- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
383-384

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksregalier - Riksregistraturet. Se Registratur - Riksridderskap - Riksråd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som bröllopsgåfva till kungliga brudar. Till
samma dyrbarheter höra äfven numera
ofvannämnda, från konungskronan n:o 1 borttagna
juvelrosetter. Ifrågavarande ordenstecken och
smycken äro afsedda att begagnas af de kungliga
personerna och pläga därför ofta under längre eller
kortare tider vara till dem utlånade. En stor del
af dessa sistnämnda dyrbarheter har under senaste
tid varit föremål för sakkunnig uppskattning
och därvid befunnits ega ett ganska betydande
värde. Sålunda ha de nämnda juvelrosetterna åsatts
ett värde af 71,870 kr. och åtskilliga smycken,
som sammanförts i det s. k. drottning Lovisas
schatull och af hvilka flertalet tillhör de under
1700-talet inköpta, till 464,850 kr. Riksdagens
revisorers berättelse för 1900 innehåller i aftryck
senaste skattkammarinventariet med dess utförliga
beskrifning af regalierna och öfriga dyrbarheter,
sådana de befunnos vid nämnda tid. I skattkammaren
förvarades förr jämväl åtskilliga föremål, som under
tidernas lopp öfverlämnats dels till Lifrustkammaren,
dels till Vitt., hist. och ant. akad., dels till
vissa verk och inrättningar. Under senaste tid har
fråga väckts om att sammanföra till en enhetlig
samling regalierna och öfriga under Kammarkollegiets
vård stående dyrbarheter med därmed jämförliga,
i Lifrustkammaren förvarade eller under nyssnämnda
akademis vård ställda dyrbarheter, särskildt i
syfte att regalierna, som nu ej äro tillgängliga
för allmänheten, måtte kunna bli föremål för allmänt
beskådande. Frågan, som varit föremål för utredning
och yttrande af särskilda sakkunniga, är ännu ej
afgjord af K. M:t. – Bland öfriga europeiska staters
regalier, eller kronjuveler, som dyrbarheter af
ifrågavarande slag ofta med ett gemensamt namn
betecknas, torde den lombardiska järnkronan (se
Järnkronan med fig.) vara äldst. Karl den stores
och romerska rikets regalier finnas i Hofburg i
Wien, de österrikiska arfländernas ärkehertigkrona i
Klosterneuburg och ungerska Stefanskronan (se fig. 11
i art. Krona) i Budapest. De franska kronjuvelerna
ha för icke länge sedan till största delen försålts;
återstoden är utställd i Louvre. Englands regalier
(jfr fig. 10 i art. Krona), berömda genom stenarnas
dyrbarhet, äro uppställda i Londons Tower. Tyska
rikets regalier i Berlin äro af ungt datum (jfr
fig. 7 i art. Krona). Danmarks regalier förvaras
i Rosenborgs slott. De gamla historiska ryska
kröningsornaten utställas i Moskvas Kreml, de nyare
finnas i Vinterpalatset i Petersburg (jfr fig. 9
i art. Krona). Norges regalier förvaras i Norges
bank. Spanien, Italien, Holland och Belgien ega inga
regalier af intresse. – Vid en jämförelse mellan
svenska och utländska regalier säger en kännare
(doktor F. R. Martin), att de svenska regalierna,
som höra till de förnämsta i världen, visserligen
ej ha samma höga ålder som de äldsta i Wien och
Budapest eller lika dyrbara stenar som de engelska,
men öfverträffa dem alla i konstnärlig fulländning, så
att t. ex. den under Erik XIV utförda konungskronan i
arbetets finess och teckningens skönhet öfverträffar
den i materiellt hänseende långt dyrbarare, af kejsar
Rudolf II ett halft århundrade senare beställda
kejsarkronan i Wien (se fig. 8 i art. Krona),
hvilken anses som guldsmedskonstens triumf.
C. v. O.

Riksregistraturet. Se Registratur.

Riksridderskap. Riksriddare kallades i
det gamla Tyska riket adelsmän, hvilka voro
riksomedelbara utan att ha plats i riksdagen, men
som sammanslutit sig till en själfförvaltande
korporation (ty. reichsritterschaft). Denna hade
1577 uppstått genom förening af tre riddarförbund:
det schwabiska, frankiska och rhenska, som på
1400-talet bildats af den lägre adeln i dess kamp
mot furstarna och städerna, och med anledning häraf
var korporationen indelad i tre efter förbunden
uppkallade kretsar. Dessa åter voro indelade
i kantoner. I spetsen för hvarje sådan stod en
riddaröfverste med biträdande råd; kretsarnas
angelägenheter afgjordes på kretsförsamlingar
och hela korporationens på sammanslutningar af
dessa, s. k. "korrespondensdagar", öfver alla
korporationens medlemmar fördes en matrikel, och
till upptagande af nya medlemmar däri fordrades
kretsförsamlingarnas samtycke. Medlemsantalet
var mot slutet af rikets tillvaro öfver
1,500. Riksridderskapet åtnjöt forum privilegiatum
i rikskammarrätten (se d. o.) och religionsfrihet
samt kunde ej åläggas skatt och krigstjänst
till riket utan eget samtycke. Dess privilegier
bekräftades i kejsarnas valkapitulationer. Efter
Rhenförbundets upprättande, 1806 blefvo riksriddarna
mediatiserade (se Mediat). Jfr O. Eberbach,
"Die deutsche reichsritterschaft" (1913),
och P. Schnapps, "Die reichsritterschaft"
(i "Deutsche geschichtsblätter", 1913).
S. B.

Riksråd, i Skandinavien fordom benämning dels
på en konungens rådgifvare (rådsherre), dels på
samlingen af dessa rådgifvare. Ursprunget till
riksrådsinstitutionen är att söka i den urgamla seden
att konungen i viktiga angelägenheter inhämtade sina
förnämsta mäns mening. De, som af honom vanligen
rådfrågades, kommo med tiden att betraktas som en
särskild korporation i riket. Namnet "consiliarius"
förekommer i Sverige första gången i ett dombref från
1220-talet. En erkänd institution var rådet i slutet
af samma århundrade, och i Magnus Erikssons landslag
(1350-talet) fick den lags helgd. I början kallades
rådet "konungens råd", men under Magnus Erikssons
förmyndarstyrelse började det benämnas äfven "rikets
råd". Under Magnus Erikssons egen regering förekomma
bägge namnformerna omväxlande. Om rådets organisation
bestämmes i landslagen, att då konung är vald, skall
han utse sitt råd, först ärkebiskopen, som intog
första platsen i rådet, sedan så många biskopar och
klerker, som honom behagade, och slutligen högst
12 riddare och svenner. (Vid undertecknande af
bref o. a. dokument skrefvo biskoparna sina namn
före de världsliga rådsherrarna, t. o. m. framför
riksföreståndaren.) Alla skulle vara inländska
män. Faktiskt blef emellertid konungen nödsakad
att i sitt råd intaga de mäktigaste andlige och
världslige stormännen, och då deras inflytande i
vanliga fall gick i arf till deras afkomlingar,
blef rådsvärdigheten snart ärftlig inom de förnämsta
släkterna i riket. Det i lagen föreskrifna antalet
medlemmar i rådet öfverskreds ofta, och man iakttog
ej alltid förbudet att insätta utlänningar. Ett
bevis på rådets ökade inflytande finna vi i den
omständigheten, att rätten att utse rådsherrar enligt
vissa konungaförsäkringar i strid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free