Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Restaurang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Restaureringsfrågan i modern mening är årsbarn med
romantiken, och den sammanhänger i allra högsta
grad med det pånyttfödda intresset för medeltiden
och dess konst öfver hufvud taget. Sedermera har
restaureringsfrågans utveckling gått hand i hand
med det allmänna historiska sinnets utveckling
under det gångna århundradet. Af största betydelse
för restaureringsfrågans första utveckling har
Frankrike varit. Där var skalden Victor Hugo dess
främste litteräre förkämpe. Hans 1825 utgifna skrift
"Guerre aux démolisseurs" är ett första samlingsrop
till skydd för Frankrikes medeltida byggnadskonst,
och hans roman "Notre-Dame de Paris" bidrog kanske
mer än något annat till att öppna samtidens ögon
för den gotiska katedralens skönhet. Vid sidan af
V. Hugo böra nämnas historikern Guizot och Ch. de
Montalembert, som i sin "Du vandalisme en France"
bl. a. fällt det yttrande, som bättre än något annat
kan sättas som motto för restaureringsverksamheten
i allmänhet: "Les longs souvenirs font les grands
peuples". De kämpade alla för att i ursprunglig
prakt återställa den gamla nationella glansperiodens
stolta, men så länge föraktade byggnadsmonument,
de härliga gotiska katedralerna. Dessa hade under
tidernas lopp blifvit om- och tillbyggda utan ringaste
hänsyn till den ursprungliga byggnaden, hvarigenom
mycket otvifvelaktigt förstörts. Om renässansen,
barocken och nyantiken förut föraktat medeltiden och
dess verk, så följde nu en tid, då förhållandet blef
omvändt. Man ville nu se de medeltida byggnaderna
i ursprunglig och oförfalskad gestalt, fria från
hvarje tillsats från senare tid. Dessa betraktades
som oförsynta inkräktare, som utan tvekan borde
kastas ut. De praktiske omsättarna af dessa idéer
voro Prosper Mérimée, Lassus och framför allt
Viollet-le-Duc. Det är i synnerhet den sistnämnde, som
varit den främste och betydelsefullaste representanten
för den stilrena restaureringen. Denna åsyftar att
återföra ett byggnadsverk till det utseende det
ursprungligen haft eller, om det aldrig blifvit
färdigt, till det utseende, man kan antaga, att de
ursprunglige uppbyggarna afsågo att ge det. Ja, än
vidare. Skall någon tillbyggnad, någon ny inredning
e. d. af praktiska skäl utföras vid eller i en
gammal byggnad, bör det nya få en sådan form,
som fullt öfverensstämmer med byggnadens öfriga
stil. Dessa ideal äro förklarliga som uttryck för
den nyfödda kärleken till de medeltida stilarna
(ty det är hufvudsakligen medeltidsmonument, som
restaureras) och för reaktionen mot de tider, som
förändrat och tillbyggt de gamla mästerverken utan
minsta hänsyn till deras konstvärde. Viollet-le-Duc
utförde också sina stilrena restaureringar på ett så
glänsande sätt, att man allt fortfarande måste böja
sig i beundran inför hans säkra konst och hans för
sin tid nästan ofattligt omfattande kunskaper, äfven
om man ur andra synpunkter nu skulle önska mycket af
hans verk ogjordt. Hans förnämsta restaureringsarbeten
äro Notre Dame i Paris (börjadt 1845), katedralerna
i Saint-Dénis, Reims, Amiens och Vézelay, slottet
Pierrefonds m. fl. Viollet-le-Ducs inflytande verkade
starkt i hela Europa, och ända intill 1800-talets slut
gjorde sig den stilrena restaureringens principer i
allmänhet gällande. – I England ledde sir Gilbert
Scott restaureringsrörelsen i samma anda,
och i Tyskland var – egendomligt nog – den
store nyklassiske arkitekten Schinkel en af
restaureringsintressets förste och mest verksamme
förkämpar.
Den, som i Sverige står som den typiske representanten
för den stilrena restaureringen, är arkitekten
Helgo Zettervall. Visserligen hade långt före hans
tid intresset för skyddandet och restaurerandet
af gamla byggnader gjort sig gällande. Johan III,
Magnus Gabriel De la Gardie och Gustaf III äro kända
vårdare af äfven våra historiska byggnader, men ett
af de första uttrycken af restaureringsintresse i
modern mening är en k. befallning 5 juli 1806 till
Öfverintendentsämbetet att upprätta förslag till
iståndsättande af Visby ringmur och kyrkoruiner,
ett uppdrag, som utfördes af arkitekten och
fortifikationsofficeren G. W. Gerss. Både
P. A. Nyström och Scholander räknade bland sina
arkitektoniska uppdrag åtskilliga restaureringar,
men den, som före Zettervall grundligast sysslat
med restaureringsarbeten i Sverige, var professorn i
grekiska vid Lunds universitet K. G. Brunius. Denne,
som genom sina många utgifna skrifter kan sägas
ha lagt grunden till den svenska medeltidens
konsthistoria, har varit lifligt verksam som ledare
af kyrkliga restaureringsarbeten i synnerhet i
sydliga Sverige. Hans utgångspunkt därvid var nog den
stilrena restaureringen, men han saknade tillräcklig
konstnärlig utbildning för att omsätta dessa idéer i
en någorlunda öfvertygande form. Zettervall däremot
var en konstnärligt begåfvad och skicklig arkitekt,
som helt behärskades af Viollet-le-Ducs idéer,
men som icke egde motsvarande historiska kunskaper
på den svenska arkitekturhistoriens område. Det
föll på Zettervalls lott att utföra en hel serie
betydelsefulla restaureringar af vårt lands förnämsta
medeltida byggnadsverk. Det första stora arbetet var
restaureringen af Lunds domkyrka, utförd 1868-80. Där
har Zettervall sökt återföra kyrkan till en stilren
romansk form, hvilket betydde detsamma som fullständig
ombyggnad af stora delar af kyrkan, hvarvid vissa
partier, t. ex. västtornens öfre delar o. a.,
äro fullständigt nya kompositioner af Zettervall i
gammal stil. Här är icke platsen att ingå på några
detaljer rörande detta arbete, där den stilrena
restaureringen för första gången i verkligt stor stil
tillämpades i vårt land. Sedermera följde Skara,
Linköpings och Uppsala domkyrkors restaureringar,
alla under Zettervalls ledning. Skara och Uppsala
domkyrkor blefvo därunder helt och hållet omgestaltade
till utseenden, som de aldrig haft och hvilka de
ursprunglige byggmästarna säkerligen ej heller
drömt om. Där har nämligen arkitekten sökt pressa
in kyrkorna inom ramen af vissa utländska typer på
ett olyckligt och schablonmässigt sätt, därvid helt
och hållet åsidosättande deras verkliga historiska
karaktär. Olyckligast af dessa restaureringar är
gifvetvis den, som öfvergått Uppsala domkyrka, ty
det är ej nog med, att kyrkan förlorat en stor del af
sitt historiska utseende, utan den nya arkitektoniska
dräkten har blifvit utförd i ett synnerligen ledsamt
oäkta material, nämligen cement.
Den stilrena restaureringen, som uppstått för att
rädda de gamla monumenten, blef så småningom genom
omständigheternas makt dessas nästan farligaste
fiende. Dels verkade den därhän, att alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
