Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 181-182 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richer, Edmond - Richer, Jean - Richert, svensk släkt - Richert. 1. Johan Gabriel R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tankegångar och framlade dem i Apologia pro Joanno Gersonio
(1606). Trots den påflige nuntiens förbud fortsatte
han att ge ut Gerson under parlamentets beskydd och
valdes 1602 till teol. fakultetens syndikus. Han
offentliggjorde efter Henrik IV:s mord ett nytt
verk, De ecclesiastica et politica potestate (3 bd,
1611), hvilket blef en verkligt symbolisk skrift
för fransk katolsk kyrkosjälfständighet. R. tvangs
(1627) af statspolitiska skäl af Richelieu under lejda
mördares dolkar att återkalla sina meningar; men hans
inflytande förblef stort. - Jfr litt. till Gallikanska
kyrkan, Henrik IV, sp. 445, och Richelieu, sp. 177. Se
biogr. af E. Puyol (2 bd, 1876).

Hj. H-t.

Richer [riJe], Jean, fransk astronom, d. 1696 i Paris,
var led. af franska Vet. akad., annars är intet
bekant om hans lif, ledde på uppdrag af akademien
1671-73 en vetenskaplig expedition till Cayenne för
att anställa observationer i och för bestämmande af
solparallaxen. Det ur dessa observationer härledda
värdet på solens afstånd öfvergick i noggrannhet
vida alla föregående bestämningar och förblef under
ett helt århundrade det allmänt antagna. Under
den nämnda resan gjorde f. ö. R. genom sina
pendelobservationer den viktiga upptäckten, att
tyngdkraftens intensitet aftar från polerna till
ekvatorn. Dessa undersökningar äro nedlagda i hans
arbete Observations astronomiques et physiques faites
en l’isle de Cayenne (1679).

B-d.

Richert [ri’kkert],
svensk släkt, som före 1600-talets midt inflyttade
till Blekinge från Tyskland.



1. Johan Gabriel R.,
rättslärd, politiker, f. 25 mars 1784 i Tidavads
annexsocken af Odensåkers pastorat, Skaraborgs län,
d. 2 jan. 1864 i Göteborg. R. var den förnämste
målsmannen i Sverige för 1800-talets liberalism
(se Liberal) och anslöt sig närmast till den
"Benthamitiska" (se Bentham, J.) riktningen, dock
hos honom modifierad genom religiös och kantiansk
(se Kant, I.) idealism. Efter blott två terminers
studier vid Lunds universitet aflade han 1801
juridisk examen och egnade sig omedelbart åt praktisk
juridisk verksamhet som auskultant i Göta hofrätt
och biträde åt sin fader Johan R., häradshöfding
i Vadsbo domsaga. Härunder förvärfvade han genom
själfstudier en grundlig juridisk, filosofisk och
historisk bildning, hvaråt sedermera gafs ett
lysande erkännande genom Lunds universitets (af
honom afböjda) försök 1842 att fästa honom vid sig
som juris professor. Under sin domartjänstgöring
uppträdde R. mot hvad han ansåg vara byråkratiska
öfvergrepp af landshöfdingämbetet i Skaraborgs län. I
den häraf uppkomna konflikten, som tycktes hota att
afbryta hans domarbana, erhöll han visserligen ej
1813 den upprättelse han sökte hos regeringen, men
hugnades i stället af denna s. å. med häradshöfdings
n. h. o. v. jämte tur och befordringsrätt
och fick kort därpå ett ännu större
förtroendebevis. På riksdagens initiativ hade
1811 tillsatts en kommitté med uppdrag att
åvägabringa en revision af den svenska civil- och
kriminallagstiftningen. Assessorn Olof Zenius (se
d. o.), som i kommittén var målsman för en liberal
uppfattning och i R. hoppades få ett stöd, förmådde
nämligen regeringen att 9 febr. 1814 kalla R. till
ledamot af nämnda kommitté. Därmed öppnades för
R. det verksamhetsfält, som framför allt skulle ge
honom tillfälle att göra sina idéer och kunskaper
gällande, ty i det lagstiftningsarbete, hvartill
lagkommitténs tillsättande gett uppslaget, blef
han mer och mer själen. Under sin anställning i
lagkommittén valdes R. af 1818 års riksdag till en
af kommitterade för tryckfrihetens vård, utnämndes
af regeringen 1820 till ständig sekreterare vid
justitiekanslersexpeditionen med titel förste
expeditionssekreterare och erhöll 1821 Tunaläns,
Sevede och Aspelands domsaga i Kalmar län, som
han 1822 fick utbyta mot Kinne, Kinnefjärdings,
Skånings och Laske domsaga i sin födelsebygd. För
att sköta denna tjänst begärde och erhöll han
1823 entledigande från lagkommittén, hvartill
torde medverkat, att han vid denna tid ådragit sig
Karl Johans misshag genom sina förbindelser med den
liberala riksdagsoppositionen. Hans vänner inom denna
sökte då få honom vald till justitieombudsman, men
han valdes endast till suppleant, och då den valde
(se Ehrenborg 3) omedelbart därefter afled,
beredde R. sina vänner missräkningen att afsäga
sig efterträdarskapet. Orsaken härtill torde i
främsta rummet ha varit en för hans skaplynne
egendomlig motvilja mot offentligt framträdande,
men också en viss ringaktning för själfva
justitieombudsmannainstitutionen. Samtidigt
afböjde han också ifrågasatt inträde i Högsta
domstolen, men följande år återinträdde han, i
enlighet med Karl Johans önskan, i lagkommittén
och var sedan där verksam till 1832, då dess
arbeten i hufvudsak afslutades. (Om dessa
arbeten se närmare Lagkommittén.) Den därvid
aflämnade märkliga motiveringen till förslaget om
kriminallag var väsentligen R:s verk. Återtagande
sin domartjänst, bosatte sig R. nu på sin egendom
Trufve(holm) i Västergötland. Till lagkommitténs
1833 afgifna svar på de mot dess kriminallagsförslag
framställda anmärkningarna (tr. 1834) medverkade
han dock, ja torde ha varit dess egentlige
författare. Lagkommitténs förslag till nya
civil- och kriminallagar blefvo emellertid ej under Karl
Johans tid genom regeringsproposition framlagda för
ständerna, hvilket väsentligt torde berott på, att
Rosenblad (se d. o. 2) 1829 som justitiestatsminister
efterträdt den mot reformarbetet gynnsamt stämde
Gyllenborg (se d. o. 9). Under den politiska
krisen vid 1840 års riksdag ville O. I. Fåhræus
(se d. o.) och de öfriga statsråden, att R. skulle
bli justitiestatsminister, men ovisst är, om Karl
Johan skulle varit med härom, och dessutom var R. ej
benägen. Då en lagberedning (se Lagberedningen)
1841 på riksdagens begäran tillsattes för att
granska lagkommitténs förslag, var emellertid en
plats däri tillämnad R., men saken gick om intet,
emedan Karl Johan ej ville finna sig i hans villkor
om J. L. Boijes (se Boije 7) utestängning från
beredningen. Om R. ej kan sägas ha varit Karl Johans
man, så åtnjöt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>