- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
769-770

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. Litteratur - Romerska riket af tyska nationen - Romerska siffror. Se Siffra - Romerska skolan - Romerska språket. Se Latinska språket - Romerska Subapenninerna. Se Apenninerna - Romersk filosofi - Romersk hyacint. Se Hyacint 1 - Romersk indiktion. Se Indiktion - Romersk kamomill. Se Kamomillblommor - Romersk-katolska kyrkan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Geschichte der römischen staatsverfassung" (1838),
J. Rubino, "Untersuchungen über römische verfassung
und geschichte" (1839), Peter, "Die epochen der
verfassungsgeschichte der römischen republik" (1841),
W. A. Becker, "Handbuch der römischen alterthümer"
(1843-67), L. Lange, "Römische alterthümer"
(3 bd, nyaste uppl. 1876-79), J. N. Madvig, "Den
romerske stats forfatning og förvaltning" (1881-82),
P. Willems, "Le droit public romain" (6:e uppl. 1888),
O. Hirschfeld, "Die kaiserlichen verwaltungsbeamten
bis auf Diocletian" (2:a uppl. 1905), Th. Mommsen,
"Römisches staatsrecht" (3:e uppl. 1887-88; "Abriss"
häraf, i knappare form, men med vidare omfattning, 2:a
uppl. 1907), J. Centerwall, "Romersk fornkunskap"
(författning, organisation och förvaltning,
1891); J. M. Sundén, "De romerska antikviteterna"
(1902-03), ett godt arbete. Bland kompendier må
nämnas L. Lindroth, "Kort sammanfattning af de
romerska antikviteterna" (5:e uppl., 2:a aftrycket,
1903), G. Göransson, "Romerska antikviteter"
(efter tyskan, s. å.) och L. Bloch, "Römische
altertumskunde" (3:e uppl. 1906). Specialarbeten af
värde äro K. Lundberg, "Befolkningsförhållanden och
värnkraft i det romerska kejsarriket" (1912) och
"Ståndens ärftlighet i det romerska världsriket"
(1913) samt flera uppsatser af professor P. Persson
i "Nord. tidskrift" m. fl. Bland speciallexika
må anföras Pauly-Wissowa, "Realencyclopädie der
classischen altertumswissenschaft" (från 1894),
Daremberg och Saglio, "Dictionnaire des antiquités
grecques et romaines" (1875), F. Lübker,
"Reallexikon des klassischen altertums" (8:e
uppl. 1914). - Särskildt för romerska religionen
äro af vikt: G. Wissowa, "Religion und kultus
der römer" (1902) i Iw. v. Müllers "Handbuch"
(se ofvan) samt Sam Wide, "Römische religion"
(1910) i Gercke och Norden, "Einleitung"
etc. (se ofvan) samt där anförd litteratur. -
För Roms kulturhistoria, som i detta sammanhang
ej här kan behandlas, se bl. a. H. Bergstedt,
"Den romerska kulturen" (1915), G. Boissier,
"Cicero och hans vänner" (sv. öfv. s. å.),
och Th. Birt, "Romare" (sv. öfv. :s. å.).
J. C.

Romerska riket af tyska nationen, Heliga (lat. Sacrum
imperium Romanum nationis Germanicæ
). Se Heliga
romerska riket af tyska nationen, Kejsare 4
, sp. 1371,
och Tyskland (Historia).

Romerska siffror. Se Siffra.

Romerska skolan, mus., sammanfattande beteckning för
de från Rom utgångne italienske tonsättare, som,
bildande en kedja af lärare och lärjungar, under
århundraden odlade den rent genombildade och från
instrumentalmässigt figurverk frigjorda kyrkliga
a-cappella-sången samt sålunda upprätthöllo
Palestrinastilen (se Palestrina,
sp. 1314), som i våra dagar åter kommit till
heders. Bland denna riktnings uppbärare märkas, utom
Palestrina, G. M. Nanino, Vittoria, Anerio, Allegri,
P. F. Valentini, Pitoni, Baini och P. Raimondi. Sedan
1600-talet lade skolan äfven an på mångstämmighet
i korsatsen (med 8 och flera, ja i stilens
utväxter ända till 48, 64, t. o. m. 96 stämmor).
E. F-t.

Romerska språket. Se Latinska språket.

Romerska Subapenninerna. Se Apenninerna.

Romersk filosofi. Någon originell filosofi egde icke
det antika Rom, men väl en filosofisk litteratur, som
i det hela innehåller en upprepning af grekiska tankar
med utelämnande af dessas spekulativa grundvalar
och med ensidigt intresse för dessas tillämpningar
i moral och politik. Med den grekiska filosofien
blefvo romarna bekanta först, då den nyakademiske
grekiske filosofen Karneades (se d. o.) tillsammans
med stoikern Diogenes från Seleukia (se d. o.) och
peripatetikern Kritolaos (se d. o.) som politiska
sändebud kommo till Rom (155 f. Kr.). De väckte
hos många intresse för filosofien och den grekiska
talarkonsten, men Cato och andra stränga romare
sökte afvärja de faror, de däri sågo för den gamla
romerska andan, genom att så mycket som möjligt
förkorta beskickningens vistelse i Rom. Kritolaos
kvarstannade, och genom Diogenes’ lärjunge Panaitios
(se d. o.) fick stoicismen fast fot i Rom. Fem år
efter den nämnda beskickningen fördrefvos emellertid
alla utländska filosofer och retorer. Efter Greklands
eröfring blef dock stämningen en helt annan, och
snart blef det vanligt, att de romerske ädlingarna
afslutade sin skolbildning genom studier i Grekland,
liksom de merendels redan förut i Rom lyssnat till
grekiska lärare. Då blefvo de bekanta med den grekiska
filosofien i Aten, Rhodos och Mindre Asien. Nya
akademiens sannolikhetslära sattes sedan i praktik
af de romerske talarna, och stoicismen, befriad från
sina paradoxer och omsatt i klara sederegler, blef ett
moraliskt evangelium, som förkunnades af kringresande
lekmannapredikanter och vann många anhängare
bland Roms bästa söner, under det att epikuréernas
njutningslära eller peripatetikernas klokhetsmoral
gaf ännu flera ledningen af lifvet, Lucretius
(se d. o.) gaf i "De rerum natura" poetisk form åt
Epikuros’ system. Cicero (se d o. 1) berömde sig
af att vara den förste, som lärt filosofien tala
med latinsk tunga, och har genom sitt upptagande
af nyakademiska, stoiska och peripatetiska tankar
och sin polemik mot andra skolor mer än någon annan
gjort den grekiska filosofien bekant i Rom. Seneca
(se d. o.), Neros lärare, och kejsaren Marcus Aurelius<i></i>
(se d. o.) representera stoicismen (se Stoiska skolan)
i den förmildrade form, som genom medvetandet om
människans sedliga svaghet och genom det starka
religiösa intresset förbereder nyplatonismen.
S-e.

Romersk hyacint, bot. Se Hyacint 1.

Romersk indiktion, kronol. Se Indiktion.

Romersk kamomill, bot., farm. Se Kamomillblommor.

Romersk-katolska kyrkan kallas den katolska kyrkan,
sådan den under biskopens i Rom (påfvens) ledning
utbildade sig i Västerlandet (se Katolicism
och Påfve). Ansatser till åtskilligt af det
för romersk katolicism egendomliga uppträda redan
under 100–300-talen (jfr Cyprianus, Grekisk-katolska
kyrkan
, Kristologi, Mysterier, sp. 131, och
Tertullianus). Ett nytt utvecklingsskede bildade
Augustinus. Hvad han tillförde kyrkan kan sammanföras
i fyra hufvudpunkter: 1) ett verkligt katolskt
kyrkobegrepp: kyrkan som en synlig, hierarkiskt
organiserad, allena saliggörande frälsningsanstalt,
i besittning af


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:54 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free