Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Förhistorisk tid - Ryssland. Historia - Ryssland. Historia I. Den normanniska tiden 862-1054
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
entwicklung des Ladogasees in
postglacialer zeit" (1915).
T. J. A.
Historia. De etnografiska förutsättningarna för
ryska rikets uppkomst voro af flerfaldigt slag. Vid
midten af 800-talet bodde åtskilliga små folk, som
tillhörde den sydöstliga grenen af den slaviska
stammen, i de västra trakterna af nuvarande R.:
i s. poljaner (vid Dnjeprs mellersta lopp), n. om
dem drevljaner och dregovitjer, längre i ö. och
n. ö. severjaner, radimitjer och vjatitjer (till öfre
Oka), krivitjer (från öfre Düna till sjön Peipus),
slovener (omkring sjön Ilmen) m. fl. Dessa folk
voro föga krigiska eller politiskt utvecklade. De
voro likväl bofasta, och deras spridda byalag idkade
något åkerbruk. Deras naturdyrkan hade icke hunnit
utprägla sig till en antropomorfistisk mytologi, och
deras samfundstillstånd stod kvar på ättförfattningens
ståndpunkt. Intet nationellt konungadöme på militärisk
grundval höjde sig öfver ätthöfdingarnas och de af
dem beroende folkförsamlingarnas formlösa myndighet. –
Östslaverna utestängdes från hafvet af västslaver (de
senare polackernas förfäder) och flera litauiska folk,
äfvensom af finnar (kurer, liver, ester, af slaverna
kallade tjuder), hvilka därjämte dvaldes än längre
i n. till Hvita hafvet och Ural (kareler, permier,
de nordiska sagornas bjarmer, m. fl.), vid Neva och
Ladoga till Bjelo Ozero (voter, vepser eller veser,
m. fl.) och ö. om slaverna i skogarna omkring Volgas
öfre och mellersta lopp med dess bifloder å ömse sidor
(merier, mordviner, tjeremisser m. fl.). Finnarna
stodo i allmänhet lägre än slaverna. De ömsade ofta
sina usla pörten eller kåtor och lifnärde sig,
utom af boskapsskötsel, för det mesta af jakt,
möjligen här och där delvis af kringflyttande
primitivt åkerbruk på spridda svedjemarker. Egentliga
samhällsinrättningar utvecklades hos dem först under
slavernas och i synnerhet germanernas inflytelse. –
I politiskt och socialt afseende hade åtminstone några
af de turkiska folk, som behärskade stäpperna mellan
nedre Volga och Dnjepr, från Kaspiska till Svarta
hafvet, hunnit längre än både slaver och finnar,
ehuru det nomadiska lefnadssättet ännu hos dem var
förhärskande. Bulgarerna (troligen uppblandade med
finsk-ugriska folkelement) hade nära Kamas utflöde i
Volga en stor handelsstad, ändpunkten för arabernas
samfärdsel mellan de nordliga pälsverksländerna
och kalifatets lydstater vid Kaspiska hafvets södra
och västra kuster. Denna samfärdsel riktade äfven
kazarernas marknader och lägerstäder vid Volgas
mynning och Don. Kazarerna stodo äfven i förbindelse
med de grekiska kolonierna (Cherson m. fl.) på den
halfö, som nu kallas Krim, och med det bysantinska
kejsardömet, hvarifrån handeln småningom drog sig
äfven uppför Dnjepr ända till Düna och Ilmen och inom
slavernas område gaf upphof åt några marknadsorter,
som längre fram utvecklade sig till betydande städer
(i synnerhet Kiev och Novgorod). Till bulgarer och
kazarer sträckte sig äfven i samfärdselns spår islams,
judendomens och kristendomens missionsverksamhet. De
mäktige kazarkanerna kräfde stundom skatt af de
närboende hedniske slaverna. – En verklig stat, som
förmådde organisera dessa stridiga nationaliteter
till ett politiskt helt,
grundlades likväl ej af de turkiske nomadkrigarna, utan
af ett germanskt folk, med hvars uppträdande i östra
Europa R:s egentliga historia begynner. Denna historia
indelas lämpligast efter de särskilda skeden, inom
hvilka vissa maktinflytanden af olika, väsentligen
främmande ursprung med ömsom tillväxande och aftagande
kraft bestämt den politiska utvecklingen.
I. Den normanniska tiden (862–1054). Det genom den
lifligare samfärdseln med södern ökade välståndet
i de finska och slaviska bygderna nära Östersjön
lockade skandinaviska vikingar till allt oftare
upprepade anfall. Dessa vikingar voro i västra
Europa kända under det gemensamma namnet normanner
(northmanni). En del af dem, förnämligast af svensk
härkomst, kallades af finnarna ruotsi (af fsv. roþer,
"rodd" eller ledingsflotta, i dess genitivform roþs
som sammansättningsled i sådana ord som roþs-mæn,
Roþs-lagin; vissa språkliga svårigheter ha dock
blifvit anförda mot denna härledning). Namnet upptogs
af slaverna i formen rusi l. rus (hvaraf grek. rhôs,
arab. rûs). Liksom i Västerlandet, sökte vikingarna
sätta sig fast vid älfmynningarna och därifrån
framtränga inåt landet, hvarvid de ofta invecklade
sig i inbördes strider. Enligt den fornslaviska
(eller, kanske snarare, ursprungligen normanniska)
sägnen inkallades 862 "från andra sidan hafvet" Rurik
(Rjurik, fsv. Hrurikr på en runsten i Östergötland,
senare Rörik, Rörek) och hans båda bröder, höfdingar
öfver rus, såväl af de finske esterna (tjuderna) och
veserna som af de slaviske krivitjerna och slovenerna,
som med möda värjt sig mot andra vikingar och icke
voro i stånd att på egen hand upprätta ett ordnadt
samhällsskick. Det är troligt, att det normanniska
väldet grundlades något tidigare än den angifna
tidpunkten och äfven med eröfringens rätt af Rurik
och hans män, som förut uppehållit sig någonstädes
vid Finska vikens kuster, och att denna tilldragelse
stod i samband med svenskars och danskars inbördes
täflan om makt och byte i Östersjöländerna. I början
funnos andra, oberoende vikingariken: i Polotsk vid
Düna, där på 900-talet en höfding "från andra sidan
hafvet" vid namn Rogvolod (Ragnvald) hade slagit sig
ned, och i Kiev, hvarifrån Askold l. Oskold
(fno. Hoskuldr) och Dir (fno. och fsv. Dyri), två
af Ruriks förra kämpar, som uttryckligen sägas ha
varit af annan stam än han, till och med företogo en
djärf, ehuru misslyckad härfärd emot Konstantinopel
(865). Ruriks makt, som sträckte sig till öfre
Volga och Düna, tryggades genom nyanlagda borgar
(vid Novgorod, det nordiska Holmgård, vid Volchovs
utlopp i Ladoga, det nordiska Aldeigjuborg, i
tyska medeltidsurkunder Aldagen, m. fl.). Dit kommo
andra nordbor, dels vikingar, som förlikt sig med
Holmgårdskonungen, dels köpmän, som erkände hans
makt och mottogo hans skydd, dels handgångna krigare
i hans tjänst. Alla dessa invandrare af olika börd och
yrke kallades väringar ("edsvurna"), hvilken benämning
slaverna med tiden använde i formen varjager (varäger)
för att beteckna skandinaverna öfver hufvud, såväl
i hemlandet som i östervåg. Därunder inbegrepos ofta
äfven rus l. ryssarna, de i landet bofaste medlemmarna
af Ruriks ursprungliga följe och deras afkomlingar. –
Ruriks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
