Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rusdrycker - Ruse, Henrik, baron af Rysensteen - Rusellæ - Rush, eng. sportv. - Rush, Benjamin - Rushden - Rushworth, John - Rusicada. Se Philippeville 2 - Rusiñol, Santiago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medicinsk-vetenskapliga skäl, utan de motiv, som kunna föranleda
sådan absolutism, äro af social-etisk natur. Men vid
sidan häraf bör framhållas den oerhördt stora
vinst, som samhället och folkhälsan skulle skörda
af, att ungdomen uppfostrades till alkoholfria
vanor; härigenom skulle så småningom en af de
betydelsefullaste faktorerna i rusdrycksmissbrukets
orsakskomplex, nämligen sedvänjan (traditionen,
folkseden), kunna aflägsnas (se Nykterhetsrörelsen).
– Litt.: ”Alkoholen och samhället,
betänkande ... på uppdrag af Svenska läkaresällskapet
afgifvet af utsedda kommitterade” (1912),
och U. Quensel, ”Alkoholfrågan från medicinsk
synpunkt” (1913).
K. Kj–g.
Ruse, Henrik, baron af Rysensteen,
dansk generallöjtnant, f. 1624 nära Groningen i
Nederländerna, d. där 1679, utmärkte sig i fransk
tjänst och äfven på andra håll som en skicklig
fästningsingenjör och inkallades till Danmark 1661.
Utnämnd till generalkvartermästare, byggde han
citadellet vid Köpenhamn, utvidgade stadens
fästningsverk, anlade Frederiksort och Kongsvinger i
Norge och förbättrade de flesta andra fästen i båda
länderna. R. adlades 1664 och blef baron 1671 samt
utnämndes till generallöjtnant och kommenderande
general nordanfjälls (i Norge), hvarjämte han blef
chef för Trondhjemska infanteriregementet. Under
krigsförberedelserna 1675 biträdde han Gyldenlöve
med uppgörandet af försvarsplan för Norge,
och i okt. inryckte han med 4,000 man i Bohuslän
samt intog ett befäst läger vid Blomsholm,
hvarifrån han dock redan 8 nov. uppbröt och drog sig,
förföljd af Ascheberg, tillbaka öfver Svinesund.
Äfven med uppgörandet af 1676 års fälttågsplan
hjälpte han sedan Gyldenlöve, och enligt denna
skulle han anfalla Marstrand, men danska flottans
uteblifvande omintetgjorde detta. R. medföljde
sedan Gyldenlöve, och vid dennes uppbrott från
Bohus detacherades han till Vänersborg för att till
Norge återföra därvarande besättning. Han brände
nu återstoden af denna stad och raserade dess
befästningar 20 sept. samt drog sig därefter, tätt
förföljd af svenskarna, öfver Göta älf och förenade sig
sedan med norska hufvudstyrkan. R. skulle
därefter med 1,000 man infalla i Värmland, men
denna plan kom ej till utförande, ty när Gyldenlöve
i okt. reste till Danmark, öfvertog R.
öfverbefälet i Norge. 25 febr. 1677 kallades han sedan
till Köpenhamn, emedan danske konungen ämnade
använda honom vid armén i Skåne. 7 april fick
R. befälet öfver infanteriet vid den skånska hären
samt skulle dessutom ha inspektion öfver
artilleriet och pionjärerna. Han var sedan med vid
belägringen af Malmö, men hindrades af
öfverbefälhafvaren näst konungen fältmarskalklöjtnanten
von der Goltz, med hvilken han råkat i delo, att
därunder förrätta generalkvartermästartjänsten och
fick under stormningen natten till 26 juni, för
hvilken han dock förfärdigat en mängd redskap,
endast befäl öfver reservens infanteri, och hans
värf blef att hopsamla spillrorna af de tillbakaslagna
stormkolonnerna. I slaget vid Landskrona
anförde han centern och utnämndes sedan, 30 juli,
till guvernör i denna stad, hvars försvarsverk han
skulle iståndsätta; men då han härvid motarbetades
af Goltz, klagade han 21 aug. för konungen samt
begärde att få sitt afsked efter fälttågets slut. R.
befalldes då öfverlämna kommandot i Landskrona
till generalfälttygmästaren Uffeln, men afskedet
beviljades ej, utan i stället tillsattes en kommission
att undersöka hans förhållande under slaget. R.
kunde emellertid rättfärdiga sig, men fick dock
ej full upprättelse, hvarför han förnyade sin
afskedsansökan, som 1677 beviljades med pension.
R., som under sin tjänst vid danska armén visat
sig vara en af dennas allra dugligaste generaler,
återvände då till Nederländerna.
L. W:son M.
Rusellæ, en af det forna Etruriens 12 förbundsstäder,
öfvergifven sedan midten af 1300-talet e.
Kr., vid aureliska vägen, nära Grosseto. Väldiga
stenmurar utvisa ännu stadens läge.
Rush [ra′ʃ], eng., sportv., att rusa, störta sig
fram; användes som uttryck för en plötslig och
våldsam framstöt vid den sista afgörande delen
af en kapplöpning.
B. C–m.
Rush [ra′ʃ], Benjamin, amerikansk läkare,
filantrop, f. 1745 nära Philadelphia, d. 1813 i
Philadelphia, studerade i Europa, blef professor 1769 i
kemi och 1789 i medicin vid Medical college i
Philadelphia, stiftade 1774 den första föreningen för
slafveriets afskaffande i Amerika och var på
kongressen 1776 ombud för Pennsylvania samt en af
oafhängighetsförklaringens undertecknare s. å.
Han var äfven en mångsidig författare. Jfr
A1koholisthem.
Rushden [ra′ʃdən], stadsliknande samhälle i
engelska grefsk. Northampton, 3 km. ö. om Irchester.
13,354 inv. (1911). Skofabriker.
J. F. N.
Rushworth [ra′ʃωəth], John, engelsk historisk
samlare, f. omkr. 1612, d. 1690, började som ung
jurist anlägga historiska samlingar, bl. a. af
stenografiska anteckningar från politiska rättegångar,
blef 1640 biträdande sekreterare i underhuset,
användes under inbördeskriget ofta som parlamentskurir
och var 1644–47 censor öfver politiska
småskrifter samt 1645–50 sekreterare åt
parlamentsgeneralen sir Th. Fairfax. 1657–60 var han
parlamentsledamot, så äfven 1679 och 1681 (då han
tillhörde whigpartiet). Sina 6 sista lefnadsår
tillbragte han i fängelse för skuld. R. hade bl. a.
stenograferat förhandlingarna under rättegångarna
mot Strafford (utgifna 1680 under titeln Trial of
the earl of Strafford) och Karl I. Hans Historical
collections utkommo i 8 bd 1659–1701; de
innehålla historiskt material af mycket växlande
värde.
V. S–g.
Rusicada. Se Philippeville 2.
Rusiñol [rosinjå′l], Santiago, katalansk
dramatiker, romanförfattare, konstkritiker och målare,
f. 1861 i Barcelona. Inflytande af Ibsen, Maeterlinck
och Hauptmann är skönjbart i R:s diktning,
som i ett 40-tal volymer omfattar drama, roman,
reseskildringar, uppsatser om konst m. m. Under
täta resor, ofta i vagn och i sällskap med den
store målaren Zuloaga, har R. haft rikt tillfälle
att ingående studera land och folk, och han är
en skarp iakttagare. Genom hela hans diktning
löper en sprittande humor jämsides med det
djupaste vemod. R. har uteslutande skrifvit på prosa,
men på en rytmisk prosa, som blir ett stort
musikaliskt poem. R:s drama är den mest fulländade
exponenten för spansk realism, en realism af hög
poetisk halt, insvept i idealismens slöja och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
