Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 461-462 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rips - Ripsa - Ripsläktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro varptrådarna dubbla och tjockare än inslagen,
hvilka senare, af löst fylligt garn, sammanpackas
mycket tätt, så att de dölja varptrådarna. Till
tvärrips användes däremot en tätare varp af fina
fylliga trådar, mellan hvilka de gröfre eller
dubblerade inslagen inväfvas, stundom omväxlande
med ett fint inslag mellan hvarje groft, såsom
i vanlig möbelrips. Ripser förekomma i olika
kvaliteter och tätheter, med gröfre eller finare
ränder och ha i handeln många olika namn såsom
cannelé, épinglé (af kamgarnsvarp med bomulls-
eller ylleinslag), popelin (af ylle- eller
silkesvarp med ylle- eller bomullsinslag),
bengalin (af silkesvarp med kamgarnsinslag)
o. s. v. Till ripsklassen räknas äfven flera
s. k. ottomanbindningar eller mycket bredrandiga
ripser, i hvilka de mångdubbla innertrådarna måste
"bindas isär" för att ej sammanskjuta sig till
tjocka runda tågor, samt s. k. diagonalripser
af olika slag (med diagonalt löpande ränder).
G. A. W.

Ripsa, socken i Södermanlands län, Rönö härad. 7,115
har. 740 inv. (1914). R. bildar med Lid ett pastorat
i Strängnäs stift, Nyköpings östra kontrakt.

Ripsläktet, Lagopus, zool, hör till
ordn. Galliformes, fam. Phasianidæ och
underfam. Tetraoninæ. Släktet kännetecknas af
fjäderklädda tår. Klorna äro under sommaren korta och
trubbiga, om vintern långa, spadlika; detta anses stå
i samband med periodisk fällning och nybildning af
klorna. Könen äro tämligen lika hvarandra, tuppen dock
i sommardräkten mera enfärgad (mörk eller rödbrun)
på hufvud, hals och bröst. Ett 20-tal former, hvaraf
dock en del torde böra betraktas som underarter,
är kändt från Gamla och Nya världens fjälltrakter
samt den arktiska och subarktiska regionen. Endast
en art, L. scoticus (se nedan), uppehåller sig i
mera tempereradt klimat. Med undantag af denna ha
alla arter hvit vinterdräkt samt dessutom en mer
eller mindre markerad, gråaktig höstdräkt (alltså
tre dräkter). De lefva i engifte, och tuppen träffas
under eftersommaren och hösten tillsammans med den
öfriga familjen. Riporna vistas på öppna marker,
såsom hedar och skoglösa fjäll, men draga sig på
vintern ned till busk- och skogstrakter; sålunda gör
dalripan hos oss verkliga flyttningar från fjällen
till norrländska kustlandet, alltså flyttningar från
väster till öster. De uppehålla sig mest på marken,
där de söka sin föda, som utgöres af frön, späda
blad, knoppar, bär o. s. v.; ungarnas föda består
till stor del af insekter; på vintern utgör björkknopp
hufvudfödan. I vårt land förekomma två inhemska arter:
dalripan och fjällripan. Da1ripan 1.
snöripan L. lagopus, har högre näbb, (12-14 mm. vid
basen); tuppen har i sommardräkten hufvud, hals och
bröst mörkt rödbruna, är för öfrigt spräcklig i svart
och gulbrunt, hvilket äfven är hönans hufvudsakliga
färg, bägge könen ha vingarna hvita; höstdräkten är
föga markerad, ehuru något ljusare än sommardräkten;
vinterdräkten är hvit, stjärtens sidopennor svarta
med hvit spets. Dalripan tillhör våra fjälltrakter,
där den hufvudsakligen uppehåller sig på de lägre
fjällsluttningarna, men går ner i skogsregionen samt
når sin sydgräns i Dalarna, Värmland, Dal, Västmanland
och norra Hälsingland.
Tillfälligtvis har den anträffats ännu längre söderut. (Om
dalripans vinterflyttningar se ofvan.) De 10-12
(sällan ända till 15) äggen äro rostgula med stora
svartbruna fläckar.


Fig. 1. Fjällripa, tupp i sommardräkt.

- Fjällripan, L. mulus, har lägre
näbb (8-9 mm. hög); tuppen
har i sommardräkt (fig. 1) hufvud, hals, bröst
och rygg svarta med sparsamma rostgrå streck och
fjäderkanter, hönan är spräcklig i svart och rostgult,
bägge könen ha vingarna hvita. I höstdräkten, som
bäres blott en kort tid, äro hufvud, hals, bröst
och öfversida blågrå med fin brunsvart vattring.


Fig. 2. Fjällripa, tupp i vinterdräkt.

Vinterdräkten (fig. 2) är hvit med stjärtens
sidopennor svarta, tuppen har dessutom ett svart band
mellan näbben och ögat, hvilket finnes markeradt äfven
i de öfriga dräkterna, ehuru det starkast framträder
i vinterdräkten. Fjällripan tillhör våra högfjäll,
där den vanligen uppehåller sig på det egentliga
kalfjället. Äggen äro 8-12 och likna dalripans. -
Förutom dessa inhemska arter kan till vår fauna numera
räknas äfven en inplanterad form, moripan, L. scoticus
(eng. grouse). Denna, som ursprungligen är hemma i
Skottland, står mycket nära vår dalripa, men saknar
den hvita vinterdräkten och har bruna (ej hvita)
vingar. Den har vid flera tillfällen inplanterats
på ljungmarker i Västergötland och norra Halland. -
Riporna bilda i naturen bastarder, dels sinsemellan,
dels med närstående hönsfåglar. Från vårt land äro
följande bastarder kända: riporre (dalriptupp
x orrhöna), riptjäder, ripjärpe, moriporre samt
dalripa x mocripa. Med största sannolikhet torde
korsningar mellan dalripa och fjällripa förekomma,
ehuru sådana ej blifvit tillvaratagna hos oss. -
Ripornas kött är smakligt, och de äro därför föremål
för jakt och fångst från såväl idrottsjägarnas som
allmogens sida. De förre jaga ripan, hufvudsakligen
dalripan, med stående hund under början af hösten
(slutet af augusti och början af september). Dalripan
tror väl för hund i synnerhet de första dagarna af
jakttiden, och denna jakt lämnar ofta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>