Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var stämpladt med fabrikanten Epaphroditus’
namn. Dennes varor ha äfven anträffats i Pompeji
liksom i Kroatien, Luxemburg, Frankrike, Rhentrakten,
England, Skottland och Danmark. En annan berömd fabrik
innehades af Publius Cipius Polybius, hvars varor
äro funna i Pompeji och på andra platser i Italien,
i Kroatien, Ungern, Schweiz, Frankrike, England,
Skottland, Rhentrakten, Hannover, Hinterpommern,
Schleswig och Danmark. Dessa fabrikanter voro
bosatta i staden Capua i södra Italien, ett äfven
i den romerska litteraturen omtaladt säte för
bronskärlstillverkningen. Båda synas ha varit
grekiska frigifna, som innehaft stora fabriker
med en mängd slafvar. Fabrikernas blomstringstid
inföll vid midten af l:a årh. e. Kr. Åtskilliga
andra capuanska fabrikanter arbetade senare
(omkr. 100). En del yngre bronskärl förfärdigades
i Gallien. Det ståtligaste romerska bronskärl, som
man känner från Sverige, hittades 1818 i en grafhög
i Björksta socken, Västmanland (se fig. 9 å pl. till
art. Järnåldern). Det är försedt med en votivinskrift,
som upplyser om, att det helgats åt Apollo Grannus. De
vanligaste bronskärlen ha användts för vindrickning,
och det anses, att äfven vin införts bland
germanerna. I Tyskland ha äfven romerska silfverkärl
anträffats på flera håll. Mest bekant torde det stora
silfverfyndet från Hildesheim vara med sina präktigt
ornerade vaser, som torde ha nedlagts i jorden på
200-talet (jfr Guldsmedskonsten, sp. 603-604 o. fig. 2
därtill). Andra silfverpjäser äro funna vid Trier,
vid Wichulla och Sackrau i Schlesien. Galloromersk
terra-sigillata anträffas ej sällan i Thüringen,
däribland en skål från la Graufesenque i södra
Gallien. Enstaka terra-sigillata-lerkärl äro bekanta
från Hannover, Mecklenburg, provinsen Sachsen, West-
och Ostpreussen samt Själland. Jämte bronskärlen
eller i andra förbindelser uppträda ofta glaskärl
på germanskt område. I regel tillhöra de den yngre
romerska järnåldern. Enstaka äldre kärl torde vara
romerska arbeten, de yngre synas i öfvervägande
grad vara tillverkade i Rhentrakten, en del i
sydöstra Europa. Några äro måhända alexandrinskt
arbete. I Skandinavien ha upptäckts omkr. 150 rätt
väl bevarade glaskärl. Därjämte förekomma många
fragment af glas, som lagts på likbålet. Bland de
romerska glasen i Skandinavien märkas mångfärgade
mosaikglas, skålar med vertikala, upphöjda ränder,
bägare med slipade ovaler, skålar med målade djur-
och människofigurer och dryckeshorn (se pl. I till
art. Glasfabrikation). Romerska och galloromerska
bronsstatyetter inkommo till Germanien i ej ringa
antal. Från Danmark känner man åtskilliga, bland
svenska fynd af denna art intages främsta, rummet af
en Venusstatyett, funnen i Gräsgårds socken på Öland
(se fig. 10 å pl. till art. Järnåldern). Den inhemska
germanska kulturen, som under århundradena närmast
f. Kr. varit påverkad af latènekulturen, kom under de
följande seklerna att utvecklas under allt starkare
kontakt med romersk kultur. Ju längre man kommer mot
norr, desto mindre märkes naturligtvis detta. Likväl
ändrade sig äfven i Norden förhållandena i betydande
grad under tillförsel af nya kulturelement, som
ej alltid behöfva vara romerska, utan äfven redan
tidigare kunna ha tillhört latènekulturen. Nycklar
af järn
och brons, saxar, sländtrissor, brädspelsbrickor
och tärningar uppträda nu först i graffynden. En del
spänneformer, som utveckla sig ur äldre latèneformer,
synes vara något påverkad af romersk smak. Nya
äro några till metalltekniken hörande färdigheter:
filigrantekniken med lödning af guldkorn och trådar
(jfr spännet fig. 12 till Järnåldern), förgyllning,
försilfring och tuschering. Guldfynden bli under den
romerska tiden talrika. Vapnen afvika ej väsentligt
från latènetidens, men nya former tillkomma dock,
däribland hjälm och ringbrynja. Dryckeshorn med
bronsbeslag förekomma ej sällan i grafvarna. Dessa
beslag förråda möjligen romerskt inflytande genom
sin rika profilering. Bostadslämningar från romersk
tid äro funna i alla tre skandinaviska länderna -
långsträckta, fyrsidiga grundmurar af sten och jord
(jfr Kämpagrafvar). Om utseendet af den romerska
tidens dräkter är man jämförelsevis väl underrättad
tack vare de rikhaltiga danska mossfynden (se
d. o.). Detsamma är äfven förhållandet med fartygen:
en väl bevarad ekbåt har sålunda utgräfts i en mosse
vid Nydam i Schleswig (farkosten kan ses afbildad
i art. Mossfynd), och delar af andra farkoster ha
tillvaratagits både i Danmark och Sverige. Jämsides
med det äldre likbränningsskicket uppträder på stora
delar af det germanska området seden att nedlägga
liken obrända i jorden. Om anledningen till den stora
växlingen i grafskicket - bränning eller jordande,
begrafning under flat mark eller i högar och rösen -
sväfvar man ännu i okunnighet. I Skåne, Östergötland
och Västergötland äro skelettgrafvarna från romersk
tid jämförelsevis många, dock anträffar man äfven
grafvar med brända ben. På Öland och Gottland ligga
skeletten oftast i kistor af kalkstenshällar. I
Södermanland och andra Mälarlandskap är likbränningen
absolut öfvervägande, skelettgrafvarna däremot mycket
sällsynta. I Norrland är förhållandet liknande. Till
den romerska tidens viktigaste kulturförvärf hör
runskriften (se Runor).
Litt.: Utom den i artiklarna Fornlämningar och
Järnåldern angifna litteraturen samt bibliografien
i Montelius’ "Kulturgeschichte Schwedens" märkas
uppsatser i "Fornvännen" 1907 och 1909, "Aarböger for
nordisk oldkyndighed" 1912 och "Oldtiden" 1910-14. Jfr
vidare H. Willers, "Die römischen bronzeeimer von
Hemmoor" (1901) och "Neue untersuchungen über
die römische bronzeindustrie von Capua und von
Niedergermanien" (1907), O. Tischler, "Ostpreussische
altertümer aus der zeit der grossen gräberfelder
nach Christi geburt" (1902), Hollach och Peiser,
"Das gräberfeld von Moythienen" (1904), 0. Mertins,
"Wegweiser durch die urgeschichte Schlesiens"
(1906), O. Almgren, "Die funde antiker gläser in
Skandinavien" (Ur Kisa: "Das glas im altertume",
1908), K. Friedrich, "Funde antiker münzen in der
provinz Posen" (i "Zeitschrift der historischen
gesellschaft für die provinz Posen", 1909 och
1913), Götze, Höfer och Zschiesche, "Die vor-
und frühgeschichtlichen altertümer Thüringens"
(1909), R. Beltz, "Die vorgeschichtlichen altertümer
des grossherzogtums Mecklenburg-Schwerin" (1910),
S. Müller, "Juellinge-fundet og den romerske
periode" (1911; i "Nordiske fortidsminder", II, 1),
H. Schetelig, "Vestlandske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
