- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
373-374

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikshofmästare - Rikshofrådet - Rikshospitalet - Rikshufvudbok - Rikshärold

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hofmester") var titeln på en dansk riksämbetsman,
den främste världslige medlemmen af riksrådet,
i hvilken egenskap han på 1400-talet efterträdde
riksdrotset. Han skötte den inre förvaltningen och
hofhållningen samt hade uppsikten öfver kronans
gods och inkomster. Som den förnämste medlemmen af
rådet var rikshofmästaren en synnerligen betydande
man; han uppträdde i konungens frånvaro som dennes
ställföreträdare och utöfvade ett slags ej närmare
bestämd öfveruppsikt öfver rikets styrelse. Enligt
Kristian III:s handfästning (1536) fick rikshofmästaren
jämte några andra personer af rådet rätt att
mottaga klagomål af dem, som lidit någon orättvisa
af konungen, och att förmana honom att godtgöra sin
oförrätt. Gjorde han ej det, egde riksrådet att döma
i tvisten. I samma försäkran bestämdes uttryckligen,
att ämbetet alltid skulle vara besatt och att det
skulle beklädas med infödda danska adelsmän. Konungen
egde först att efter behag utse hvem han ville, men i
Fredrik III:s handfästning (1648) bestämdes, att vid
inträffande ledighet rådet skulle sätta 3 på förslag,
bland hvilka konungen egde nämna en. Rikshofmästaren
var oafsättlig och ej ansvarig för någon annan
myndighet än rådet. Genom en förordning af 1651 var
han själfskrifven medlem i förmyndarregering. Efter
enväldets införande (1660) upphäfdes ämbetet, hvilket
konungarna, trots bestämmelser om motsatsen, ofta
låtit stå obesatt under längre tid. Under tiden efter
reformationen bekläddes ämbetet af följande stormän:
Mogens Göye (till 1544), Eiler Hardenberg (1559-65),
Peder Oxe (1566-75), Kristofer Valkendorff
(1596-1601), Frans Rantzau (1632), Korfits Ulfeld (1643-52)
och Jochum Gersdorff (1652-60).

Från Danmark infördes ämbetet till Sverige. Det
omnämnes första gången i unionsförslaget af 1436,
där det säges, att konungen i hvart och ett af sina
riken skall ha utom drots och marsk m. fl. äfven
en hofmästare, som "regerar konungens gård",
d. v. s. sköter rikets finanser. På 1440-talet
synes hofmästaren i viss mån ha trädt i stället
för drotset som rikets förnämste ämbetsman. Den
förste, som beklädde ämbetet, var Bengt Jönsson
(Oxenstierna), som efter Kristofers död (1448)
blef en af riksföreståndarna. Under den följande
tiden fanns ej något drots, men däremot några, som
förde titeln rikshofmästare, såsom Erik Eriksson
(Gyllenstierna) under Karl Knutssons regering och
Erik Axelsson (Tott), som utsågs 1457 af Kristian I
vid dennes hyllning. Vid konung Hans’ kröning (1497)
utsågs Sten Sture d. ä. till rikshofmästare. Sedermera
var ej ämbetet tillsatt, förrän Gustaf I efter sitt
val till konung (1523) utsåg Ture Jönsson (Tre rosor)
till innehafvare däraf. Vid Erik XIV:s kröning (1561)
utnämndes Per Brahe d. ä. till rikshofmästare, den
siste i Sverige. Sedan han 1569 beklädts med det
återupplifvade riksdrotsämbetet, utsågs nämligen
ej vidare någon rikshofmästare. Några af de med
ämbetet förenade åliggandena öfvergingo sedermera
till riksmarskalken. - Äfven i Norge funnos under
medeltiden stundom rikshofmästare. De mest kända äro
Hartvig Krummedige (från 1453) och Niels Henrikssön
Gyldenlöve (d. 1523). - Om de mäktige
rikshofmästarna i det gamla frankiska riket se Major domus.

K. B-n.*

Rikshofrådet (ty. reichshofrat), en af tyske
kejsaren Maximilian 1497 inrättad högsta dömande
och förvaltande myndighet för Tyska riket. Till
skillnad från rikskammarrätten (se d. o.) utöfvade
rikshofrådet kejsarens domsrätt; dess ledamöter (1
president, 1 vicepresident och 18 råd) tillsattes och
aflönades af kejsaren; den hade sitt säte i Wien. Vid
kejsarens död upplöstes rikshofrådet och tillsattes
ånyo af hans efterträdare. - Garantier mot kejserligt
maktmissbruk erbjödo bl. a. bestämmelserna, att ett
visst antal af råden skulle vara evangeliska samt
att rikshofkansliet skulle utnämnas af kurfursten
af Mainz. Eikshofrådets kompetens var erkänd i
länssaker m. m., men i öfrigt konkurrerade den med
rikskammarrätten; genom westfaliska freden erkändes
den i viss mån som likaberättigad. Den upplöstes
1806.

N. H-tz.

Rikshospitalet, ett af norska staten 1826 upprättadt,
med universitetets medicinska fakultet förknippadt
sjukhus i Kristiania, sedan 1883 installeradt i
en särskild för syftet uppförd byggnadskomplex,
som efter upprepade utvidgningar rymmer omkr. 600
sjuksängar. Rikshospitalet omfattar i sin nuvarande
organisation utom en administrations- och köksbyggnad
ett patologisk-anatomiskt institut samt 2 medicinska
och 2 kirurgiska afdelningar med särskilda sektioner
för hudåkommor, barnsjukdomar, öron-, näs-,
strup- och halssjukdomar, ögonsjukdomar, nervsjukdomar
och tyfoida sjukdomar samt polikliniker för
medicinska patienter, nervpatienter, kirurgiska
patienter och barn samt eget Röntgen- och
radiuminstitut. Anstalten administreras af en
direktör; den har 10 öfverläkare och en prosektor,
alla universitetslärare, samt 35 reservläkare och
assistenter och eget apotek. Rikshospitalet omfattar
äfven ett barnbördshus ("födselsstiftelse"),
med sin skola för barnmorskor flyttadt
1914 till ett nybyggdt etablissemang; denna
afdelning, som förr hade egen administration,
är sedan 1914 förbunden med Rikshospitalet.

K. V. H.

Rikshufvudbok, förv., den i Riksbokslutsbyrån
årligen upprättade hufvudboken öfver statens
ställning, dess tillgångar, skulder, inkomster och
utgifter. Denna hufvudbok skall färdig framläggas
för statsrevisorerna 1 okt. året efter det år,
som redovisningen afser. Ett tryckt kapitalkonto
med fondredogörelser och tablåer öfver statens
järnvägar samt specifikation af statsregleringen
tryckes årligen. 1539 påbjödos "riktiga böcker"
för statsförvaltningen. 1622 ordnade holländaren
Abr. Cabeliau bokslutsverket, och i senare hälften
af 1623 uppgjorde han den första rikshufvudboken,
utvisande statens finansiella ställning. Från 1624
fanns i Räkningekammaren en generalbokhållare, likasom
den nuvarande Förste revisorn i Statskontoret, afsedd
för bokslutsverket. En 1905 officiellt utgifven
handbok öfver statens medels förvaltning lämnar
fullständig historik i ämnet.

Kbg.

Rikshärold (se Härold), en vid K. M:ts orden anställd
ämbetsman (officiant), hvars åliggande är att föra
Serafimerordens stambok (matrikel), att ombesörja
förfärdigandet af serafimerriddarnas vapensköldar
samt att, då en riddare dör, låta ringa för honom i
Riddarholmskyrkan samt uppsätta hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free