Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rumjantsev. 3. Nikolaj Petrovitj R. - Rumlaborg - Rumma. Se Rymma - Rummel, Franz - Rummeln - Rummet. 1. Filos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R:s samling af äldre slaviska och ryska handskrifter
och böcker, som han testamenterade till staten
och som bildar grundstommen till det efter honom
uppkallade Rumjantsevska museet (fr. o. m. 1831 i
Petersburg, sedan 1861 i Moskva), var säkert en af
de värdefullaste, som någonsin funnits i enskild ego
(den innehöll vid R:s död 742 handskrifter, 40,000
band böcker och 640 kartor). Till museet lämnades
äfven hans mynt- och antikvitetssamlingar samt hans
mineraliesamling (om museets senare förvärf se
Moskva, sp. 1188). Som R:s bibliotekarie tjänstgjorde
under hans senare år den utmärkte slavisten Vostokov,
och denne har lämnat en mästerlig, för den slaviska
litteraturhistorien synnerligen viktig beskrifning
öfver handskrifterna i museet (1842). R. bestred äfven
kostnaderna för Kotzebues världsomsegling 1815-18
(för att finna nordöstpassagen) och beskrifningen af
densamma (1821). Han lär för vetenskapliga syften ha
offrat 300,000 rubel. R:s korrespondens, "Tjtenia",
utgafs af Hist.-ark. sällsk. i Moskva 1864 och 1882
och i "Furst Vorontsovs arkiv" 1-3 (1868-72). -
De tre nu nämnde medlemmarna af släkten R. till ära
lät Alexander I 1817 i Petersburg resa en (af Canova
utförd) kolossalstaty i marmor, föreställande freden.
2. C. O. N.* 3. Lll.*
Rumlaborg (Rumblaborg), fäste,
som konung Albrekt på 1360-talet började anlägga på
den punkt i Tveta härad i Småland, där vägen från
Jönköping gick fram öfver Huskvarna-ån, bredvid den
biskopen i Linköping tillhöriga gården Humblarum
(fästet hette också ursprungligen Humblaborgh). På
1370-talet tillhörde det riksrådet Erik Karlssons
(Örnfot) län, men förpantades före 1384 till Bo
Jonsson (Grip). Efter drottning Margaretas inkallande
(1388) indrogs det till kronan och innehades jämte
tillhörande län af olika personer. Vid Engelbrekts
resning 1434 innehades det af riddaren Otto Snaffs
från södra Jylland, hvilken jämte besättningen gaf sig
fången, då Bermans här antände slottet. Karl Knutsson,
som vid utsikterna till krig med Danmark återuppbyggde
det, insatte till höfvitsman Eggert Krummedike, men
denne betedde sig förrädiskt vid konung Kristians
infall 1452, och Karl måste med våld taga slottet
igen. Under Kristian I:s tid var riddaren Bo Nilsson
(Natt och Dag) konungens fogde öfver R:s län och
Vidbo (1461), och 1467 fick Erik Karlsson (Vase) af
riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott) förläningsbref
på R:s län. Vid utbrottet af danska kriget 1611
utfärdades befallning om anläggning af skansar vid R.,
hvarför de nu öfverväxta lämningarna af slottet, på
egendomen Rosendals egor i Hakarps socken, Jönköpings
län, ej torde vara oförändrade. På ett näs vid
Huskvarna-ån, af en vattengraf skild från den plats,
där nu Huskvarna stads kyrkogård är belägen, låg Garpe
skans. - I administrativt hänseende utgjorde R. under
medeltiden hufvudorten för antingen fögderi eller län,
som under olika fogdar eller länsinnehafvare synes
ha varit af föränderlig storlek, samt namnes redan i
ett bref 27 jan. 1395 som fögderi jämte Jönköpings
fögderi och såsom län 1526, hvarefter det synes ha
upphört. Det omfattade en del af nordvästra Småland,
men dess förhållande till Jönköpings fögderi är icke
utredt. Jfr Styffe, "Skandinavien under unionstiden"
(3:e uppl. 1911, s. 212 o. 214).
(L. M. B.)
Rumma, sjöv. Se Rymma.
Rummel [ro’m-], Franz, tysk pianist, f. 1853 i
London, d. 1901 i Berlin, lärjunge till Brassin i
Bruxelles, blef lärare vid konservatoriet där och
senare vid Sterns konservatorium i Berlin. Från
1876 företog han konsertresor genom Tyskland,
Holland, Frankrike, England, Amerika och (1889
samt 1895) Skandinavien. R. var en pianovirtuos
med stor teknik och fint musikaliska egenskaper.
A. L.*
Rummeln, slott i Livland, på en holme i Duna, 15
km. ofvan Riga. Vid R. byggdes under 1630-talet på
Örnehufwudhs föranstaltande en skans, som 1664 ansågs
bättre än Kirkholms, men ändock lämnades att förfalla
ända till 1698, då den af Dahlbergh iståndsattes,
I juni 1700 besattes R. af sachsarna, som härifrån
utgingo med sin vida cirkumvallationslinje kring
Riga. L. W:son M.
Rummet, den form, i hvilken vi uppfatta tingen som
existerande samtidigt i förhållande till hvarandra
i tre dimensioner, som hvar för sig möjliggöra
utsträckning i oändlighet. - 1. Filos. De äldste
grekiske filosoferna torde i enlighet med sin
allmänna, naivt realistiska ståndpunkt ej ha gjort
någon skillnad mellan rummet och materien. En
del af dem, eleaterna, Empedokles och Anaxagoras,
förnekade tillvaron af ett tomt rum, under det att
atomisterna ansågo sig behöfva antaga ett sådant
för att förklara rörelsen. Platon fattar rummet som
af annan art än både idéerna och tingen, något midt
emellan bådas art af verklighet, ett substrat, som
"mottager" tingen. Om idén är tingets fader, så är
rummet dess moder. Aristoteles kritiserade Platons
åsikt under förutsättning, att denne fattat rummet
som materia, men riktigare hade varit att i Platons
identifiering af dessa båda begrepp se ett försök att
förklara materien genom rummet. Själf är Aristoteles
den förste, som uttryckligen fattar rummet blott
som ett förhållande mellan tingen eller som han
närmare definierar: "den omgifvande kroppens inre
orörda gräns". I öfverensstämmelse härmed förnekade
han tomrummet och rummets oändlighet. De antike
filosoferna efter Aristoteles upptogo den ena eller
andra förut utvecklade åsikten utan principiell
originalitet. Gemensamt för de antika åsikterna var
antagandet af rummet som en objektiv realitet. Den
motsatta åsikten, uppfattningen däraf som ett
subjektivt uppfattningssätt hos oss, är det nya,
som inom detta problem framträder inom den moderna
filosofien. Det dröjde dock länge, innan en sådan
åsikt bröt igenom. Cartesius fattade utsträckning i
rummet som konstituerande kropparnas väsen, och
Spinoza antog utsträckningen jämte tänkandet som
ett attribut hos den absoluta substans, af hvilken
allt här i världen är modi. Leibniz’ idealistiska
monadlära kunde ha ledt till en subjektivistisk
rumsteori, men dess grundläggare fasthöll tron på en
objektiv motsvarighet till våra rumsföreställningar;
och visserligen kritiserade Locke Cartesius’
uppfattning af kropparna som konstituerade af
utsträckningen i rummet, men han förnekade icke därför
rummets objektivitet, ehuru han ej kunde afgöra, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
