- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1129-1130

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruffini, Paolo - Ruffini, Giovanni Domenico - Ruffo, Fabrizio - Ruffy, Eugène - Rufia. Se Alfeios - Rufidji l. Lufidji - Rufigallol. Se Rufigallussyra - Rufigallussyra - Rufinus, östromersk statsman - Rufinus (Ruf. Tyrannius, Turranius, Toranus), kyrkolärare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klassifikation och sökte, ehuru utan framgång, bevisa
omöjligheten af cirkelns kvadratur. Ännu olyckligare
var han i sitt uppträdande emot Laplaces teori för
sannolikhetsräkningen, hvilken han trodde sig kunna
bevisa vara felaktig. Bland R:s skrifter må nämnas
Teoria generale delle equazioni (I, II, 1798), Algebra
(1807-08) och Riflessioni intorno alla soluzione
dell’ equazioni algebriche generali
(1813) samt det
filosofiska arbetet Della immaterialità dell’ anima
(1806). (I. F.)

Ruffini [roff-], Giovanni Domenico, italiensk-engelsk
författare, f. 1807 i Genua, d. 1881 i Taggia,
vardt advokat 1830 i Genua, men måste, som medlem af
Mazzinis revolutionära sällskap, La giovine Italia,
1833 gå i landsflykt och kom 1836 till England,
där han gjorde sig väl förtrogen med språket och
folket. Han flyttade 1842 till Paris och 1848 till
Piemont, där han för valkretsen Taggia invaldes
i sardinska parlamentet. 1849 var han någon tid
sardinskt sändebud i Paris, men flyttade efter
slaget vid Novara s. å. åter till England. 1875 slog
han sig ned i Taggia. En patriotisk anda genomgår
R:s på engelska skrifna romaner, bland hvilka må
nämnas Lorenzo Benoni (1852), Doctor Antonio (1855),
Vincenzo, or sunken rocks (1863) och A quiet nook in
the Jura
(1867). Se biogr, af Nota (1899).

Ruffo [ro’ffå], Fabrizio, kallad general-kardinal
R
., italiensk politiker, f. 1744 inom en rik och
gammal neapolitansk släkt, d. 1827, var 1775-91
påfven Pius VII:s skattmästare och blef kardinal
1794. Som generalvikarie för konung Ferdinand IV
störtade R. 1799 den parthenopeiska republiken
i Neapel, som fransmännen s. å. upprättat. Efter
stadens kapitulation ankom en engelsk flotta under
Nelson, som på konungahusets motståndare tog en
blodig hämnd, för hvilken man länge med orätt velat
göra R. ansvarig. Utan inflytande under bourbonerna,
motsatte denne sig icke deras störtande 1806, biträdde
1810 vid Napoleons giftermål i Paris och återvände
1814 med påfven till Rom. 1821 blef han medlem af
neapolitanska konseljen.

Ruffy [ryffi], Eugène, schweizisk politiker, f. 2
aug. 1854 i Lutry, kant. Vaud, blef 1880 advokat,
invaldes 1882 i sin hemkantons stora råd och i
schweiziska nationalrådet, blef 1885 led. af Vauds
statsråd och var 1887 dettas president. R. blef
1889 nationalrådets president och invaldes 1893 i
förbundsrådet efter Ruchonnet, hvilken som advokat
och liberal politiker varit hans läromästare. 1898
var R. förbundsrådets president; han utträdde
ur förbundsrådet okt. 1899 för att öfvertaga
direktörsposten i världspostfÖreningen, hvilken syssla
han ännu (1916) bekläder. V. S-g.

Rufia. Se Alfeios.

Rufidji 1. Lufidji, flod (större än Rhen) i Tyska
Öst-Afrika, upprinner med källflöden Luvegu ö. om
Njassa och flyter i nordöstlig riktning, tills den
fr. v. mottar Ruaha, hvarefter den vänder sig åt
ö. och utfaller genom ett omkr. 65 km. bredt delta
med 10-12 mynningar i Indiska hafvet midt emot ön
Mafia. Fr. v. mottar R. Ulanga, som jämte Luvegu
kan betraktas som en källflod, ty först sedan dessa
floder mötts, får floden namnet R. Ruaha upprinner
n. om Njassa och har ett af forsar fylldt lopp. Efter
föreningen med
Ruaha antar R. en bredd af 100 - 400 m., men är på
vissa ställen så grund och så spärrad af sandbankar
och andra hinder, att den knappt kan trafikeras
af andra farkoster än infödingarnas kanoter eller
af flatbottnade båtar, som ej ligga djupare än 0,6
m. Först vid Gungerno (39° ö. lgd) blir den farbar
för mindre ångbåtar. Flodområdet beräknas till 300,000
kvkm. J. F. N.

Rufigallol, kem. Se Rufigallussyra.

Rufigallussyra, Rufigallol (af lat. rufus, röd),
kem., ett brunrödt, kristalliserande ämne, som
bildas vid inverkan af koncentrerad svafvelsyra på
gallussyra (se d. o.). Det är nära besläktadt dels med
kolvätet antracen (se d. o.), dels med krappfärgämnet
alisarin. Rufigallussyrans konstitution kan nämligen
uttryckas med
/CO\
formeln (HO)3 C6H C6H(OH)3, som visar,
\CO/
att föreningen är på samma gång en hexaoxiantrakinon
och en tetraoxialisarin. I öfverensstämmelse
härmed kan rufigallussyran af natriumamalgam
reduceras till alisarin, som vid fortsatt reduktion
(genom destillation med zinkgrått) ger antracen
(jfr Alisarin). Rufigallussyra färgar krombetad
bomull brun och ingår som beståndsdel i det tekniska
färgämnet alisarinbrunt eller antracenbrunt.
K. A. V-g.

Rufinus, östromersk statsman, f. i Elusa i Gallien,
svingade sig under Theodosius den store upp till
en ansedd och inflytelserik ställning, hvilken den
grymme, girige och ränklystne mannen ingalunda var
värdig. Efter Theodosius’ död (395) sökte han få sin
dotter förmäld med kejsaren Arcadius, men planen
omintetgjordes genom eunucken Eutropius. Man har
påstått, att R. sedan stämplade mot kejsaren och
hemligen eggade goter och hunner till anfall. Snart
fick han dock en farlig fiende i den västerländske
fältherren Stiliko, hvilken antagligen förmådde
befälhafvaren för de gotiska trupperna från
Österlandet, Gainas, att låta döda R. (395 e. Kr.).
R. Tdh.*

Rufinus (Ruf. Tyrannius, Turranius, Toranus),
kyrkolärare, f. omkr. 345 i Aquileja, d. 410,
sammanträffade som ung i Rom med Hieronymus,
följde dennes exempel och besökte eremiterna
i Egypten. Dessa eldade honom för det asketiska
idealet, under det att han genom Didymos den blinde
i Alexandria lärde känna origenismen. Han slog sig
sedan ned som eremit på Oljeberget och prästvigdes
390. Det stilla asketlifvet afbröts snart därigenom,
att han drogs in i de origenistiska stridigheterna
(se d. o.). Han förblef Origenes trogen, under det
att Hieronymus bytte läger ; så uppkom en brytning
mellan vännerna, som slutligen urartade till en
hatfylld fejd. 397 återvände R. till fädernestaden
och sysslade där med lärda studier och författarskap
i origenismens tjänst. Fördrifven af västgoterna,
dog han på resan i Messina. Hans inflytelserikaste
arbeten voro öfversättningar af Origenes, ofta i
verkligheten mera parafraser, samt af Basileios den
store och Gregorius af Nazians. Därjämte öfversatte
han Eusebios’ kyrkohistoria samt tillökte densamma
med två af honom själf författade böcker (utg. i
Berlinakademiens samling af grekiska kyrkofäder). Hans
skrifter äro utgifna i Mignes latinska patrologi (bd


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:54 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free