Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1229-1230 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rupert (Ruprecht, Hrodbert) den helige - Rupert (Ruprecht), prins af Pfalz - Rupert af Deutz, mystiker och teolog - Rupert knekt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och H. Widmann, "Geschichte Salzburgs" (I, 1907).
Hj. H-t.


Rupert (Ruprecht), prins af Pfalz,
tysk-engelsk krigare, f. 17 dec. 1619 i Prag, d. 29
nov. 1682 i London, var tredje son till kurfursten
af Pfalz, konungen af Böhmen Fredrik V, och
konung Jakob I:s af England dotter Elisabet. Sedan han under Fredrik
Henrik af Oranien i Nederländerna lärt krigsyrket och 1636 en tid för
studier vistats i England, deltog han 1638 i fälttåget mot de kejserlige
i Westfalen, tillfångatogs vid Vlotho (17 okt. s. å.) och hölls
i fångenskap i Linz, tills den engelske diplomaten sir Thomas Roe
1641 hos kejsaren utverkade hans frigifning.
R. kom i juli 1642 till England och erbjöd sin
morbroder, konung Karl I, sin tjänst i striden mot
parlamentet. Han blef chef för konungens
kavalleri; men han var snarare en personligen tapper
rytterianförare än en verklig fältherre. Hans
framgångar vid Worcester och Edgehill 1642, vid
Chalgrove field och Bristol 1643 blefvo i det stora
hela utan frukter. Då han året därefter sökte
rädda York undan Fairfax, blef han genom sin
besinningslöshet och blinda häftighet skulden till
nederlaget vid Marston moor (2 juli 1644), och
af samma skäl förlorade han, som nov. s. å.
utnämnts till hela den kungliga arméns öfverbefälhafvare,
det afgörande slaget vid Naseby (14 juni
1645). I båda dessa slag tvang han fienden framför
sin flygel på flyktan och förföljde sedan så
obetänksamt, att parlamentshärens obesegrade del
under hans bortovaro från slagfältet hann i grund
slå återstoden af de i slaget deltagande kungliga
trupperna. Med spillrorna af den slagna hären
innesluten i Bristol, uppgaf R. staden till Fairfax
så hastigt, att Karl, påverkad af sin högadliga
omgifning, som aldrig kunnat förlika sig med R:s
stora inflytande hos konungen, i sept. utvisade
honom ur England. De försonades snart åter, men
motstånd var nu fåfängt; Karl sökte skydd hos
skottarna, och R. fick vid Oxfords kapitulation
parlamentets tillåtelse att fritt lämna England
(1646). Efter Karls död kom prins R. 1649 med
en flotta till Irlands kuster, möttes där af Blake,
jagades ned till Spanien och fortsatte sedermera
som korsar ända bort i västindiska vattnen. 1653
kom han till Frankrike, vistades 1654-60 i Tyskland
och blef efter Stuartarnas restauration ledamot
af Karl II:s råd (1662). 1665 var R. en af
befälhafvarna på den flotta, som utanför Lowestoft
besegrade holländarna 3 juni, och 1666 räddade
han genom sin mellankomst Monk från undergång
i det s. k. 4 dagars sjöslaget vid Foreland mot
de Ruyter (1-4 juni g. st.). 1673 kommenderade
han åter engelska flottan emot de Ruyter, men med
föga framgång (slaget vid Helders udde 11 aug.
g. st.), enär den franske amiralen blottställde
honom. Detta bidrog att göra honom till Frankrikes
motståndare vid hofvet, och han anslöt sig
därefter politiskt allt närmare till Shaftesbury och
landtpartiet. – Prins R. egnade ett lifligt intresse
åt naturvetenskaperna, är bekant för flera
uppfinningar ("prinsmetall", en blandning af koppar
och zink) och skall i England ha infört den af
hans vän L. von Siegen uppfunna mezzotintogravyrkonsten.
– R. hade 1668 utsändt ett par fartyg
till Hudson bay för att söka en genomfart
till Stilla hafvet och tog 1670 ledande andel i
bildandet af Hudson-bay-kompaniet (se d. o.),
hvarför det område, på hvilket detta erhöll
fribref (se Hudson-bay-länderna), länge
benämndes Ruperts land. – R. afled ogift
och ligger begrafven i Henrik VII:s kapell i
Westminster abbey; inom Englands peerage bar
han sedan 1644 titeln hertig af Cumberland. Jfr
E. Warburton, "Prince R. and the cavaliers" (3
bd, 1849), Eva Scott, "R., prince palatine"
(1904), och K. Hauck, "Rupprecht der kavalier"
(1906).
Kj. (V. S-g.)

Rupert af Deutz [döjts], mystiker och teolog,
en samtida och själsfrände till Bernhard af
Clairvaux, f. omkr. 1070, d. 1135. Sin ungdom
tillbragte han i den helige Laurentius’ benediktinkloster
i Liège. Invecklad i teologiska tvister,
då han af de stränge traditionalisterna med
orätt ansågs som dialektisk modernist, tvangs han
af sina motståndare att draga sig undan till
klostret Siegburg, där han vistades till 1120, då
han blef abbot i klostret Deutz, där han dog. –
Hans största betydelse låg inom munkväsendet, där
han sökte inrikta benediktinorden på främst själavård
och så förberedde premonstratensorden och
i viss mån tiggarordnarna. – R. var en ovanligt
produktiv skriftställare, men utan originella tankar
och metoder. Bland hans litterära alster torde
nämnas ett liturgiskt arbete, De divinis officiis
i 12 böcker, ett dogmatiskt De voluntate Dei och
ett stort exegetiskt Commentarius de operibus
sanctæ Trinitatis i 42 böcker, hvari han förklarat
nästan hela bibeln. Den nyaste totalupplagan af
R:s skrifter utgafs i Venezia 1751 i 4 folioband.
Se R. Rocholl, "R. von Deutz" (1886), och
A. Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" (IV,
3:e uppl. 1913).
(Hj. H-t.)

Rupert knekt, ty. Knecht Ruprecht, namn
på en i nordtyska julupptåg uppträdande gestalt.
Ofta är han klädd i halm. Rupert knekt
kommer in med ett ris i handen och en
sockertoppsformig gråpappersmössa på hufvudet. Han
håller en allvarlig räfst med barnen för deras
förseelser, hvilka han under hotelser uppräknar.
När han står i begrepp att bortföra de förskrämda
små, kommer i rätt tid den milde, hvitklädde
Kinkeljes (förvrängn. af ty. kindlein Jesus,
Jesusbarnet), som väl i början blir vred, då han
får höra om de många odygderna, och vill gå
sina färde, men slutligen blidkas, kör ut Rupert
och skänker julklappar åt barnen, under villkor,
att de för framtiden rätta sina fel. Detta
julupptåg uppges ha på ett och annat håll efter
tysk förebild uppförts äfven i vårt land. Någon
folksed har det hos oss dock aldrig varit. På
vissa håll motsvaras Rupert af Martin - så
t. ex. i Estland och Finland -, på andra af
Nikolaus.
N. E. H.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>