär 3 af denna kyrkas
omkr. 23 millioner medlemmar.
När det gäller att beskrifva det för den äldre
reformerta protestantismens åskådning i jämförelse
med lutherdomen karakteristiska, hänvisas man
i första hand till Calvin. Zwinglis kortvariga
verksamhet tål, öfver hufvud taget och särskildt
hvad det teologiska inflytandet beträffar, ingen
jämförelse med Calvins. Calvins motsats mot Luther
träder klarast fram i följande fyra hufvudpunkter:
ställningen till Skriften, predestinationen,
sakramentslära och i sammanhang därmed kristologi
samt slutligen kyrkobegreppet. När de reformerte i
fråga om kulten tillämpade bibelns bokstaf på ett
mera lagiskt sätt än lutherdomen, var detta typiskt
för den olika ställningen till Skriften. Visserligen
råder mellan Luther och Calvin full gemensamhet i
häfdandet af Bibeln som reformationens fasta grund,
men under det att Luther praktiskt sedt blott bekymrar
sig om det, som "drifver Kristus", och låter detta
vara värderingsprincip i fråga om Skriftens innehåll,
möta vi hos Calvin en mera abstrakt-lagisk uppfattning
vid användningen af bibelordet. Calvin har icke
blott mindre sinne för skillnaden mellan gamla och
nya testamentet, utan tenderar också till att öfver
hufvud fatta Skriftordet som stadgar i en för den
kristna tron, det kristna lifvet och den
kyrkliga författningen gällande lagbok. Väl har Calvin
liksom Luther talat om "en kristen människas frihet"
samt framhållit som kännetecknande för denna frihet,
att den utanför lagens tvång villigt lyder Gud,
men faktiskt kommer Calvin icke ifrån att binda
tron och det kristna lifvet under Skriftens som
yttre lag fattade bokstaf. I sammanhang härmed
var det ingen tillfällighet, att teorien om
Skriftens verbalinspiration utbildats tidigare på
reformert än på luthersk mark. – Som den reformerta
protestantismens "centraldogm" har man ofta och,
i hvarje fall hvad den äldre tiden beträffar, med
en viss rätt betraktat dess predestinationslära
(se Predestination). I öfverensstämmelse med
Calvins åskådning heter det i en af de reformerta
bekännelseskrifterna, "Consensus Genevensis": "Man
måste bekänna, att Gud efter sitt eviga, af ingen
och intet beroende rådslut har bestämt somliga –
hvilka Honom synts för godt – till salighet, samt
att han upplyser dem, som han värdigats oförtjänt
upptaga, med sin helige Ande, så att de kunna
mottaga det i Kristus erbjudna lifvet, vidare att
Han likaledes efter sitt fria val bestämt de andre
till att icke blifva troende, så att de beröfvade
trons ljus måste förblifva i mörkret." När Calvin
så häfdar "den dubbla predestinationen", är det
hans tanke, att utkorelsen till salighet står som
ett bevis på Guds barmhärtighet, hvilket drifver
människorna till att prisa och lofva densamma, under
det att utkorelsen till fördömelse står som bevis på
Guds rättfärdighet, enligt Calvins ord "genom domen
illustrerande Guds ära". Som en konsekvens vill Calvin
häfda, att Gud, hvars rådslut till utkorelse skett
före syndafallet (lapsus), direkt velat detta (den
s. k. supralapsarismen) och icke blott förutsett och
till-låtit fallet (infralapsarismen), som saken eljest
mångenstädes på reformert mark utvecklades. När Calvin
så starkt betonar predestinationen, sker detta icke
blott därför, att han fann sin lära härom biblisk
och därför kände sig förpliktigad till densamma,
icke heller blott därför, att han i den dubbla
predestinationen såg en konsekvens af den absolut
oförtjänta nådens tanke. Han hade därjämte, som det
också framgår af ofvanstående, ett direkt religiöst
intresse att i och genom sin predestinationslära
på det eftertryckligaste betona Guds makt och
suveränitet. Om än detta intresse ingalunda är
främmande för Luther, står dock för honom Guds
förlåtande barmhärtighet vida mera i centrum än
Guds suveränitet och Guds ära. Dels af denna grund
och dels därför att Luther så starkt framhåller den
uppenbarade kärleksviljans universalitet, kommer
predestinationstanken i en väsentligt olikartad
ställning hos de båda reformatorerna. För Luther
står predestinationen som den ofrånkomliga, men för
människotanken oåtkomliga bakgrunden till frälsningen
– för den senare lutherdomen miste den mer och mer sin
betydelse. För Calvin åter hör predestinationen icke
till det fördolda, utan till själfva uppenbarelsen,
den får för honom – på ett helt annat sätt än hos
Luther – ett själfständigt intresse samt färgar såväl
gudsbegreppet som den etiska grundåskådningen. I strid
mot världen skall den kristne strida för Guds ära. I
calvinismen visar sig, att predestinationstanken,
långt ifrån att – hvad som snarast kunde synas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
