- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
443-444

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rinkesta - Rinman. 1. Sven R. - Rinman. 2. Karl R. - Rinman. 3. Erik Benjamin R. - Rinmans grönt. Se Koboltgrönt - Rinna - Rinne, Fritz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och skött jorden. Ett par hemmansdelar
af ännu underlydande gårdar har däremot
varit klostergods. Indraget till kronan, kom
R. 1594 genom byte till frih. Gustaf Gabrielsson
Oxenstierna på Fiholm. Genom byte ökades godset
ytterligare af hans änka, efter hvars död (1624)
det ärfdes af dottern Elsa, gift med Åke Natt
och Dag på Göksholm. 1711 såldes R. till grefve
H. Wachtmeister och 1734 af hans son till
kommerserådinnan Johanna Wattrang. Från 1768
egdes det af frih. T. L. Klinckowström, under hvars
tid R. blef fideikommiss, men fideikommissnaturen
öfverflyttades snart till Graneberg i Gryt. Sedan
1842 har R. tillhört släkten Bohnstedt. Manbyggnaden,
sannolikt uppförd af Oxenstiernas änka, är aftecknad
i Dahlberghs Sueciæverk och var omgifven af en
hög stenmur ("klostermur"). Byggnaden är delvis väl
bevarad (se fig.), reparerad efter det att öfversta
våningen och takresningen afbrunno 1698.

Rinman. 1. Sven R., bergsvetenskapsman, en bland de
ypperste främjarna af bergs- och järnhandteringen i
Sverige, f. 12 juni (g. st.) 1720 i Uppsala, d. 20
dec. 1792 i Eskilstuna, förvärfvade sig redan som
yngling skicklighet i proberkonsten, blef 1740
auskultant i Bergskollegium och företog 1746–47,
med understöd af bruksidkarna Kl. Grill och De Geer,
en studieresa till Holland, Tyskland och Frankrike,
hvarunder han vid de förnämsta bergverk, bruk
och fabriker gjorde sig förtrogen med i Sverige
då okända arbetsmetoder. Han utnämndes 1749 till
inspektör öfver Roslagens bergverk, 1750 till
direktör öfver Hällefors silfververk samt 1751 till
öfvermasmästare i Väster-Bergslaget. R. upptog
flerstädes nya grufvor, föranledde en mängd
bruksanläggningar och bragte till användning
flera mestadels af honom själf gjorda uppfinningar,
bl. a. afseende aluntillverkning ur skiffer, valsning
af kopparplåtar, förtenning af bleck, förbättring i
smältprocessen vid ståltillverkning, garfstålssmide
med stenkol, damaskering och förgyllning på
stålarbeten, borrmaskiner för kanoner, tillverkning
af fingerborgar o. s. v. Genom åtskilliga rön vardt
han äfven en af blåsrörskemiens grundläggare (se
Analys, sp. 899). Han kallades 1760 till direktör för
grof- och svartsmidet i riket, 1775 till assessor i
Bergskollegium och 1782 till bergsråd. Genom sina råd
och utredningar bidrog R. väsentligen till upprättande
af Eskilstuna fristad (se Eskilstuna), och han vardt
direktör för denna 1784. – Som enskild person var
R. själfva samvetsgrannheten och anspråkslösheten. Han
utöfvade inom sitt verksamhetsområde ett författarskap
af verklig betydenhet. Bland frukterna af detta
märkas, förutom ett stort antal uppsatser i
Vet. akad:s handlingar, de större
arbetena Anledningar til kunskap om den gröfre jern-
och stål-förädlingen och des förbättrande
(1772;
tysk öfv. 1790), Försök til jernets historia,
med tillämpning för slögder och handtverk
(2
bd, 1782; i tysk öfv. 1785 och 1814), Bergwerks
lexicon
(2 kvartbd, med planscher, 1788–89) och
Afhandling rörande mechaniquen, med tillämpning
i synnerhet til bruk och bergwerk
(med planscher,
1794). Vetenskapsakademien, af hvilken R. blef ledamot
1753, präglade 1823 en minnespenning till hans ära,
och 1833 restes på Eskilstuna fristads torg en
järnminnesvård öfver honom.
illustration placeholder
Sven Rinman. Efter medaljong af Sergel.


2. Karl R., den föregåendes son,
bergsmekaniker, f. 7 okt. 1762, d. 15 jan. 1826 på
Viggesnäs nära Hedemora, åtnjöt länge vetenskaplig
handledning af sin fader och skickades 1792 på
regeringens bekostnad till Finland för att undersöka
därvarande sjö- och myrmalmer samt undervisa
befolkningen i sättet att smälta dem i
blästerugnar. R. blef efter sin fader direktör för
grof- och svartsmidet och för Eskilstuna fristad
samt fick bergmästares titel. Han införde bl. a.
förbättringar i metoderna för tackjärnsblåsning
och stångjärnssmide.

3. Erik Benjamin R., den föregåendes
sonsons son, tidningsman, socialpolitiker,
f. 2 maj 1870 i Boteå, Västernorrland, aflade
kansliexamen i Uppsala 1896 och tjänstgjorde en
tid i Fångvårdsstyrelsen, men öfvergick 1897
till pressen. Efter att ha varit medarbetare
i "Svenska dagbladet" 1897–1906 blef han
medredaktör och redaktör af politiska afdelningen
i "Stockholmstidningen" 1 okt. 1906 och är sedan
15 april 1911 dess hufvudredaktör och utgifvare.
Hans hufvudintresse som tidningsman har
varit socialpolitik och försvarsfrågan. R.,
som i tidnings- och tidskriftsartiklar lämnat
ingående utredningar af arbetarskyddsfrågorna och om
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,
speciellt om arbetsaftal och kollektivaftal,
torde ha varit en bland de förste,
som här i landet gett dessa aftalsfrågor
en modern belysning ur på en gång rättsliga och
socialekonomiska synpunkter. Han är vice
ordf. i styrelsen för Centralförbundet för socialt
arbete sedan 1913 och styrelseledamot i svenska
sektionen af Internationella föreningen för
lagstadgadt arbetarskydd sedan 1910 samt ledamot
af Sociala rådet sedan 1913. Hans starkt
försvarsvänliga hållning har låtit honom
särskildt våren 1914 komma i strid med majoriteten
af det liberala partiet, men han omvaldes det
oaktadt s. å. till vänsterpressföreningens
och därmed äfven till Frisinnade landsföreningens
förtroenderåd. R. har varit medlem af den
litterära och konstnärliga eganderättskommittén
1911. I bokform har R. utgett Kyrkomötesprofiler
(1903), Fiction and fact about the scandinavian
crisis
(1905), Städerna som arbetsgifvare (1907),
Arbetsaftal och kollektivaftal (s. å.) och Soziale
verhältnisse und bestrebungen in Schweden
(till
Budapestutställningen s. å.).
3. T–s.

Rinmans grönt, kem. Se Koboltgrönt.

Rinna, socken i Östergötlands län, Göstrings
härad. 8,143 har. 1,078 inv. (1914). Annex till
Ekeby, Linköpings stift, Göstrings kontrakt.

Rinne, </i>Fritz</i>, tysk mineralog, f. 16 mars 1863 i
Osterode i Harz, 1894 professor vid tekniska högskolan
i Hannover, 1908 professor i mineralogi och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free