Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rim, metr. - Rima, anat. - Rima. Se Rimor - Rimaszombat - Rimbaud, Arthur - Rimbault, Edward Francis - Rimbegla - Rimbert (Rembert). 1. Nordens andre ärkebiskop - Rimbert. 2. Dansk missionär - Rimbobanan - Rimbo-Sunds järnväg. Se Stockholm-Roslagens järnvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rim kunna snart sagdt otaliga rimsätt uppstå; en
del af dessa har betecknats med särskilda termer:
parrim (då rimmen följa hvarann två och två),
korsrim (då rimmen sättas växelvis, t. ex. gård -
bära - vård - ära) o. s. v. - Rimmets ursprung
och äldsta historia äro höljda i dunkel. Ansatser
till rim finnas i klassiska latinska dikter och i
den keltiska litteraturen; fullt utbildadt är det i
medeltidens latinska hymner, hvarifrån det tyckes ha
spridt sig till de skilda folkspråken. I svenskan är
slutrimmet allmänt på 1200-talet, i tyskan finns det
redan på 800-talet. - Rimmets arter och beskaffenhet
ha varit föremål för många undersökningar, hvarom
respektive metriska arbeten upplysa. Se för vårt språk
Beckman, "Grunddragen af den svenska versläran" (2:a
uppl. 1905), B. Risberg, "Den svenska versens teori"
(1905-07) och smärre afhandlingar i filologiska
tidskrifter. - Om rim i betydelsen rimmadt stycke se
Grötrim och Leberreime. R-n K-
Rima, lat., anat., springa; rummet mellan röstbanden
(r. glottidis), springan mellan läpparna i kvinnans
blygd (r. pudendi). G. v. D.*
Rima. Se Rimor.
Rimaszombat [-såmbat], förr ty.
Gross-Steffelsdorf, hufvudstad i ungerska komitatet
Gömör, vid Rima, ett tillflöde till Theiss’
biflod Sajó. 6,912 inv. (1910). Protestantiskt
gymnasium. Landtbruksskola.
Rimbaud [räbå’], Arthur, fransk skald, f. 1854
i Charleville, d. 1891 i Marseille, tillhörde
dekadenterna och var särskildt nära förbunden med
Verlaine. R. vistades under senare år mycket på resor
och egnade sig framgångsrikt åt handel. Se R:s Poésies
complètes (1895, med företal af Verlaine), (Œvres
(1898) och Lettres (1899). Biogr, af Berrichon (1897).
Rimbault [ri’mbåult], Edward Francis, engelsk
musikutgifvare och musikskriftställare, f. 1816
i London, d. där 1876, var från sitt sjuttonde
år organist vid olika kyrkor, men sysslade mest
med musikhistoriska forskningar och höll från 1838
föreläsningar öfver engelska musikens historia. Han
deltog i stiftandet af Musical antiquarian
society, 1841, och ombesörjde dess utgifning af
äldre engelska tonsättare (Bird, Morley, Gibbons,
Purcell m. fl.), blef s. å. sekreterare och redaktör
i Motet society, som utgaf verk af Palestrina, Lasso
o. a., samt 1842 led. af Mus. akad. i Stockholm och
1848 hedersdoktor vid Harvard-universitetet. Hans
föreläsningar (vid Londons universitet och flerstädes)
stodo i högt anseende. R. utgaf en mängd engelsk
kyrkomusik, förutom äldre världsliga ton verk,
och utarbetade piano- och harmoniumskolor,
skref en orgelhistoria (1855), The pianoforte,
its origin, progress and construction (1860)
m. m. och komponerade visor samt några sångspel.
E. F-t.
Rimbegla ("den buckliga uträkningen"), fornisländsk
afhandling, skrifven på 1100-talet, redogör utförligt
och ingående för olika sätt att räkna tiden efter
såväl månens som solens gång, det gamla inhemska året
med dess underafdelningar ej mindre än den julianska
kalendern, vidare påskcykeln, konkurrentcykeln,
epakterna, de sju dagarnas skapelseverk,
världsåldrarna (efter Beda och Hieronymus),
planeterna, dygnets indelning, stjärnornas
ställning m. m. Någon utländsk förebild synes
författaren ej ha haft, men väl har han nyttjat olika
utländska källor. I sin helhet vittnar arbetet om
att tideräkningens konst stod jämförelsevis högt på
det forna Island. Den bästa handskriften af R. är
n:r 1812 i gamla k. samlingen i Köpenhamn. Efter
denna är R. utgifven af Ludv. Larsson 1883 under
titeln "Äldsta delen af handskriften n:r 1812".
R. N-g.
Rimbert (Rembert). 1. Nordens andre ärkebiskop,
tilldrog sig som gosse i klosterskolan i Turholt i
Flandern Ansgarius’ uppmärksamhet, blef af denne
omhändertagen och småningom hans trogne vän,
följeslagare och andlige arftagare. Möjligen
följde han Ansgarius på dennes andra resa till
Sverige. Efter Ansgarius’ död (865) blef R., som
Ansgarius önskat, utsedd till ärkebiskop i Bremen
(eg. Hamburg), i hvilket kall han visade sig mycket
nitisk. Missionen låg honom varmt om hjärtat; han
besökte själf Sverige och Danmark. Från omkr. 880
blef emellertid missionen ödelagd genom nya
utbrott af nordmannatågen. Om R:s stiftsstyrelse
vet man ej mycket; hans fromhet och välgörenhet
prisas. Han dog 11 juni 888. Sin största betydelse
för eftervärlden har han vunnit genom den storartade
minnesvård han med sonlig pietet, varm känsla och
god berättarförmåga rest öfver sin afhållne lärare
i sin lefnadsteckning öfver honom, Vita Anskarii,
författad med en medhjälpares bistånd sannolikt
under det närmaste årtiondet efter Ansgarius’ död
och tillegnad munkarna i Corbie (bästa uppl. utg. af
Waitz, 1884; sv. öfv. i urval af P. G. Berggren,
"Svensk hist. enligt samtida skildringar", I,
1901). Arbetet är skrifvet i uppbyggligt syfte, men
innehåller en rikedom af faktiska upplysningar;
framställningen är anmärkningsvärdt fri från
legendariska utsmyckningar. R:s egen lefnadsteckning
(Vita Rimberti, utg. af Waitz tills. med den förra),
skrifven af någon klerk i Bremen eller munk i Korvey,
är däremot ett mycket obetydligt arbete. - 2. Dansk
missionär, som Ansgarius under de senare åren af
sitt lif sände till Sverige för att efterträda
Ansfrid som föreståndare för församlingen i Birka,
sedan den härtill först utsedde Ragembert på
hitresan mördats af danska röfvare. R. blef väl
mottagen af konungen och folket och fick fritt
utöfva sin verksamhet, som han fortsatte äfven efter
Ansgarius’ död. För öfrigt vet man intet om honom.
1-2. (K. B. W-n.)
Rimbo, socken i Stockholms län, Sjuhundra härad. 7,770
har. 1,994 inv. (1914). R. bildar med Rö ett pastorat
i Uppsala stift, Sjuhundra kontrakt. Inom socknen
ligger vid R. station vid Stockholm-Roslagens
järnväg och den därifrån utgående Rimbo-Sunds järnväg
R. municipalsamhälle, innehållande enl. k. br. 31
dec. 1914 utom järnvägsstationsområdet 94,2 har. Där
finnas provinsialläkare, distriktsveterinär,
apotek, afdelningskontor af A.-B. Norrlandsbanken
och af A.-B. Roslagens folkbank, mejeri (tillhörigt
Stockholms mjölkförsäljnings-a.-b.), snickerifabrik
samt en mängd handlande och handtverkare.
Rimbobanan, ofta bruklig benämning på Stockholm-
Rimbo järnväg. Se Stockholm-Roslagens järnvägar.
Rimbo-Sunds järnväg. Se Stockholm-Roslagens
järnvägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
