Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsikter. Dessa fingo, under allt radikalare
skiftningar, sina språkrör i den tillväxande ryska
emigration, som i västra Europa trädde i beröring
med den främmande revolutionspropagandan. Alla
de ofvannämnda partierna räknade för öfrigt
sina medlemmar egentligen bland den mera bildade
adeln. Själfhärskardömets anseende upprätthölls icke
minst genom de storartade yttre framgångarna. De
kaukasiska förhållandena föranledde ett nytt
krig med Persien (1826), som efter flera segrar
(af Jermolov och Paskjevitj) genom freden i
Turkmantschai (1828) förskaffade R. provinserna
Erivan och Nachitjevan. Själfva Persien råkade i
allt större beroende af R., ehuru dess inflytande
motarbetades af England; De kaukasiska stammarnas
pacifikation sysselsatte likväl de ryska trupperna
i många år, och deras motstånd förknippades med en
religiös rörelse under imamen Schamyl. Det ryska
väldet i Central-Asien, som redan under 1700-talet
blifvit småningom framskjutet bortom Ural genom
anläggande af militäriska poster och linjer,
vann en betydande utvidgning genom kirgisernas
fullständiga underkufvande (1846) och närmade sig
sålunda de större muhammedanska tatarkanaten. Mot
Turkiet uppträdde Nikolaus med stor energi. Han
aftvang sultanen fördraget i Akjerman (7 okt. 1826),
hvarigenom Donauprovinsernas och Serbiens autonomi
ytterligare bekräftades, äfvensom rätten för ryska
fartyg till genomfart från Svarta hafvet till
Medelhafvet. Sedan han, jämte England och Frankrike
(Londonfördraget juli 1827), åtagit sig medlingen
mellan Porten och grekerna och med dessa makters
bistånd vid Navarino (okt. 1827) förstört den turkiska
flottan, förklarade han för egen del Turkiet krig
(april 1828). Hans fältherrar krossade dess härar både
i Asien (Paskjevitj) och i Europa (Diebitsch). England
och Österrike närmade sig hvarandra för att hejda R:s
segerlopp, medan Frankrike understödde R. i hopp att
själf bemäktiga sig Rhengränsen. Den ryska hären var
dock redan själf försvagad genom förlusterna under
anfallet. En allmän europeisk konflikt förebyggdes,
under Preussens medling, genom freden i Adrianopel
(sept. 1829). Porten förpliktade sig till de
europeiska makterna att erkänna Greklands oberoende,
afträdde till R. öarna i Donaumynningen och flera
fästningar med områden vid Svarta hafvets östkust,
bekräftade Akjerman-fördragets bestämmelser om
Donauprovinserna och Serbien samt medgaf alla makters
fartyg rätt att i fredstid och under handelsflagg
passera Dardanellerna och Bosporen. Julirevolutionen
1830 beröfvade Nikolaus Frankrikes bistånd, men
han intog en så mycket stoltare hållning. Polska
resningen (1830-31) dämpades utan hänsyn till Europas
allmänna mening; katolicismens och religionsfrihetens
grundsatser trotsades genom den unierade kyrkans
tvungna återförening med den ortodoxa inom största
delen af den forna republikens område (synoden i
Polotsk 1839). När den upproriske paschan af Egypten
hotade Konstantinopel (1832), skyndade ryska trupper
till Portens hjälp, och sultanen afslöt med R. (1833)
offensiv- och defensivfördraget i Unkiar-Skelessi,
hvarigenom Turkiet i själfva verket ställdes under
R:s protektion och till gengäld förpliktade sig att
i krigstid stänga Dardanellerna för andra makters
flottor. Af den förnyade
konflikten mellan Egypten och Porten (1839-40) begagnade
Nikolaus sig för att isolera julimonarkien från de
öfriga stormakterna. Han måste visserligen med dem
dela förmynderskapet öfver Turkiet, men fördraget
om sunden (1841), som stängde både Bosporen och
Dardanellerna för alla makters krigsfartyg, medförde
dock äfven trygghet för de ryska kusterna vid Svarta
hafvet under förutsättning af vänskap med Turkiet. De
oroligheter, som 1848 skakade Europa, kommo R. väl
till pass. Ryska trupper återställde ordningen i
Donauprovinserna och tvungo (under Paskjevitj) den
ungerska insurrektionsarmén till kapitulationen i
Világos (1849). Nikolaus uppträdde som beskyddande
medlare mellan Österrike och Preussen (1850);
hufvudsakligen genom hans ingripande räddades den
danska monarkiens integritet (1852). R. stod på
kulminationspunkten af sitt europeiska inflytande. Dess
svårare var det för R. att tåla Frankrikes och
Österrikes inblandning i protektoratet öfver
de kristne i Orienten, R:s förmenta privilegium
ända sedan freden i Kutschuk Kainardji. Nikolaus
affordrade Porten ytterligare garantier för sin
rätt, men fick ett vägrande svar. Han vågade då
(jan. 1853), i förlitande på tidigare förhandlingar
med brittiska statsmän, föreslå England, hvars
rivalitet i Asien och Levanten ensam syntes honom
förtjäna afseende, en formlig delning af "den sjuke
mannens" kvarlåtenskap, lät sina trupper (juli 1853)
besätta Donau-provinserna och förstörde den turkiska
flottan vid Sinope (nov. 1853). Men England slöt sig
till Frankrike för att skydda Turkiet, Österrike
koncentrerade sina trupper vid Donau, och äfven
Preussens hållning var opålitlig. Västmakternas
flottor inträngde både i Svarta hafvet, där de
bombarderade Odessa (april 1854), och i Östersjön, där
Bomarsund intogs (aug. 1854). Ryssarna måste utrymma
Donauprovinserna, som besattes af Österrike. De
allierade landstego på Krim, och efter slaget vid
Alma (sept. 1854) måste R. samla alla sina krafter
omkring den befästa örlogshamnen Sevastopol,
hvars inneslutning oaktadt Todlebens skickliga och
tappra försvar fullbordades efter undsättningshärens
nederlag vid Balaklava, Inkerman och Eupatoria (se
vidare Krimkriget). Nikolaus hade öfverskattat sin
makt. Oordningarna i härväsendet, förvaltningen och
finanserna uppenbarade hans regeringssystems inre
bräcklighet. Sviken i sin själfkänsla, afled han
plötsligt. - Hans son Alexander II (1855-81) ansåg
bäst att icke förlänga kriget efter Sevastopols fall
(sept. 1855), oaktadt de ryska vapnens framgångar
mot turkarna i Mindre Asien. Freden undertecknades
på kongressen i Paris (30 mars 1856). R. afstod
från sina anspråk på särskild rätt att inblanda
sig i Donauprovinsernas angelägenheter och afträdde
Donaumynningarna och en del af Bessarabien. Svarta
hafvet förklarades neutralt och öppet för alla
makters handelsfartyg, men stängdt för alla
krigsfartyg. Inga örlogshamnar skulle få anläggas
vid dess kuster. Genom dessa bestämmelser trängdes
R. tillbaka från sin öfvervägande ställning i sydöstra
Europa. Donauprovinserna, som förut stått under dess
inflytande, förenades till furstendömet Rumänien
under Turkiets formella öfverhöghet, men under alla
stormakternas garanti (1859). Krimkrigets olyckliga
utgång återverkade äfven på R:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
