Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Restaurang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare tillbyggnader, inredningar o. d., om än så
värdefulla, blefvo rifna eller utkastade, hvarvid
stora konstnärliga och historiska värden förstördes
i stilrenhetens namn, dels ledde den till ett slags
dokumentförfalskning af ganska betänklig art. Ty man
ansåg sig böra och kunna utföra kompletteringar och
nybyggnader vid de gamla monumenten på sådant sätt,
att de ej skulle kunna skiljas från det verkligt
gamla och äkta. Därmed var man inne på en väg, som
dels ledde till de verkliga historiska monumentens
förfalskning, dels till en imitationsstil, som snart
förde till äfven ur konstnärlig synpunkt dödfödda
och märglösa skapelser. Slutligen hade detta slags
restaurering med sig en sorglig brist på aktsamhet mot
det gamla bevarade, som ej egentligen behöfde någon
åtgärd. Det var ej monumentet i dess orörda äkthet,
som var hufvudsaken, utan dess formella stil. Det
var lika bra med en väl utförd och naturligtvis
då också stilenligt kompletterad kopia som med
originalet. Om alltså under tidigare skeden de
gamla monumenten hållit på att småningom gå under af
brist på omvårdnad, så uppstod genom den nya stilrena
restaureringsifvern och därmed jämförliga riktningar
en öfverhängande fara, att de nu skulle helt förstöras
af alltför mycken och hårdhändt vård.
Också uppstod snart öfverallt en stark reaktion mot
restaurering i ordets egentliga mening. I Frankrike
uppträdde Anatole Leroy-Beaulieu, Geymüller
och de Lasteyrie redan på 1870-talet mot den
hårdhändta restaureringen, och i England voro John
Ruskin och William Morris de ifrigaste kämparna
mot restaureringslusten. I Tyskland ha en Dehio,
en Cornelius Gurlitt, en Muthesius framgångsrikt
bekämpat de stilrena restaureringarna. Denna reaktion
har haft till mål först och främst bevarandet af
monumentens äkthet. Vidare har man velat tillerkänna
alla olika tiders konstnärliga insatser å en byggnad
samma respekt. Och slutligen vill man af nödvändiga
nya tillbyggnader till ett gammalt monument fordra,
att äfven dessa skola kläda sig i en äkta form och
ej i maskeradkostym. Den nya tillbyggnaden skall
byggas i den nya tidens stil, ej göra sig till att
vara äldre, än den är. Det är denna sträfvan efter
äkthet och sanning, som kännetecknat de senare årens
arbete på restaureringsområdet. I Sverige växte
sig oppositionen stark i synnerhet efter Uppsala
domkyrkas och Gripsholms slotts restaureringar. Många
röster höjdes däremot, och bland dem märkes Verner
von Heidenstams stridsskrift "Modern barbarism"
(1894). Konstforskare och arkeologer å ena sidan
fordrade respekt för de historiska dokumenten,
konstnärerna å andra sidan kräfde frihet från
stiltvång för det nya. Ett uttryck för dessa nya
idéer var den skrifvelse, som Konstakademien på
arkitekten F. Bobergs initiativ 1902 inlämnade till
K. M:t med begäran om åtgärder till skydd för våra
byggnadsminnen. I denna skrifvelse utvecklas äfven de
nya principerna för restaurering. Under det senaste
årtiondet har också utvecklingen gått därhän, att
man öfverallt, där det gäller behandlingen af gamla
byggnadsverk, numera framför allt söker bevara dem
så orörda som möjligt, där sådant går för sig. Där
åtgärder äro nödvändiga, anser man numera målet med
ett restaureringsarbete vara att sätta en byggnad i
stånd att själf så äkta och så vackert som möjligt
berätta sin historia och visa sina skatter,
på samma gång som man, då det gäller "lefvande"
byggnader, d. v. s. sådana, som fortfarande tjäna ett
praktiskt ändamål, söker anpassa dem efter den nya
tidens kraf. Äro nya tillbyggnader eller inredningar
nödvändiga, kräfver man, att dessa skola vara äkta
och i och för sig själfva konstnärliga arbeten med
lefvande lif och kraft, men också med tillbörlig
hänsyn mot det gamla. Det kräfves därför mycken
takt och konstnärlig finkänslighet att lyckligt lösa
dylika tillbyggnadsfrågor.
Byggnadsminnesmärkenas goda vård har sedan länge
ansetts vara ett allmänt statsintresse, hvarför
lagstiftningen i alla kulturländer sökt skapa mer
eller mindre starka garantier för att åstadkomma en
sådan vård. Äfven i detta afseende torde Frankrike
få anses som ett föregångsland. Där tillämpas den
s. k. klasserings- eller registreringsprincipen,
d. v. s. alla värdefulla byggnader "klasseras"
eller registreras genom en sakkunnig myndighet,
och dessa byggnader äro sedan underkastade
viss granskning och kontroll, så snart de skola
restaureras, ändras e. d. I alla nyare skyddslagar
för byggnadsmonument synes man numera äfven i
andra länder börja tillämpa samma system. I Sverige
finnes ännu ej någon lagstiftning af ifrågavarande
slag. Här är det egentligen blott kyrkobyggnaderna,
som äro underkastade sakkunnig kontroll vid
förändringsarbeten. Deras vård grundar sig dels på
en k. förordning 31 juli 1776 om publika byggnader,
dels på k. förordningen 29 nov. 1867 ang. forntida
minnesmärkens fredande. En af K. M:t tillsatt kommitté
är emellertid f. n. sysselsatt med utarbetande af
nya stadganden i berörda frågor. – Jfr Konservera,
sp. 806 och 808.
Litt.: E. Beckett, "Church restoration" (1880) och
"Notes on the repair of ancient buildings, issued
by the society for protection of ancient buildings"
(1903), R. de Lasteyrie, "Conservation ou restauration
des oeuvres d’art et des monuments" (i "Ami des
monuments", III, s. 36 ff.), de Geymüller, "De la
restauration des monuments" (därsammast., VI, s. 15
ff.), P. Clemen, "Die denkmalspflege in Frankreich"
(1898), B. Brown, "The care of ancient monuments"
(1905), S. Curman, "Restaureringsprinciper"
(i "Kult och konst", 1906, s. 241 ff.), och
A. v. Oechelhaeuser, "Denkmalpflege", II (1913;
innehåller en sammanställning af stenografiska referat
af de för restaureringsfrågornas utveckling i Tyskland
viktiga kongresserna "Tage für denkmalpflege",
hvilka hållits årligen sedan 1900).
2. Till restaurering af oljetaflor höra: rengöring
af konstverket, aflägsnande af smutsig fernissa,
borttagande af möjligen befintliga öfvermålningar
samt slutligen, om så behöfves, fästande af lossnande
färghinna, utfyllning med kitt och förnyande af
defekta ställen. För restaurering af oljetaflor,
som genom fysikaliska förändringar i fernissan under
tidens lopp blifvit mörka eller svarta, uppfann den
tyske hygienikern M. von Pettenkofer på 1860-talet
ett förfaringssätt, som består däri, att målningen
utsattes för inverkan af alkoholångor, om den är
öfverdragen med lackfernissa, eller afputsas med
en af kopaivabalsam och ammoniak beredd såpa, om
den är bestruken med oljefernissa. Jfr Pettenkofer,
"Ueber oelfarbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
