Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roth, Justus Ludwig Adolf - Roth, Paul Rudolf von - Roth, Rudolph von - Roth, Wilhelm August - Roth, Christoph - Rothaargebirge - Rothals. Se Rot 1 - Rothamsted - Rothe, Johann Andreas - Rothe. 1. Tyge Jesper R. - Rothe. 2. Vilhelm R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men deltog äfven i utarbetandet af kartan öfver
Nieder-Schlesien. Bland hans viktigaste arbeten må
nämnas Der Vesuv (1857), Gesteinsanalysen (1861),
Allgemeine und chemische geologie (3 bd, 1879-93)
och en mängd petrografiska arbeten i "Abhandlungen
der k. akademie der wissenschaften zu Berlin".
B. L-n.*
Roth [råt], Paul Rudolf von, tysk rättshistoriker,
f. 1820 i Nürnberg, d. 1892 i München, vardt
1850 e. o. professor i juridik i Marburg, 1853
ord. professor i Rostock, 1858 i Kiel, 1863
i München, vann ett berömdt namn genom sina
arbeten Geschichte des benefizialwesens (1850),
Feudalität und unterthanenverband (1863) samt System
des deutschen privatrechts (3 bd, 1880-86). Med
Rudorff o. a. uppsatte han 1861 "Zeitschrift für
rechtsgeschichte". Han tillhörde 1874-89 den kommitté,
som hade att granska första utkastet till en civillag
för Tyska riket.
Roth [råt], Rudolph von, tysk indolog och
språkvetenskapsman, f. 1821 i Stuttgart, d. 1895
i Tübingen, lärjunge af Ewald och Burnouf, var
sedan 1848 professor i sanskrit och jämförande
språkforskning och sedan 1856 jämväl bibliotekarie vid
universitetet i Tübingen. 1873 blef R. adlad. R. hade
en enorm betydelse - såväl i egenskap af lärare som
författare - för utvecklingen af sanskritstudiet och
den därmed i sammanhang stående språkvetenskapen. Inom
sanskritfilologien egnade sig R. företrädesvis åt
veda-studiet, särskildt Rigveda, och resultaten
däraf äro hufvudsakligen nedlagda i det nedannämnda
stora ordboksarbetet. R:s filologiska program var att
tolka veda ur dess egna förutsättningar efter allmänt
giltiga filologiska grundsatser, således att frigöra
studiet däraf från den indiska kommentarlitteraturen,
som för ingen del finge anses vara grundad på en
oafbruten och ogrumlad tradition. R. bildade således
den moderna filologiska skolan i vedaforskningen. I
tillämpningen af sina grundsatser, särskildt
i åsidosättande af de indiska kommentarerna,
torde denna skola ibland förfarit ensidigt, hvarom
gensägelser från vedaforskare som Ludwig, Bergaigne,
Pischel, Geldner o. a. bära vittne. Men i stort
sedt torde den ändock afgått med segern. Hans
lilla afhandling Zur litteratur und geschichte
des weda (1846) är banbrytande och epokgörande för
vedastudierna. Senare utgaf han Y?skas "Nirukta"
(1852), ett för vedatolkningen viktigt sanskritverk,
samt (tillsammans med Whitney) "Atharva-veda" (I,
1856). Tillsammans med Böhtlingk redigerade R. den
monumentala, af vetenskapsakademien i Petersburg
utgifna Sanskrit-wörterbuch (1853-75, 7 stora
kvartvolymer), i hvilken R. hade veda-litteraturen
på sin lott. Synnerligen viktiga bidrag lämnade
R. också till det af Böhtlingk ensam redigerade
ordboksarbetet Sanskrit-wörterbuch in kürzerer
fassung (1879-89). Bland R:s många öfriga
afhandlingar må nämnas Über den Atharvaveda (1856),
Über den mythus von den fünf menschengeschlechtern
(1860), Über die vorstellung vom schicksal in der
indischen spruch-weisheit (1866), Der Atharvaveda in
Kashmir (1875), Über yaçna 31 (1876), Über gewisse
kürzungen des wortendes im Veda (i "Verhandlungen
des VII. internationalen Orientalisten-Congresses",
1888) samt bidrag till det af Geldner och Kaegi
utgifna arbetet "Siebenzig lieder
des Rigveda" (1875). R. publicerade för öfrigt en
förteckning öfver Tübingen-bibliotekets indiska
handskrifter (1865) och Urkunden zur geschichte
der universität Tübingen (1877). Förteckning öfver
R:s skrifter i Bezzenbergers "Beiträge zur kunde der
indogermanischen sprachen" (XXII, 147-152; XXIV, 323).
Lll. (K. F. J.)
Roth [råt], Wilhelm August, tysk militärläkare,
f. 1833, d. 1892, generalläkare vid sachsiska
armékåren i Dresden sedan 1870 och professor i
hygien vid Polytechnikum där från 1873, vardt
bekant genom sin tillsammans med Lex utgifna
stora handbok i militärhygienen: Handbuch der
militärgesundheitspflege (3 bd, 1872-77).
Roth [råt], Christoph, tysk skulptör, f. 1840
i Nürnberg, studerade i München och slöt sig till
Wagmüllers och R. Begas’ riktning. Han har utfört
många liffulla porträttbyster, gruppen I döden (museet
i Zürich) m. m. Skicklig anatom, har R. äfven utfört
förträffliga atletbilder o. d. för undervisningen
samt utgett bildverk i plastisk anatomi.
G-g N.
Rothaargebirge [råt-], Rotlagergebirge, en del af
Sauerland i södra Westfalen, en smal, i medeltal 650
m. hög, i v. och n. v. brant kam mellan öfre Eder och
Lenne, består af järnhaltig lerskiffer (därför röd),
delvis genombruten af porfyr. Dess högsta toppar
äro Härdler (696 m.), Epschloh (691 m.) och Jagdberg
(674 m.). J. F. N.
Rothals, bot. Se Rot 1.
Rothamsted [rålPthomsted], den äldsta
landtbrukskemiska försöksstationen, belägen i
Hertfordshire vid Harpenden n. om London, grundlades
1843 af sir John Bennet Lawes, som i samarbete med
Jos. Henry Gilbert under mer än 50 år fullföljde
fortgående serier af undersökningar på jordbrukets
och husdjursskötselns område och därigenom väsentligt
bidragit till landtbrukskemiens utveckling. För
verkets fortsättning efter hans död testamenterade
Lawes 1893 laboratoriet, försöksjord och 100,000 pd
st. till en institution, ställd under inseende af
en styrelse. H. J. Dft.
Rothe [råte], Johann Andreas, tysk psalmförfattare,
f. 1688 i Lissa vid Görlitz, d. som kyrkoherde
i Thommendorff 1758, uppträdde redan vid unga
år som andlig skald och står som sådan i främsta
ledet bland 1700-talets psalmister. Hans religiösa
skaldestycken utmärka sig för en på samma gång ädel
och folklig form, och R. är sedan länge starkt
företrädd i de tyska landskyrkornas psalmböcker.
E. N, S-g.
Rothe. 1. Tyge Jesper R., dansk filosof, f. 1731,
d. 1795, teol. kandidat 1747, var 1759-61 lärare för
arfprins Fredrik och beklädde sedan till 1773 flera
ämbeten, men vistades mest på sitt sydsjälländska gods
Tybjerggaard. R:s skrifter ha en tung och knagglig
stil, men utmärka sig genom stor tankerikedom och
upplyst frisinne. Särskildt var han förespråkare för
bondeståndets frigörelse, bl. a. i Danske agerdyrkeres
kaar (2 bd, 1784-86). Vidare skref han Kristendommens
virkning paa folkenes tilstand i Europa (5 bd, 1774-
83), Nordens statsforfatning för og i lehnstiden (2
bd, 1781-82) och Naturen betragtet efter Bonnets maade
(6 bd. 1791-94). - 2. Vilhelm R., den föregåendes
sonson, f. 1800, d. 1878, tog 1829 teol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
