Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robert-Fleury. 1. Joseph Nicolas R. - Robert Guiscard - Roberti, Ercole - Roberto, Federico de - Roberts, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som följdes af Autodafé i Spanien (1845), Jane
Shore skymfad af pöbeln (1850) och Plundring af ett
judiskt hus i Venezia (1855). Men han målade äfven
lugnare scener, hvilka höra till hans bästa; sådana
äro Religionssamtalet i Poissy 1561 (1840, Louvre),
Columbus mottages af Ferdinand och Isabella efter
sin första upptäcktsresa m. fl. Dessutom målade han
anekdotiska framställningar ur konstnärers och lärda
mäns lif, t. ex. Murillo som barn, Michelangelo
skötande sin sjuke tjänare, Karl V och Tizian och
Tizians lik under pesten i Venezia 1576 (Antwerpens
museum). Han utförde äfven historiebilder i Versailles
och i handelsdomstolens sal i Paris samt var mycket
anlitad som porträttmålare. 1865-66 var han direktör
för den franska akademien i Rom. - 2. Tony R.,
den föregåendes son, fransk målare, f. 1838 i Paris,
d. 1911, studerade under Delaroche och Cogniet samt i
Rom och debuterade på salongen 1866 med en skräcktafla
med aktuellt ämne, Warschau 8 april 1861, skildrande
blodbadet på Slottsplatsen. Därefter följde Gummor
på piazza Navona i Rom (1867, Luxembourg), den stora
prakttaflan Korints sista dag (1870, Luxembourg),
Charlotte Corday i Caën (1874), Doktor Pinel befriar
de vansinniga på hospitalet från deras kedjor (1876),
Skulpturens triumf (plafond i Luxembourgpalatset
1880) och Arkitekturen (1892, Hotel de Ville). På sin
sista tid målade han mera intima ämnen, bland dem Oro
(en dam vid ett fönster, Luxembourg). Han var äfven
porträttmålare.
l o. 2. C. R. N. (G-g N.)
Robert Guiscard [råbär
gisskär], hertig af Apulien och Kalabrien, sjätte
son till Tankred af Hauteville, den mest berömde af
de normandiske krigare, som på 1000-talet eröfrade
södra Italien, f. omkr. 1015 i Normandie, d. 17
juni 1085, följde sina äldre bröders exempel och
drog omkr. 1047 till Italien för att där söka ära
och land. Till en början fick han pröfva sin lycka
i andra herrars tjänst. Men snart blef han sin egen
herre, slog sig ned med ett krigarfölje på borgen
San Marco i de kalabriska bergen, plundrande och
röfvande i nejden. Han var djärf och hänsynslös som
alla sina landsmän, men förslagnare och klokare än
de. Enligt en skildring af en samtida skall han ha
haft en jättelik gestalt; hans karaktär var också
härskarens. Efter sin broder Omfroi (Humfrid), som
dog 1057, valdes R. till grefve af Apulien. Han
fortsatte sina bröders eröfringar: 1071 togs den
sista staden från grekerna, 1076 bortdrefs den siste
lombardiske fursten. Under tiden vann hans broder
Roger Sicilien. Dels omedelbart, dels som de öfrige
normandiske furstarnas erkände ledare och öfverhufvud
härskade R. slutligen öfver hela södra Italien. -
Påfvarna hade i början motarbetat de normandiske
barbarerna, men Nikolaus II insåg, att de i stället
kunde bli ett stöd för påfvestolen; han erkände
(1059) R. som hertig af Apulien och Kalabrien,
mot det att denne erkände honom som sin länsherre
samt lofvade betala en årlig tribut och skydda den
heliga stolen mot dess fiender. Under Gregorius VII
(påfve 1073-85), som med oro såg den alltjämt växande
normandiska makten, inträdde en brytning, och R. blef
exkommunicerad. Men för att vinna ett stöd i kampen
mot
Henrik IV måste Gregorius slutligen falla till föga;
förbundet förnyades 1080. - R:s hufvudsakliga intresse
under hans sista år var riktadt mot öster. Han
begagnade den förvirring, som uppstod i Konstantinopel
efter kejsar Mikaels afsättning (1078). Under sken
att försvara dennes rättigheter (en son till Mikael
var trolofvad med R:s dotter), men i själfva verket i
hopp att kunna sätta kejsarkronan på sitt eget hufvud
begaf han sig i spetsen för en här till Illyrien
och slog kejsar Alexios Komnenos utanför Durazzo
(1081). Vägen till Konstantinopel hade nu stått
öppen för R., om han ej af förvecklingar i Italien
hade tvingats att återvända (1082). Rom hotades af
Henrik IV, och i Syd-Italien jäste det bland hans
egna undersåtar. R. kufvade upproret, bortdref Henrik
IV, som redan intagit Rom, och befriade Gregorius,
som belägrades i San Angelo, men lät också staden
undergå en fruktansvärd plundring (1084). Han kunde
därpå åter rikta sina blickar mot öster, där under
hans frånvaro hans äldste son Bohemund med växlande
framgång fortsatt striden. Hösten 1084 slog han
de med grekerna förbundne venezianernas flotta vid
Korfu. Kort efteråt afbröts hans bana af döden: på
ön Kefalonia föll han offer för pesten. Apulien och
Kalabrien tillföllo efter R:s död hans andre son,
Roger, medan Bohemund (se d. o. 1) måste nöja sig
med Tarent. - Litt.: von Heinemann, "Geschichte der
normannen in Unteritalien und Sicilien" (I, 1894),
och Chalandon, "Histoire de la domination normande
en Italie et en Sicile" (2 bd, 1907). N. H-tz.
Roberti [råbe’rti], Ercole, italiensk målare,
f. omkr. 1440, d. 1496, tillhörde Paduaskolan
och synes ha varit påverkad närmast af Cosimo
Tura, vistades en tid (efter 1487) i Bologna,
men verkade hufvudsakligen i Ferrara, där han var
hofmålare hos hertigarna af Este. Hans fresker i
Bologna äro ödelagda. Det mest betydande af hans
bevarade alster är den s. k. Pála portuense (madonna
på sin tron, omgifven af helgon, utförd 1480, i
Breragalleriet i Milano, dithörande predellamålning
i Dresdengalleriet). Lucretias död finns i museet i
Modena, Johannes döparen i Kaiser-Friedrich-museum i
Berlin. 1490 utförde R. omfattande dekorationsarbeten
för Isabella d’Estes bröllop. Hans inflytande på
några af skolans yngre målare var ganska stort.
G-g N.
Roberto [råbe’rtå], Federico de, italiensk författare,
f. 1866 i Neapel, började med naturalistiska noveller
(La sorta, 1887, Documenti umani, 1889, I processi
verbali, 1890). Af hans stora romaner kunna nämnas
Ermanno Raeli (1889), I’illusione (1891) och dess
fortsättning I vicerè (1894), Eli amori (1898), Il
rosario (1899), L’albero della scienza (s. å.). Han
har vidare gett ut en bok om Leopardi (1898), en
samling kritiker, Il colore del tempo (1900), flera
arbeten om kärleken, L’amore fisiologia, psicologia,
morale (1895), Una pagina della storia dell’amore (1898;
om George Sand), Le amiche di Balzac (1899) och Come
si ama (1900). Han har äfven skrifvit ett arbete om
A. E. Nordenskiölds expedition med "Vega" 1878-80.
Roberts [rå’bots], David, skotsk tecknare, f. 1796
i trakten af Edinburgh, d. 1864, började som
dekorationsmålare, gjorde omfattande resor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
