Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 957-958 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossi, Pellegrino Luigi Odoardo - Rossi, Giovanni Battista (Giambattista) de - Rossi, Ernesto - Rorssia - Rossieny - Rossini, Gioacchino Antonio

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sistnämnda väsentligen en framställning af J. B.
Says, Malthus’ och Ricardos läror. Jfr H. d’Ideville,
"Le comte R., sa vie, son œuvre, sa mort" (1887).

^Kj.*


Rossi [rå’-], Giovanni Battista
(Giambattista) de, italiensk fornforskare, f. 1822 i
Rom, d. 1894 i Castel Gandolfo. I Rom gjorde
han sina grundläggande studier och blef
professor vid dess universitet. Utrustad med ovanligt skarpsinne och
stor viljekraft, ådrog han sig redan tidigt den lärda världens
uppmärksamhet genom förträffliga tidskriftsartiklar, i hvilka han
redogjorde för sina upptäckter i och omkring Rom. Särskildt slog han
sig på studiet af de äldsta kristna minnesmärkena. För katakomberna och
kristendomens urhistoria samt den äldsta
församlingsorganisationen äro hans arbeten epokgörande.
De förnämsta af dessa arbeten äro Inscriptiones
christianæ urbis Romæ septimo sæculo antiquiores
(1857–61) samt Roma sotterranea cristiana (3 dlr,
1864–77). Från detta arbete ha alla de många
senare verk, som behandlat Roms kristna
katakomber, till ej ringa del hämtat sina uppgifter.
Resultaten af sitt arbete nedlade han för öfrigt
mestadels i lärda tidskrifter. R. ordnade jämte
Marchi på ett särdeles förtjänstfullt sätt de fyra
salar, som innehålla "Museo cristiano" i Lateranpalatset.
Se bl. a. Baumgarten, "G. B. de R." (1892).

^{J. C.}


Rossi [rå’-], Ernesto, italiensk skådespelare, f.
13 juli 1829 i Livorno, d. 4 juni 1896 i Pescara,
afbröt sina juridiska studier i Pisa för att egna sig
åt skådebanan och åtnjöt där handledning af den
berömde G. Modena. R. utförde sedan 1846
älskarrollerna vid hofskådespelarsällskapet i
Piemont, uppträdde jämte fru Ristori framgångsrikt i
Paris 1855 och bragte där, liksom i Wien, Goldonis
komedier till heders. Han spelade sin första
Shakspereroll, Othello, i Milano 1856, och i Paris
gaf han ånyo gästroller 1866. Han utförde en serie
Shakspereroller i Paris 1875, därefter i London och
olika europeiska länder samt i Amerika. På Stockholms
k. teater uppträdde han i maj 1885 och maj 1886. –
R:s konstnärskap utmärkte sig genom den själfständiga,
öfverlägsna uppfattningen, helgjutenhet och orädd
realism äfven i framställningen af det gräsliga och
våldsamt skakande samt ett mästerligt behärskande
af teknikens alla hjälpmedel. Han torde kunna räknas
bland alla tiders
förnämsta skådespelare. Till hans bästa roller hörde
Othello, Lear, Hamlet, Shylock,
Macbeth, Timon af Aten, Nero
(i Cossas "Nerone artista") och Ludvig XI
(i Delavignes pjäs). I yngre år författade
han några teaterpjäser. 1885 utgaf han Studii
drammatici e lettere autobiografiche (ty. öfv.:
"Studien über Shakespeare und das moderne theater
nebst einer autobiographischen skizze", s. å.). Hans
själfbiografi, Quarant’ anni di vitæ artistica,
utkom 1887–89 i 3 bd.

Rossia, latiniserad benämning på Ryssland. –
Rossica, arbeten, som handla om Ryssland.

Rossieny [rossie’-; lit. Reseiniai], stad i ryska
guv. Kovno, ej långt från polska och preussiska
gränsen. 7,455 inv. (1897). Transitohandel med
Preussen. R. var fordom hufvudstad i Samogitien. –
Under världskriget 1915 har trakten kring R. varit
skådeplats för åtskilliga strider mellan tyskar och
ryssar, sedan de förre i början af maj ryckt längre
upp i Litauen. Skärmytslingar vid R. började sålunda
3 maj; ett ryskt anfall från s. ö. afvisades af
tyskarna 4; ö. om R. utkämpades heta strider 6 och
7, slutande med seger för tyskarna; och sedermera
streds s. ö. om R. 17–19 och ö. om R. 25 och 28 maj.

(^{J. F. N.}) ^{L. W:son M.}


Rossini, Gioacchino Antonio, italiensk tonsättare,
"svanen från Pesaro", f. 29 febr. 1792 i denna stad,
d. 13 nov. 1868 nära Paris. Af sina föräldrar,
som voro musiker till yrket, sändes han först till
Angelo Tesei i Bologna för röstens utbildning, därpå
(1807) till Stan. Mattei för kompositionsstudier,
dem han afbröt, så snart han hört sin lärare säga,
att han kunde tillräckligt för att komponera
operor. Han studerade ifrigt Haydns och Mozarts
kvartetter och symfonier debuterade med operan
La cambiale di matrimonio (Venezia, 1810) och
skref under de närmast följande åren flera operor,
bland dem för Milano La pietra del paragone, där
han först använde sitt berömda crescendo, för Rom
Demetrio e Polibio samt för Venezia L’inganno felice,
I due Bruschini och Tancredi, med hvilken sistnämnda
(1813) han erkändes som Italiens störste då lefvande
operakompositör. Denna åsikt bekräftades genom
L’italiana in Algeri (Venezia, 1813), Il turco
in Italia (Milano, 1814) och Elisabetta (Neapel,
1815). I sistnämnda opera verkställde han redan
den reformen att utskrifva ariornas fioriturer
i st. f. att öfverlämna dem åt sångarnas godtycke,
hvarjämte han ersatte seccorecitativet med recitativ,
ackompanjeradt af stråkkvartetten. Slutligen (Rom,
1816) nådde R. höjdpunkten af sin komiska alstring
genom Almaviva (Il barbiere di Seviglia), som ännu
lefver med oförminskad lifskraft och med rätta gäller
som själfva inkarnationen af alla den italienska
buffans bästa egenskaper. I början uthvisslad på
grund af romarnas förkärlek för Paisiello, väckte
operan redan andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>