- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1235-1236

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reglementeringskommittén ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1235

Regnbågsforell-Regnell

1236

meteor., är ett i flera skiftningar iärgadt,
cirkelformigt band,, som visar sig åt motsatt håll
mot solen, så ofta regn faller under solsken. Tänker

man sig en rät linje OZ (se fig.) dragen genom
solen och åskådarens öga, så träffar denna linje
bandets medelpunkt. Färgerna äro så ordnade, att
hvarje färg löper utefter hela bandets längd, medan
de särskilda färgerna intaga sina platser bredvid
hvarandra i bandets tvärriktning. Utåt begränsas
bandet af den röda färgen, inåt af den violetta, och
de mellanliggande färgerna följa samma ordning som
i solspektrum. De cirkelbågar, som gå genom b och
a i figuren, ange läget af de båda gränsfärgerna,
rödt och violett. Vinkeln bOZ till den röda
färgen är 42° 2’, vinkeln aOZ till den violetta 40°
16’. (Kegnbågens färger äro ej enkla som solspektrets,
utan i någon mån blandade med hvarandra, hvarför
man ej heller i regnbågen finner alla i solspektrum
urskiljbara färgnyanser. Oegentligt är därför att
kalla de färger, af hvilka solspektrum består, för
"regnbågsfärger".) Fenomenet uppkommer, som redan
Newton visat, därigenom, att ett knippe solstrålar
intränger i de fallande regndropparna, reflekteras
mot deras bakre vägg (såsom i fig. åskådliggöres,
där a och b föreställa sådana droppar) och sedan åter
utträder ur dem, innan det träffar ögat, utan att
under vägen försvagas genom spridning. Kalkylen visar,
att detta sker endast vid vissa vinklar, som för
det röda och violetta ljuset ha just de värden, som
ofvan angetts. Huru stor del af cirkelbågen är synlig,
beror på solens höjd för tillfället. När solen står i
horisonten, ser man en fullständig half-cirkel. När
solens höjd är 42°, ses blott bågens öfversta topp,
och vid större solhöjd ser man icke alls något mer
af bågen. Detta är orsaken, hvarför regnbågar äro
synliga företrädesvis morgnar och kvällar, men mindre
vanliga midt på dagen, i synnerhet sommartiden. -
Den vanliga, primära, regnbågen är ofta ledsagad af
en andra regnbåge, den sekundära, som ligger högre
upp på himlen och har sina färger placerade i motsatt
ordning, nämligen den violetta färgen ytterst och
den röda innerst. I figuren visas, huru

denna båge uppkommer därigenom, att solstrålarna
reflekteras två gånger inuti regndropparna, innan
de utträda därur och träffa ögat. Observationen
såväl som beräkningen ger vid handen, att ett rödt
strålknippe endast i det fall kan utan spridning
fortplanta sig till ögat efter två reflexioner i
en vattendroppe, när dess väg till ögat bildar med
den från ögat till bågens medelpunkt dragna räta
linjen OZ en vinkel af 50° 59’; för ett knippe
af violett ljus är denna vinkel 54° 9r. Från det
fält, som ligger mellan de båda regnbågarna, kommer
visserligen också en mängd strålar till ögat; men
de Ijusknippen, som här träffat vattendropparna,
upplösas i smalare knippen eller enstaka strålar,
som spridas åt alla håll. Därför emottar också ögat
från ett ställe inom detta fält ljus af alla sorter
och ej något enfärgadt ljus. Denna ljusets spridning
har till följd, att hela fältet mellan bågarna antar
en egendomlig mörk färgton. - Icke sällan förekommer
straxt innanför den primära bågen, och äfven utanför
den sekundära, en följd af smala band, växelvis
färgade i rödt och grönt. Dessa s. k. öfvertaliga
(supernumerära) bågar bero, som Airy visat, på
ljusets interferens. - Månen, i synnerhet fullmånen,
kan framkalla liknande företeelser som solen, endast
att dessa äro svagare och färgerna mindre lysande. I
månregnbågen äro också färgerna i allmänhet så svaga,
att denna båge plägar beskrifvas som saknande alla
färger. Äfven i dimma ses stundom regnbågar, och detta
såväl vid sol- som vid månljus, och ofvanför större
vattenfall bildas i de uppstigande vattenpartiklarna
regnbåge, när solen står tillräckligt lågt.
R.R.*

Regnbågsforell, zool. Se Laxsläktet, sp. 1454.

Regnbågshinnan, anat. Se I ris 1.

Regnbågskvarts, miner. Se I ris 4.

Regnbågstryck, boktr. Se I r i s t r y c k.

Regndäck. Se Däck, sp. 1196.

Regnell, Anders Fredrik, läkare, mecenat, f. 8
juni 1807 i Stockholm, d. 12 sept. 1884 i Gäldas i
Brasilien, blef student i Uppsala 1824 och egnade sig
med förkärlek åt studiet af botaniken, för hvilken han
ända till sin död hyste det varmaste intresse. 1830
aflade han förberedande examen för inskrifning i
medicinska fakulteten, blef 1835 med. kandidat
och 1836 licentiat samt promoverades 1837 till
med. doktor. Under sin studietid hade han bl. a. ett
år varit pro-sektor hos A. Eetzius i Stockholm samt
två gånger haft förordnande som koleraläkare. 1836-38
var han anställd som underkirurg och 1838-39 som
underläkare vid Se-rafimerlasarettet i Stockholm samt
deltog som uppbördsläkare vid korvetten "Jarramas"’
expedition till Medelhafvet 1839-40. K:s dåliga hälsa
- han plågades af ett svårt bröstlidande - nödgade
honom emellertid att söka bot i ett varmare kli-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free