Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryning. 1. Axel Nilsson R. - Ryning. 2. Erik Eriksson R. - Ryningsberg - Ryningsnäs - Ryobu-shinto - Ryotaxit - Rüpp. - Rüppell, Wilhelm Peter Eduard Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter Johan III:s död utsåg Karl honom 9 febr. 1593
att vara en af ståthållarna på Stockholms slott,
och efter Sigismunds afresa återinsatte han honom 25
nov. 1594 i samma ämbete, som han innehade ännu 1598,
då han vid Sigismunds ankomst till Sverige måste lämna
sin plats åt Klas Bielke Han deltog 1599 i belägringen
af Kalmar, följde sedan s. å. hertig Karl på tåget
till Finland och utsågs 4 okt. efter eröfringen
af Viborg till ståthållare på slottet. Utnämnd
1602 till riksråd och riksamiral, var han 1603 en
af kommissarierna vid underhandlingen med Danmark i
Flaksjöbäck, ledde expeditioner med flottan 1604 och
1605, förordnades 18 sept. 1605 till guvernör i Reval
och ställdes sedan vid grefvens af Mansfeld sida som
krigsöfverste i Estland, där han kvarstannade till
slutet af 1606. Med flottans angelägenheter synes
han ej sedan ha befattat sig förrän 1608, då han
anförde en eskader, som afgick till Livland. 7 maj
1611 förordnades han till ståthållare på Nyköpings
slott. Strax efter sitt tillträde till regeringen
utnämnde Gustaf II Adolf honom till riksmarsk,
men som sådan har han föga eller intet uträttat. Af
änkedrottningen förordnad till ståthållare i Karl
Filips hertigdöme, synes han hufvudsakligen ha
egnat sig åt hennes tjänst och Karl Filips, som han
1613 åtföljde på resan till Viborg. Han var ej någon
framstående personlighet, men riksamiralen Gyllenhielm
säger om honom, att han var älskad af alla och visste
umgås med alla människor. Hos Karl IX och dennes
gemål Kristina åtnjöt han det största förtroende.
2. Erik Eriksson R., friherre, den föregåendes
brorson, riksråd, f, l nov. 1592 på Gimmersta i
Södermanland, d. 6 dec. 1654 i Stockholm, inträdde,
efter att i ungdomen ha tjänat i Nederländerna, i
Gustaf Adolfs tjänst och hade avancerat till öfverste,
då han 1626 medföljde armén till Preussen. Där blef
han först guvernör i det viktiga Elbing och en af
Axel Oxenstiernas biträdande kommissarier vid polska
fredsunderhandlingarna 1627 och 1628 samt utnämndes
1629 till befälhafvare för den i Preussen förlagda
delen af svenska flottan. 1630 kommenderade han också
vid Gustaf Adolfs öfvergång till Tyskland en division
af flottan, som sedan förlades i Stralsund, hvars
försvar uppdrogs åt honom. Utom andra expeditioner
därifrån bidrog han med sin flottafdelning till
eröfringen af Wismar (12 jan. 1632) och förordnades
till stadens kommendant, men redan några månader
därefter blef han ståthållare på Älfsborg och
öfver dess län, med uppdrag att utrusta en flotta
i Västerhafvet att hålla spanjorerna stången. Strax
efter Gustaf Adolfs död inkallades R. i rådet (1633)
och erhöll åter befälet öfver flottan. Han konvojerade
som amiral s. å. konungens lik från Tyskland samt
deltog sedermera flitigt i rådsförhandlingarna. 1644
afreste han som generalguvernör till Livland, men
kallades skyndsamt åter för att öfvertaga ledningen
af stora flottan efter Klas Fleming. 1645 gjorde han
som amiral goda tjänster. Han hade intagit Visby och
blockerade Köpenhamn, då fredsbudet anlände. Efter
freden blef han guvernör öfver Gottland. 1651
upphöjdes R. i friherrligt stånd; hans ätt utdog
med honom. 1. Fr. W. 2. P. S.*
Ryningsberg, gods i Husby-Rekarne socken,
Södermanlands län, vid Hyndevadsströmmen, omfattar
med underlydande nära 5 mtl, tax. till 218,600
kr. (1914). R. säteri bildades i början af 1600-talet
af två gamla gårdar, Hacksta och Hällby, samt
bebyggdes 1640 af landshöfdingen Jesper Andersson
Krus på Edeby i Helgesta socken och hans fru
Ingeborg Persdotter Ryning, efter hvilken gården
fått sitt namn. Reduceradt 1682, återförvärfvades
det genom byte af släkten Krus. Genom gifte kom
det till hofmarskalken Per Bagge och senare till
friherrliga släkten Fleetwood. Bland senare egare
märkas hofjägmästaren J. D. Granath och kammarrådet
Feilberg i Köpenhamn. Nuvarande egare är K. Grönquists
stärbhus i Katrineholm.
Ryningsnäs, gods i Mörlunda socken, Kalmar län,
ovanligt vackert beläget vid Emmån nära dess utlopp
i norra ändan af sjön Ryningen 1. Ryngen och nära
R. station på Nässjö-Oskarshamns järnväg, 2 3/4 mtl
jämte 2 3/32 mtl underlydande, tax. till 370,000 kr.,
samt kvarn och såg, tax. till 20,000 kr. (1914). Det
kallas i jordeböcker och mantalslängder Östranäs. 1647
bildade Jakob Skyttes sätesgård 5 hemman Näs,
af hvilka 3 voro från början frälse, l krono och
l skatte, de bägge sistnämnda af honom köpta till
frälse 1641. Af frälsehemmanen kommo sedan två att
bilda Västranäs och läggas som ladugårdsgods under
själfva säteriet, som hette Östranäs. Jakob Skyttes
dotter, fru Gunilla Skytte, änka efter frih. Ludvig
Mörner, egde godset ännu 1691 och hennes arfvingar
1698. Det kom sedan till lagman Tobias Vestenhjelm
och tillhörde enligt jordeböckerna hans arfvingar
åtminstone till 1725. Från 1747 till slutet af
1800-talet tillhörde det släkten von Baumgarten,
köptes därefter af den bekante industrimannen
K. F. Lundström, som öfverlämnade det till sin
dotterson Ragnar Liljenroth, af hvilken de nuvarande
egarna H. Tillberg, häradshöfding A. Nordström och
kapten K. A. E. Kock köpt egendomen.
Wbg.
Ryobu-shinto (”den dubbla gudavägen”),
japanskt religionssystem. Se Bd XII, sp. 1453.
Ryotaxit, petrogr., geol., stundom använd
benämning för sådana massformiga eruptivbergarter,
som i glödflytande tillstånd genombrutit förutvarande
bergarter och utbredt sig öfver dessas yta.
E. E.
Rüpp., vid djurnamn förkortning för tyske
naturforskaren W. P. E. S. Rüppell (se d. o.).
Rüppell, Wilhelm Peter Eduard
Simon, tysk resande och naturforskare, f. 1794 i
Frankfurt a. M., d. där 1884, företog 1817 utan
speciellt vetenskapligt ändamål en resa i Egypten
och på Sinaihalfön, idkade därefter några år
astronomiska och naturvetenskapliga studier vid italienska
universitet för att förbereda sig för en större
forskningsresa i nordöstra Afrika. Han genomvandrade
1822–27 Nubien, Sennar, Kordofan och
Petreiska Arabien, hvilka trakter voro den tiden till
större delen okända, samt gjorde 1830–33 en
forskningsresa i Abessinien, hvarunder han vistades
flera månader i Gondar. Han öfverlämnade
sina rika samlingar af naturföremål till Senckenbergska
museet i Frankfurt och en samling mynt
och egyptiska fornlämningar samt värdefulla
etiopiska handskrifter till stadsbiblioteket i samma
stad. Jämte monografier i tidskrifter offentliggjorde
han Reisen in Nubien, Kordofan und dem
Peträischen Arabien (1829), Neue wirbelthiere zur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
