- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1283-1284

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rutström. 2. Karl Birger R. - Rutsådd. Se Sådd - Rutuler - Rutzvik. Se Rossvik - Ruuta (Rwtha), Theodoricus Petri - Ruuth, namn på flera svenska adliga ätter - Ruuth, Erik R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kom han i nära beröring med Franzén, på hvilken han
utöfvade stort inflytande och som han meddelade
politiska, litterära och vetenskapliga vyer från
utlandet. Franzén har också i en dikt skildrat honom
som "Apollos dubble son, af en brittisk ande buren
ifrån zon till zon, ifrån Njemis fjäll till Albion
att se mänskan och naturen". Efter återflyttningen
till Stockholm kom han de akademiska kretsarna allt
närmare, blef det Lenngrenska hemmets förtrognaste
vän och medarbetare i "Stockholmsposten", där flera
recensioner, utmärkta för kvickhet och skärpa,
lära härröra från honom. Hans vittra alstring är
eljest rätt ringa; i hvarje fall offentliggjorde han
föga. Det märkligaste är en öfversättning af Ovidius’
fabel om Faëton, som erhöll Lundbladska priset, samt
en mindre lyckad tolkning af Schillers "Die räuber"
(1799). Han utöfvade emellertid på sin omgifning ett
fascinerande inflytande genom sin mångsidiga lärdom
och sin originella personlighet och betraktades
som ett "akademiorakel". Trots skiljaktig religiös
åskådning förblefvo han och Franzén nära vänner lifvet
igenom, och Franzén sjöng vid hans död: "Hufvud, som,
med Mimers lika, svar på alla frågor fann". Äfven
Wallin prisade i en dikt till R. hans lärdom och ljusa
snille. Emellertid hämnade sig mångsplittringen, och
Tegnér anmärkte, att han blef intet helt, därför att
han ville vara en del i allt; men erkände, att R. var
"en själfständig, frisinnad, rikt utbildad natur,
hvars enda fel var det sällsynta att veta för mycket
och verka åt för många håll". 1. N.J. 2. K. W-g.

Rutsådd, skogsv. Se Sådd.

Rutuler (lat. Rutuli), en fornlatinsk
(etruskisk?) folkstam, bosatt omkring
hufvudorten Ardea (se d. o.) i västra
kanten af volskerområdet. Jfr Turnus.
B. Tdh. (H. Sgn.)

Rutzvik. Se Rossvik.

Ruuta (Rwtha, Theodoricus Petri, främjare af äldre
tiders svenska skolsång, f. i Borgå län, Finland,
inom en dansk inflyttad och 1559 adlad släkt Ruuth
(se d. o.), erhöll 1584 doktorsgrad vid Rostocks
universitet, var 1598-99 landshöfding i Västerbotten,
dessförinnan sekreterare hos konung Sigismund, följde
honom till Polen och dog där efter 1625. R. företog
sig att samla och under titeln Piæ cantiones
ecclesiasticæ et scolasticæ
1582 utge svenska
kyrkans och skolans vackraste sånger från medeltiden,
sammanlagdt 73 en- och flerstämmiga folkliga hymner
m. m. (ny reviderad uppl. 1625, tillökad med 17
sånger; senare upplagor 1679 samt i urval 1761,
1776 och 1900). Samlingen, som står vida framför de
dåtida tyska protestantiska skolsångböckerna, fick
spridning i hela Sverige och Finland samt fortlefde i
svenska skolor till 1780-talet och i Björneborgs skola
ända inpå 1860-talet. Jfr T. Norlind, "Schwedische
schullieder" (1901) och "Latinska skolsånger" (1909).
E. F-t.

Ruuth [rut], namn på flera adliga svenska ätter. Den
äldsta af dem, "Ruuth i Finland", fick sin adliga
värdighet redan 1559. Två af dess medlemmar fingo 1659
och 1685 förnyelse på sitt adelskap och bildade nya
ätter. Till den 1659 adlade och som adlig antagligen
1808 på svärdssidan utslocknade ätten hörde Gustaf
R
. (f. 1694, d. 1757), som blef viceamiral och 1755
riksråd. Han fick genom sitt gifte med öfveramiralen
Siöblads dotter ansenlig förmögenhet. Hans söner
Gustaf Adolf (d. barnlös 1802) och Erik (se nedan
1) erhöllo 1777 friherrlig värdighet på grund af
faderns förtjänster. Den senare blef 1792 jämte
sina två äldsta söner grefve, hvarvid stadgades,
att den grefliga värdigheten skulle åtfölja endast
äldste sonen af hvardera grenen. Från grefve Erik
R. härstamma således de nu lefvande grefliga och
friherrliga ätterna R.
illustration placeholder

Erik R., grefve, ämbetsman, landtmarskalk, f. 24
okt. 1746, d. 25 maj 1820 i Stockholm, började
sin bana som militär, tog 1762 afsked och fick
öfverstetitel 1781 då han blef kavaljer och 1786
förste stallmästare hos hertig Karl, hvars affärer
han under några år skötte. 1786 utnämndes R. till
statssekreterare vid Handels- och finansexpeditionen
efter Liljencrantz. R. var visserligen en man med
allmän duglighet, men knappt vuxen att öfvertaga
ledningen af statens finanser under dåvarande svåra
förhållanden. Då han saknade insikt i växelsaker och
de offentliga verkens räkenskapsmetoder, erhöll han
till biträde svenske konsuln i Petersburg Klas Peyron,
som hemkallades. Anledningen till R:s öfverraskande
upphöjelse var hans förbindelse med Toll och det
stöd han ansågs ega hos börsen genom sin svärfader,
den rike brukspatron Wahrendorff. R. lyckades
äfven i början nedbringa statsbristen genom
besparingar och genom utländska lån anskaffa nödiga
medel. Inrättningen af Generaldiskontkontoret 1787 och
än mer ordnandet af den svåra brännvinsfrågan genom
husbehofsbränningens frigifvande mot arrendeafgifter
af socknar och städer s. å. voro R :s personliga verk
och befäste hans ställning. R. saknade emellertid
nödig själfständighet mot konungen och Toll, och
ryska krigets utbrott bragte förvirringen i kronans
finanser till sin höjdpunkt. 1790 utnämndes R. till
president i Kammarkollegium och skildes därmed från
finansförvaltningen. Vid riksdagen i Gäfle 1792
blef han af konungen utsedd till landtmarskalk
och lyckades i denna egenskap vinna erkännande
både af konungen och oppositionen. Han upphöjdes
efter riksdagens slut i greflig värdighet. Efter
konungens död skilde R. sig från "gustavianerna"
och sökte i stället göra sig behaglig för de nye
maktegande, som 1792 utnämnde honom till En af rikets
herrar. Generalguvernörsbefattningen i Pommern var
ledig, och denna syssla sökte Armfelt erhålla. Men
Reuterholm, Staël, Bonde och R., som alla fruktade
honom, lade sig med ifver emot hans utnämning, och
R. erhöll den viktiga platsen (1792), hvarmed följde
kansleriatet öfver Greifswalds universitet. Det dröjde
likväl ej länge, innan R. fick erfara, att han ej var
behaglig för den nya regeringen. Han blef nämligen
invecklad i en rättegång, som hade mycken likhet med
en förföljelse.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0694.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free