- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
387-388

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksråd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medlemmar dömdes af denna till dryga ersättningssummor. Då
rådsherresläkterna dessutom också hårdt drabbades af
reduktionen, nedbröts själfva grunden för rådets makt,
den stora jordrikedomen. Dess obetydlighet visade sig
äfven till namnet; dess medlemmar kallades ej längre
riksråd, utan kungliga råd. Under Karl XII:s frånvaro
från riket afgjorde han själf alla viktiga ärenden
och utskiftade för öfrigt regeringen i Sverige mellan
de olika ämbetsverken. Småningom kom likväl på grund
af det oafvisliga behofvet af en central myndighet
regeringen i rådets händer, men vid sin återkomst
öfverlämnade Karl 1716 en stor del af förvaltningen
åt nya ämbetsverk: Upphandlingsdeputationen och
Kontributionsränteriet, och rådet fick endast
domsrätt. - Med enväldets fall inträdde äfven i
rådets historia ett nytt tidskifte. Genast efter Karl
XII:s död sökte aristokratien återställa det gamla
rådsväldet, men hvarje sådant försök måste stranda på
omöjligheten att rubba reduktionen. Ständernas makt
blef i stället den öfverlägsna. Antalet medlemmar i
rikets råd - denna titel hade nu de kungliga råden
återtagit - bestämdes 1719 till 24, presidenterna i
kollegierna inberäknade, och 1720 till 16, till hvilka
icke hörde presidenterna (kanslipresidenten var dock
medlem af rådet). Vid 1726-27 års riksdag ökades
emellertid antalet till 23, för att Horn skulle få
majoritet emot det holsteinska partiet. Tillsättningen
skedde under frihetstiden så, att en nämnd af de
tre högre stånden vid hvarje ledighet satte tre
på förslag, och sedan detta granskats af stånden,
utnämnde konungen en af de tre. Genom förordningen om
lagarnas verkställiglhet 1766 bestämdes, att den, som
tre gånger stått på rådsförslag utan att utnämnas,
fjärde gången skulle ensam presenteras konungen
och sålunda vara själfskrifven. Rådet arbetade på
två af delningar, i början en för justitie- och
utrikesärenden och en för inrikes- och krigssaker,
men efter 1727 en för justitie- och inrikesfrågor och
en för krigs- och utrikesärenden. I viktigare frågor
samlades hela riksrådet. Emot konungen ökades rådets
myndighet i betydande grad. Det skulle nu som före
1680 själfkrafdt påminna konungen om rikets rätt,
och konungen måste förbinda sig "att regera med,
således icke utan, än mindre mot rådets råd". I
allmänna riksvårdande ärenden egde rådet att omrösta
med konungen, därvid han egde endast två röster och
utslagsröst vid paria vota. Utnämningen af högre
ämbetsmän skulle enligt 1720 års regeringsform ske i
rådet, i regel utan omröstning, men skulle konungens
utnämning strida mot "Sveriges lag, regeringsformen
och redlige undersåtars välfärd och förtjänst", skreds
till votering (dock ej vid riksrådsutnämning). I Adolf
Fredriks konungaförsäkran stadgades, att rådet till
sådana ämbeten skulle sätta tre personer på förslag,
och efter det misslyckade revolutionsförsöket
1756 bestämdes, att öfverståthållare, öfverstarna
för gardet och artilleriet samt kaptenlöjtnanten
vid drabanterna skulle utses genom omröstning i
rådet. Mindre viktiga ärenden samt tillsättande
af lägre ämbetsmän egde konungen enligt 1720 års
regeringsform, efter vederbörande myndigheters
betänkande och förslag, att afgöra i sitt kabinett
i närvaro af två riksråd, som ej egde att votera. Om
konungen ville gå ifrån myndigheternas betänkande,
skulle saken föredragas i rådet. 1751 tillades,
att om konungen vid utseendet af lägre ämbetsmän
gick utom förslaget, skulle utnämningen ske i
rådet. - Rådet skulle föra styrelsen vid konungens
bortresa eller sjukdom och vid tronledighet, till
dess ständerna hunne sammankomma. I dessa fall samt
dessutom "vid någon annan oförmodlig händelse, då
riksens välfärd och ständernas frihet sådant kunde
erfordra", sammankallade rådet riksdagen. Hur mäktigt
än rådet var i förhållande till konungen, var dock
dess makt obetydlig vid sidan af ständernas. Dessa
tillsatte i själfva verket riksråden och hade rätt
att granska deras förvaltning samt att kalla dem
till ansvar inför Sekreta utskottet, någon annan
deputation eller särskildt vald kommission. Ej blott
för verkliga brott kunde riksråden ställas till rätta,
utan också för åtgärder, som endast kunde betraktas
såsom olämpliga eller skadliga för riket. I de
senare fallen brukade de afskedas med pension och med
bibehållande af titeln riksråd (de "licentierades"),
hvarigenom man hindrade dem att såsom adelsmän intaga
plats på Riddarhuset. Under riksdagarna brukade
ständerna stundom genom kommissioner taga en del af
förvaltningen i egna händer och plägade äfven ge rådet
instruktioner, s. k. politiska testamenten, i frågor,
som vid riksdagens afslutande syntes förestå. Med skäl
kunde därför rådet kallas "ständernas fullmäktige". -
Genom 1772 års statshvälfning minskades rådets makt i
förhållande till konungen. Konungen fick nu själf utse
sina riksråd, hvilkas antal skulle vara 17, och dessa
skulle vara endast honom ansvariga för sina råd. I
afseende på formen för rådets verksamhet stadgades,
att 7 af dess ledamöter, som voro lagfarna män,
skulle bilda justitierevisionen och utöfva högsta
domsrätten. Rådets ämbete var att råda, ej regera,
och konungen fattade själf besluten, undantagandes
vid högsta domsrättens utöfning, vid beslut om fred,
stillestånd och förbund samt om utrikes resa för
en konung, som var född inom landet. I det första
fallet hade konungen endast 2 röster, i de senare
måste konungen låta sin mening vika, om rådet var
enhälligt däremot. Tillsättandet af högre ämbetsmän
och förtroendeämbetsmäns afsättande skulle också ske
i rådet, hvarjämte alla lagpropositioner där skulle
behandlas, men utan rätt för rådets medlemmar att i
dessa fall genom votering göra sin mening gällande mot
konungen, öfriga regeringsärenden och tillsättande af
lägre ämbetsmän egde konungen afgöra i kabinettet,
utan skyldighet att rätta sig efter vederbörande
myndigheters utlåtande eller förslag. Vid konungens
sjukdom eller bortresa fördes regeringen endast af de
riksråd, som konungen därtill förordnat. Hunne han ej
ge några föreskrifter därom, voro kanslipresidenten
och de fyra äldsta riksråden själfskrifna. Rådet,
hvars makt genom 1772 års regeringsform blifvit öfver
höfvan kringskuren, upphörde alldeles 1789. Sedan
konungen nämligen genom Förenings- och säkerhetsakten
fått rätt att efter behag bestämma rådens antal,
upplöste han alldeles rådet och ersatte det med Högsta
domstolen och en godtyckligt sammansatt konselj, som
hördes, endast när konungen fann för godt att inhämta
dess råd. - Riksråden förde sedan drottning Kristinas
tid titeln excellens och buro som ämbetsdräkt röd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free