- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
395-396

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksstat - Riksstånd - Riksståthållare - Riksstäder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den ena var 1662 års stat, som genomdrefs af
riksskattmästaren G. Bonde och var grundad på
sparsamhetsprinciper, hvilka förmyndarstyrelsen
sedermera icke följde. Den lades därför till grund
för den på riksdagen 1680 beslutna förmyndarräfsten:
däri ej upptagna utgifter måste återbetalas af dem,
som tillstyrkt dem. Den andra är 1696 års stat. Tack
vare de genom reduktionen åt kronan återvunna godsen
och skatterna kunde medelst indelning af sådana till
olika ändamål i denna stat en fast grund beredas åt
statsutgifterna. Också stadgades i 1719 och 1720 års
regeringsformer, att den skulle "till en rättelse
och grund tagas", som ej fick öfverskridas, "med
mindre K. M:t och rikets oumgängelige tjänst och bästa
sådant erfordrar". En årlig riksstat skulle emellertid
(1720 års R. F. § 31) upprättas af Statskontoret,
hvilket skedde genom en särskild statskommission
(se d. o.). Dessa bestämmelser blefvo utan vidare
gällande för de år, under hvilka riksdag ej hölls,
men i annat fall underställdes de ständerna, som i
1723 års R. O. § 13 uttryckligen förbehöllo sig rätt
att efterse, "huru riksstaten må inrättas". Deras
makt härutinnan utöfvades vanligen af sekreta
utskottet och dess statsdeputation, som därvid,
särskildt under hattväldet, tilläto sig betydande och
godtyckliga förhöjningar af statsutgifterna. Genom
1772 års regeringsform förlorade riksdagen all
bestämmanderätt öfver riksstaten. Denna skulle endast
"uppvisas åt riksens ständers utskott, på det de mage
inhämta, att penningarna blifvit brukade till rikets
gagn och bästa" (§ 50). Riksstatens uppgörande och
fastställande blef nu åter (§ 24) Statskontorets och
konungens ensak, dock med samma förbehåll angående
1696 års stat, som gjorts 1719 och 1720. Äfven
under gustavianska tiden förekom emellertid, att
förslaget till riksstat uppgjordes af särskilda
kommissioner i st. f. af Statskontoret. Först till
följd af bestämmelser i 1809 års regeringsform fick
riksdagen fullständig makt öfver riksstaten (se härom
Statsreglering; om riksstatens indelning omedelbart
före antagandet af 1809 års R. F. samt därefter se
Hufvudtitel och Statsreglering).

S. B.

Riksstånd, Riksständer (lat. status regni,
fr. états généraux, holl. [generaal] staten, ty.
reichsstände), kamrarna
i de från medeltiden härstammande, på ståndsprincipen
grundade riksförsamlingarna. I Tyskland, hvarifrån
termen på 1500-talet kom till Sverige, betecknades
emellertid såsom riksstånd äfven enhvar (person eller
korporation) med plats eller representationsrätt
i något af de tre stånd i ofvan angifna betydelse,
hvaraf den tyska riksdagen bestod: kurfurstekollegiet,
riksfursterådet och riksstädernas kollegium (se
Kurfurste, Furste och Riksstäder). Äfven i Sverige
användes ordet till en början i likartad betydelse
(se Riksdag). Ursprungligen hade i Tyskland kejsaren
rätt att fritt förläna "reichsstandschaft", men från
1600-talet fordrades för plats i riksdagen besittning
af ett riksomedelbart område och vid nya förläningar
samtycke af vederbörande kollegium. Innan riksdagen
1663 blifvit permanent i Regensburg, plägade äfven
medlemmar af de två furstekollegierna personligen
infinna sig till sammanträdena, men därefter läto de
(liksom städerna) representera sig genom instruerade
ombud, hvarigenom den tyska ståndsriksdagen
öfvergick till en diplomatisk kongress. De tre
ständerkollegierna hade initiativ och absolut
veto mot hvarandra och mot kejsaren liksom denne
mot dem. Till följd af franska revolutionens och
Napoleon I:s omstörtningar i Tyskland blef en mängd
"riksstånd" mediatiserad (se Mediat), och när
vid det gamla Tyska rikets upplösning 1806 tyska
riksdagen upphörde att finnas till, upphörde också
tyska riksständer i sin dittillsvarande betydelse
att finnas. Genom tyska förbundsakten 1815 erhöllo
emellertid de världslige mediatiserade medlemmarna af
det forna furstekollegiet under namn af standesherren
(ståndsherrar) för sig och sina familjer en del
företrädesrättigheter, hvaribland sådana, som gjorde
dem socialt likställda med regerande tyska furstar.

S. B.

Riksståthållare (no. rigsstatholder) var namnet på en
ämbetsman, som enligt Norges grundlov af 4 nov. 1814
kunde utnämnas såsom chef för den norska regeringen
i Kristiania. Grundlovens §§ 12, 13 och 15 stadgade
härom, att konungen till riksståthållare kunde utse
såväl en norrman som en svensk. Riksståthållaren hade
såsom regeringens chef 2 röster, men när konungen
var närvarande, upphörde hans funktion, och han blef
endast den förste af statsråden. H. H. von Essen
var den förste riksståthållaren (1814-16). Hans
efterträdare voro K. Mörner (1816-18), J. A. Sandels
(1818-27) och B. B. v. Platen (1827-29). På grund af
den ovilja, som i Norge uppblossade mot svenskars
innehafvande af ämbetet, lämnades det obesatt till
1836, då till riksståthållare utnämndes norrmannen
H. Wedel-Jarlsberg. Han efterträddes 1841 af
S. Lövenskiold, som 1856 nedlade ämbetet. Sedan stod
det ledigt. 1859 års storting antog med 100 röster mot
2 ett beslut att upphäfva riksståthållarämbetet, ett
beslut, som af svenska riksdagen betraktades såsom ett
anfall på unionen. Efter synnerligen hetsiga debatter
beslöt riksdagen 1860 att hos konungen anhålla om
en revision af riksakten och att han i sammanhang
därmed ville afgöra riksståthållarskapets öde. Karl
XV slet tvisten mellan Sverige och Norge så, att han
vägrade sin sanktion på stortingets beslut, men också
förklarade, att revisionsfrågan skulle tills vidare
uppskjutas. Efter förnyadt beslut af stortinget
medgaf Oskar II 1873, att riksståthållarämbetet
upphäfdes. Jfr Sverige-Norge och S. Clason, "Historisk
redogörelse för unionsfrågans tidigare skeden" (1898).

K. B-n.*

Riksstäder (ty. reichsstädte) kallades i det gamla
Tyska riket riksomedelbara, d. v. s. omedelbart
under kejsaren och riket hörande, städer. De äldsta
riksstäderna voro de "pfalzstäder", som vuxo upp
inom de kungliga domänerna (se Pfalz). Då dessa hade
sin största utsträckning i Syd-Tyskland, blef också
riksstädernas antal störst i dessa trakter; redan
1248 voro de där omkr. 70. Ursprungligen styrdes
riksstaden af en kunglig ämbetsman (oftast benämnd
reichsschultheiss), men under 1200-talets strider,
då konungarna sökte sitt stöd mot furstemakten
förnämligast hos riksstäderna, vunno dessa ökad
själfständighet, i det de själfva förvärfvade den
ena höghetsrättigheten efter den andra (uteslutande
förfoganderätt öfver sin krigsmakt, mynträtt, rätt att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free