Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättstafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till att fixera hvarje ord i en viss form. Under
litteraturens barndom skrifver hvar och en
väsentligen efter uttalet, så godt han kan, hvarvid olika
skrifvare falla på olika bokstafveringar för samma
eller olika (individuella eller provinsiella) uttal;
men senare tar sig språkets enhet form i ett
relativt fast, för alla gemensamt stafsätt, som skall
återge ett schematiskt, för alla gemensamt uttal, och
till sist formuleras dessa gemensamma skriftformer,
"rättstafningen", i grammatikor och
rättstafningsläror. Då ordet skall fastslås i en viss form, bör
det vara den, som det har under tonvikten i det
mest vårdade talet, det högtidliga föredraget, enär
ordet i denna form är för alla lättast igenkännligt.
Det högtidliga föredragets former äro på samma
gång i regel de mest ålderdomliga, ty den
fonetiska utvecklingen innebär i allmänhet förminskning
af ordets ljudmassa (genom assimilation, synkope,
apokope etc.). Vid ljudanalysen får en praktisk
skrift ej inlåta sig på andra skillnader än sådana,
som för enhvar utan särskild förberedelse äro
fattbara, och ej gå längre i distinktion, än att olika
landsändars uttal af samma ord (så vidt det gäller
de "bildade", som anses tala "riksspråk") i regel
kan rymmas under samma beteckning (jfr
Provinsialism och Riksspråk). All ljudskrift
betecknar med bokstäfverna icke individer, utan
grupper af språkljud (liksom botanisten ger samma
namn åt en mängd hvarandra liknande, men dock
sinsemellan olika exemplar). I praktisk skrift
utmärkes alltså genom ett visst tecken en mängd olika
nyanser, som blott för vetenskapen ega betydelse.
I svenskt riksspråk kan man skilja mellan 29
språkljud: p, b, t, d, k, g, f, v, s, "sche", j, "tje",
l, r, m, n, "äng", h, a (i hat), a (i hatt), e, i,
o (i bo), u (i hus), u (i hund), y, å, ä och ö, af
hvilka tre sakna egna tecken och två par få nöja
sig med hvartdera ett tecken. Det ges emellertid
fall, i hvilka uttalet, praktiskt taget, är så pass
obestämdt, att det är ovisst, hvilka bokstäfver böra
användas (under hvilket af de antagna 29
språkljuden en viss nyans bör föras), t. ex. ljudet före
t och s i lågt och blygs (g eller k?), i städse och
till buds (d eller t?), den första vokalen i nervös
och den andra i subjektiv (e eller ä?) o. s. v. I
sådana fall måste "samhörighetslagen" anlitas: man
rättar sig efter motsvarande språkljud i en annan
form af samma ord eller i ett annat ord af samma
rot, skrifver alltså lågt, blygt, städse, till buds,
nervös, subjektiv i analogi med låg, blygas, stad,
bud, nerv, subjekt, och likaså kassör med ss efter
kassa, tryckeri efter trycka, byggt efter bygga
o. s. v. En praktisk skrift har naturligtvis att rätta
sig efter de allmänna lagarna för all ljudskrift: ett
tecken för hvarje ljud (resp. ljudgrupp).
Alltså bör icke ett ljud betecknas med en
bokstafsgrupp (t. ex. sk, stj etc. för "sche"-ljud) eller en
ljudgrupp återges med ett enda tecken (t. ex. x
för ks), ej heller samma ljud vid olika tillfällen
tecknas olika (som t. ex. sker med j-ljudet i jämn, göra,
gjord, hjälp) eller samma tecken vid olika tillfällen
brukas med olika värde (som f i liffull). Ett språks
rättstafning, hvars regler framställas i en
rättstafnings-, rättskrifnings- eller bokstafveringslära,
innefattar: 1) beteckning af språkljuden, 2) beteckning
af kvantitet (eventuellt accent och andra syntetiska
förhållanden), 3) stafvelsedelning och ordskillnad
samt 4) skiljetecken och andra skriftecken.
Däremot hör icke dit sådant, som rör böjning (hästarne
eller hästarna), ordval eller andra sidor af
språklifvet. Om principerna för praktisk skrift se J. A.
Lundell, "Om rättstafningsfrågan" (1886) och
"Olika ståndpunkter" (i "Nordisk tidskr.", 1887)
samt i allmänhet reformskrifterna i
rättstafningsfrågan.
Endast få språk ega en ortografi, som någorlunda
tillfredsställer teoriens kraf. Bland nyare
europeiska språk ha holländska, spanska, italienska
och rumänska, polska, tjechiska och
serbokroatiska, ungerska och finska en god, om
också ej fullkomlig "rättstafning" (bäst
serbokroatiska och finska), ryskan en tämligen
tillfredsställande. Skandinaviska språk, tyska,
engelska, franska, portugisiska och nygrekiska ha i
hög grad dålig ortografi; ukrainska (lillryska) och
bulgariska sakna ännu fast stafsätt. Brister i
rättstafningen bero på flera olika orsaker. Stundom har
man vid litteraturens början lånat ett främmande
alfabet utan att ordentligt afpassa det för språket
i fråga (t. ex. då våra förfäder som tecken för
k-Ijud upptogo både c, k och q). Vanligare är, att
skriften med den tendens till fixering och stabilitet,
som ligger i begreppet af en praktisk skrift, ej
följt med de småningom skeende förändringar i
uttalet, som språket efter sin natur är underkastadt,
d. v. s. skriften står på en äldre ståndpunkt än
språket (uttalet). Så teckna vi ännu eller tecknade ända
till helt nyligen i hvila, hjälpa och ljus ljud, som
förr funnits, men sedan hundratal af år äro alldeles
försvunna ur uttalet; och vi behålla g i göra, k i
köpa, sk i skära, skj i skjorta, sj i själf samt e i
hemta och fem o. s. v., fastän ljudet nu är ett
helt annat, än hvad dessa bokstäfver ange
(historisk stafning). I vissa fall bero bristerna på
grammatiskt pedanteri (s. k. etymologisk stafning),
såsom då man ännu skrifver vigt efter väga och
rödt efter röd, ehuru uttalet ger fullkomligt
otvifvelaktig ledning. På etymologiskt pedanteri beror
äfven fv i lefva, hafvet (jfr lif, haf), liksom i
franska en tid skrefs fem. neufve efter mask. neuf.
På denna väg ha franska och engelska i början af
nyare tiden fått en mängd stumma bokstäfver,
genom hvilka vederbörande sökt ådagalägga sin
kunskap i latin (t. ex. fr. isle, eng. sovereign, debt).
Slutligen ha de europeiska språken i nyare tid
upptagit massor af främmande ord, utan att assimilera
dem i stafningen (däraf t. ex. ch, g, ge, j, sc, sch,
si, ssi, ti som tecken för "sche"-ljud i svenska).
När det kommit därhän, att skrift och tal skilja sig
mycket från hvarandra, förlorar skriften i och med
detsamma sin karaktär af ljudskrift och går tillbaka
till begreppsskrift, blir sålunda onödigt svårlärd
genom mängden af "oregelbundna", d. v. s.
ljudstridiga, beteckningar; när de flesta bokstäfverna i
ett ord sakna motsvarighet i uttalet (t. ex.
i eng. tough = taff, new = nju), har man ett
ideogram, som principiellt väsentligen motsvarar ett
fornegyptiskt eller kinesiskt ordtecken (hieroglyf).
I engelska t. ex. är omkr. halfva ordförrådet
oregelbundet stafvadt, och språket har så en massa
ideogram i bokstäfver. Under sådana förhållanden
duger vid läs- och skrifundervisning hvarken
bokstafs- eller ljudmetoden, utan endast "ordmetoden",
den "kinesiska" metoden. Egentligen borde hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
