Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Russell. 9. John R., mest bekant som lord John R., f. 1792 - Russell. 10. Odo William Leopold R., 1:e baron Ampthill - Russell. 11. George William Erskine R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unionen med Sverige. Från 1820 tog R. mera
framträdande del i husets förhandlingar, med
arbetet för en genomgripande parlamentsreform som
sitt hufvudsakliga intresse. Dessutom understödde han
Cannings politik och befordrade lifligt genomförandet
af lagförslagen om Testaktens upphäfvande (1828)
och katolikernas emancipation (1829). Sin plats i
främsta ledet bland Englands statsmän kom R. att
intaga genom sin kraftiga medverkan till 1832 års
stora parlamentsreform. Han fick nov. 1830 plats i
lord Greys ministär som paymaster general och vardt,
ehuru ej kabinettsledamot (det blef han först juni
1831), medlem af den ministeriella kommitté, som
uppgjorde utkastet till reformbillen. l mars 1831
inlämnade R. regeringsförslaget i underhuset med
ett berömdt tal, som för hela hans återstående bana
stadgade hans stora popularitet bland den engelska
allmänheten. Om den häftiga politiska strid, som
följde, se Storbritannien, Historia; den slöt med, att
öfverhuset nödtvunget antog den tredje billen i ämnet,
som därpå 7 juli 1832 erhöll kunglig sanktion. I
nov. 1834 måste den liberala ministären, i hvars
ledning Melbourne (juli s. å.) efterträdt Grey,
vika för en toryministär under Peel, en följd
af R:s konflikt med lord Stanley om regeringens
irländska kyrkopolitik. I Melbournes nya kabinett
(sedan april 1835) var R. regeringens främste man,
såsom inrikesminister och underhusets ledare, till
1841. En vidtgående kommunalreform och betydande
mildringar i strafflagen genomfördes under denna
tid, främst genom R:s inflytande. Därefter ledde han
oppositionen mot Peel, dock understödjande dennes
frihandelspolitik. Juli 1846 lyckades R. efter
Peels störtande bilda ett kabinett, som dock redan
från början stod på svaga fötter. Navigationsaktens
upphäfvande (1849) och världsutställningen i London
(1851) voro den russellska ministärens förnämsta
verk. Protektionisternas anfall skakade den,
och Palmerstons afgång i dec. 1851 sprängde
den alldeles, så att R. vid ett obetydligt
nederlag (milisbillen) måste afgå, febr. 1852. I
dec. s. å. blef R. utrikesminister och underhusets
ledare i Aberdeens koalitionsministär; han ville
handla energiskt mot Ryssland, men afgick i
jan. 1855 (utrikesministerposten hade han lämnat
redan febr. 1853). R. stödde därpå Roebucks en
ministerkris framkallande kraf på undersökning af
regeringens militära åtgöranden under Krimkriget,
men inträdde ej i Palmerstons ministär. Däremot blef
han engelskt ombud på den konferens i Wien, som
afsåg att förbereda ett fredsslut. Hans uppträdande
där väckte missnöje, och en lång tid voro han och
premiärministern Palmerston häftiga motståndare,
tills 1859 de båda whigcheferna försonades och R. i
juni mottog utrikesministerns portfölj. Från denna tid
var hans politik fredlig och neutral under de stora
krigen på 1860-talet, ehuru hans sympatier tillhörde
Polen 1863, Danmark 1864 och Amerikas sydstater under
det stora inbördeskriget 1861-65. 1861 upphöjdes
R. till earl Russell of Kingston och viscount
Amberley. Okt. 1865 efterträdde han Palmerston såsom
premiärminister. Han upptog åter sin ungdomstanke och
framlade en ny reformbill med liberala tendenser, men
föll på denna i juni 1866. Därmed var R:s offentliga
bana slut; men ännu i maj 1878 kunde han mottaga de
talrika deputationer, som firade 50:e årsdagen af
Testaktens upphäfvande. - R. hade kanske icke den
äkta statsmannens skarpa blick för stundens kraf och
framtidens möjligheter, men han var i handling och
rådslag en ärlig, uppriktig och fosterländsk man,
full af mod och verksamhetslust, och i debatten
glänste han genom en klar dialektisk förmåga, buren
af ett stort själfförtroende. R. var äfven en flitig
politisk och historisk skriftställare, författare till
Life of William, lord Russell (1820; 5:e uppl. 1853),
Essay on the history of the english government and
constitution (1821, ny uppl. 1873; öfv. till svenska
1827), Memoirs of the affairs of Europé from the
peace of Utrecht to the present time (2 bd, 1824-29),
Life and times of C. J. Fox (3 bd, 1859-66) och det
värdefulla själfbiografiska arbetet Recollections and
suggestions (1873; 2:a uppl. 1875). Han utgaf därjämte
"Correspondence of John, 4th duke of Bedford"
(3 bd, 1842-46), "Memorials and correspondence of
C. J. Fox" (4 bd, 1853-57) och "Memorials, journal and
correspondence of Thomas Moore" (8 bd, 1853-56). Jfr
biografier öfver R. af Spencer Walpole (2 bd, 1889)
och Stuart J. Reid (1895; 4:e uppl. 1906) samt hans
"Early correspondence, 1805-1840", utg. af Rollo
Russell (1913).
10. Odo William Leopold R., l:e baron Ampthill,
den föregåendes brorson, diplomat, f. 20
febr. 1829 i Florens, d. 25 aug. 1884 i Potsdam,
var son till generalmajoren lord George
William R. (f. 1790, engelsk ambassadör
i Berlin 1835-41, d. 1845). R. uppfostrades i
föräldrahemmet (mestadels i Tyskland),
inträdde 1842 på diplomatbanan som attaché i
Wien, tjänstgjorde sedan i utrikesministeriet i
London under farbrodern lord John R. 1850-52,
därefter kortare tid i Paris, Wien och Petersburg,
1854-57 i Konstantinopel under Stratford de
Redcliffe, hvars förtrogne medhjälpare han var under
Krimkrigskrisen, och 1857-58 i Washington.
1858-70 var R. legationssekreterare vid hofvet
i Florens, men vistades denna tid mest i Rom
och företrädde icke-officiellt de engelska
intressena vid Vatikanen. 1870 blef han biträdande
understatssekreterare i engelska utrikesministeriet,
sändes till tyska högkvarteret under fransk-tyska
kriget i särskild mission (nov. 1870) och hade genom
sitt bestämda uppträdande gentemot Bismarck
i frågan om Rysslands öfverkorsande af
Parisfredens bestämmelser om Svarta hafvet
väsentlig andel i denna frågas hänskjutande till
en konferens i London 1871. Från okt. 1871 till
sin död var han brittisk ambassadör i Berlin,
där han stod på synnerligen god fot både med
Bismarck och med hofvet samt verksamt främjade
det vänskapliga förhållandet mellan England
och Tyskland. Vid Berlinkongressen 1878 var
han Englands tredje delegerade. R. blef 1872
medlem af Privy council och upphöjdes 1881
till peer som baron Ampthill.
11. George William Erskine R., den föregåendes
kusin, politiker och författare, f.
3 febr. 1853 i London, var 1882-95 (liberal) medlem
af underhuset samt understatssekreterare i
Local government board 1883-85, i ministeriet
för Indien 1892-94 och i inrikesministeriet 1894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
