- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
425-426

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rindöbaden. Se Rindön - Rindön - Rindö redutt. Se Rindön - Rinforzando - Ring. 1. Jaktv. Se Ringa - Ring. 2. Kulturhist.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rindöbaden. Se Rindön.

[illustration till art. Rindön.]
Strandparti af Rindöbaden, med restaurangen.

Rindön, ö i Stockholms skärgård, närmast ö. om
Vaxholm, skild i n. från Skarpön genom Rindö sund
och i ö. från Värmdön genom Oxdjupet och i v. från
Vaxön genom Vaxholmssundet. Ön, som sedan 1913 i
judiciellt, kommunalt och administrativt hänseende
tillhör Vaxholms stad, är satt till 2 mtl och har en
areal af 446 har. Stränderna, särskildt öns västra och södra, ha länge haft
sommarnöjesanläggningar, och till dessa hade slutit
sig en ganska omfattande brunnsanstalt och en liten
anspråkslös badinrättning, Rindöbaden (sedan 1903,
förut kallad Källviken), med järnkällor (upptäckta
1880), hvilkas vatten befunnits vara ett bland
Sveriges starkaste järnvatten, enär det på 100,000
delar håller icke mindre än 14,75-24,75 delar kolsyrad
järnoxidul. Den natursköna och sunda belägenheten, de
täta och snabba ångbåtsförbindelserna med hufvudstaden
samt de goda anordningarna till kurgästernas gagn
och trefnad hade skaffat platsen stor publik. På
den barrskogsklädda bergsluttningen låg ett större
boställsetablissemang, Tallhöjden, med många rum,
men utan eldstäder. Nu kan Rindöbaden som kuranstalt
anses nedlagd. Varmbadhus och hotell ha nedbrunnit. –
Genom sitt läge mellan de båda hufvudinloppen till
Stockholm. Ox- och Kodjupet, har R. alltid haft
stor militär betydelse, och redan 1709 godkändes
Palmqvists förslag till en redutt och ett batteri
för 6 st. 6-pundiga kanoner på dess östra udde (jfr
Oxdjupet). 1710 påbörjades på Cronstedts förslag 2
batterier om 8 st. 24-pundiga kanoner på R:s västra
ända och en redutt med lika bestyckning på östra
ändan. På "Rindö udde" (midt emot Vaxholm) byggdes
1721 ett träbatteri och 1722-23 ett retranchemang. På
öns östra ända byggdes 1721-23 ett hornverk och 1742
nedanför detta ett par skansar. 1754 fastställdes
ritning till ett detacheradt verk på Rindö udde,
men först 1839 påbörjades här en tornbefästning,
som dock afbröts, sedan öfver 80,000 kr. nedlagts på
grafsprängning. 1859-63 uppfördes här den s. k. Rindö
redutt
. På öns östra ända hade 1801 byggts en flesch,
som 1808 iståndsattes. Sedermera ha på skilda
platser på R. anlagts åtskilliga befästningsverk
bl. a. Oskar-Fredriksborg på östra udden 1868-78,
som alla ingå i Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs
fästning
(se d. o.). Under 1870-talet anlades
äfven en s. k. militärväg på ön från dess ena
ända till den andra. Under början af 1900-talet ha
kasernetablissemang uppförts på öns östra del för
Vaxholms grenadjär- och kustartilleriregementen, hvilka båda ingå i fästningens
garnison. 1913 förlades marinens flygskola inom
kustartilleriregementets område.
Wbg. Ln. L. W:son M.

Rindö redutt. Se Rindön.

Rinforzando [-fårtsa’ndå], förkortadt rf., rfz.,
("med ökad styrka"), it., mus., beteckning för ett
starkt crescendo. – Rinforzato [-fårtsatå]
betecknar ett kraftigt forte.

Ring, krets; kretsformigt föremål af
mångahanda art och användning, t. ex. hjul-,
nyckel-, spännring.

1. Jaktv. Se Ringa. –

2. Kulturhist. Smycke i kretsform, har nyttjats
kring armen (se Armband med fig.), foten, halsen
(se Halsprydnad), i näsan, örat och, kanske
allra vanligast, kring ett finger (sällan kring en
tå). De äldsta kända fingerringarna förskrifva
sig från grafvarna i Egypten; de äro af guld,
silfver eller annan metall, sten, glas eller lergods
(fig. 1), elfenben m. fl. ämnen samt bära stundom
sin egares namn eller annan inskription i något slags
infattning. Trollringar, medelst hvilka ondt afvändes
eller något godt tillskyndades bäraren, voro kända
hos många af forntidens folk (se t. ex. Gyges);
igenkänningsringar, med dyrbara stenar, buros ofta af
sändebud för att legitimera sig och förekomma nämnda
i gamla dikter (t. ex. "Sakuntala"). Sigillringar
voro vanliga i det klassiska Grekland; själfva ringen
var enkel, hvaremot ända från den mykenska tiden
hufvudvikten lades på sigillet (fig. 2, 4), som ofta
utgjordes af en med stor konstnärlighet snidad gem
(se d. o.). Romarna hade liknande bruk, och äfven hos
dem uppstod stort öfverdåd i fråga om dyrbarheten
och mångfalden af ringar (jfr fig. 7); kvinnorna
hade exempelvis en uppsättning lättare ringar för
sommaren och en tyngre för vintern. Från romare och
judar upptogo de kristne seden att låta ringarna (i
medeltiden ofta prydda med kristna symboler) beteckna
trolofning och äktenskap, hvilken ännu eger bestånd;
i Sverige betecknar en (slät) guldring på vänstra
handens fjärde finger (ringfingret) förlofning för
kvinna, förlofning eller äktenskap för man, två sådana
på detta finger beteckna äktenskap hos kvinnan, och
ofta har en tredje slät guldring på samma finger i
vårt land varit tecken till, att bärerskan var moder
till en son. I Danmark samt norra och mellersta
Tyskland sättes äktenskapsringen däremot på högra
handens ringfinger. I de flesta nunneordnar har det
varit sed, att noviserna vid klosterlöftets afläggande
få en silfverring som tecken på sin förmälning med
Kristus. Om staden Venezias sinnebildliga förmälning
med hafvet, genom att dogen årligen kastade en ring
däri, se Doge, sp. 613. Fingerringar användas
i flera fall som utmärkelsetecken, t. ex. för
att ange biskopsvärdighet (se Biskopsskrud och
Fiskarringen), doktorsgrad (se Doktor med fig.),
att vissa examina aflagts eller ett ledamotskap i
någon orden (se "Almanack för alla 1913", s. 113). –
Som smycken användas ringar mycket allmänt, mest af
kvinnor. Moderna fingerringar (se fig. 11-15) äro,
med undantag af sigillringar, mera sällan prydda
af snidade stenar; de dyrbarare ha infattningar af
pärlor och olika slags ädelstenar. Bland olika slags
fingerringar har en sort (markisringar, se Markis)
fått särskildt namn. Se Schneider, "Die

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free