- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
115-116

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättstafning - Rättstavningssällskapet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förändring i uttalet, så snart den är definitiv,
d. v. s. så snart det gamla uttalet är fullständigt
öfvergifvet och det är otvifvelaktigt klart, huru
skriften bör ändras, åtföljas af en motsvarande
förändring i skriften. Detta skulle visserligen innebära
ett ständigt brytande af skriftens naturliga
stabilitet, men skulle hindra de större olägenheterna
af å ena sidan återfall till begreppsskrift, å andra
sidan genomgripande omhvälfningar i stafsättet,
hvilka på ett mindre lyckligt sätt störa litteraturens
historiska sammanhang. – Fullständig fasthet i
skriften, så att alla skrifvande ha alldeles samma
stafsätt, kan endast på konstlad väg och för kortare
tid (t. ex. genom ingrepp af statsmakterna i
uniformerande syfte) åstadkommas. Under normala
förhållanden finnas alltid af en mängd ord
dubbelformer: en äldre, som dör bort, och en yngre, som
senare blir ensam. Den enhet, som finnes och som
beror på, att allmänheten rättar sig efter tongifvande
författare, är blott relativ, finnes blott i det stora
hela, ej i alla enskildheter. När
oregelbundenheterna hopa sig, måste tid efter annan mer eller
mindre genomgripande reformer vidtagas, och skilda
meningar bryta sig vanligen i rättstafningsfejder.

Vi ha i Sverige haft flera sådana fr. o. m. slutet
af 1600-talet. Det stafsätt, som var enrådande
under tre fjärdedelar af 1800-talet, berodde på
Svenska akad:s rättstafningslära från 1801. Den
hufvudsakliga nyheten i densamma var försvenskad
stafning af en mängd främmande ord. Den
reformrörelse, som pågår sedan slutet af 1860-talet (1869
års Nordiska rättstafningsmöte i Stockholm), utgick
i början mera från historiska och skandinaviska
synpunkter, men beror sedan midten af 1880-talet
mera på pedagogiska. De företrädesvis verksamma
deltagarna under stridens första skede voro A.
Hazelius (svensk sekreterare vid 1869 års möte), L. F.
Läffler och J. E. Rydqvist, under senare tiden I. A.
Lyttkens, F. A. Wulff, J. A. Lundell, A. Noreen
(ordf. i det 1885 bildade
"Rättstavningssällskapet"), Es. Tegnér och (mot reform) T. Wisén. I
reformsyfte verkade tidskriften "Nystavaren"
1886–97. I 6:e uppl. af sin "ordlista" (1889)
godkände Sv. akad. de flesta af de reformer, för hvilka
på 1870-talet arbetats (dock ej konsonantförenkling
före -d och -t; bygde, bygt, snält o. d.). Sedan
Sveriges allmänna folkskollärarförening redan 1903
inkommit till regeringen med hemställan om, att
det "ej måtte betraktas som fel" att i skolan
utbyta dt som tecken för t-ljud mot t eller tt, samt f,
fv
och hv som tecken för v-ljud mot v, inlämnades i
maj 1905 (med anledning af en af F. Berg, J. A.
Lundell och E. Schwartz till de tre korporationerna
riktad skrifvelse) till K. M:t lika lydande petitioner
från Svenska lärarsällskapet, Sveriges allmänna
folkskollärarförening och Föreningen af lärare och
lärarinnor vid Sveriges flickskolor och samskolor, att
utbyte af dt mot t (tt), af f och fv mot v måtte
vara tillåtet. Efter yttranden af
ämneskonferenserna i modersmålet, Läroverksöfverstyrelsen och
Svenska akademien utfärdades ett k. cirkulär 7 april
1906 om successivt införande i skolorna af t (tt) i
st. f. dt och v i st. f. f, fv, hv. Beslutet drogs
genom reservationer i konstitutionsutskottet inför
1907 års riksdag. 1908 ingick till K. M:t en af
40,000 personer undertecknad petition om revision
af 1906 års cirkulär, men ledde icke till något
resultat. Inom litteraturen vinner det nya stafsättet
långsamt terräng; flertalet tidningar har emellertid
ännu den äldre stafningen kvar. Rörande
reformrörelsen se F. Berg, "Stafningsreformen" (1902)
samt Lyttkens och Wulff, "Rättskrifningsreformen
af år 1906" (1910).

Lll.

Rättstavningssällskapet stiftades i Uppsala 28
nov. 1885 i syfte att förbättra svenska språkets
stafning. Från första början framhöll sällskapet,
att hvarken den historiska synpunkten, hvars
förfäktare i ordens stafning vilja se deras härledning
afspeglad, ej heller den fonetiska, som kräfver
motsvarighet mellan ljud och tecken, är den riktiga,
när fråga är om en praktisk bokstafsskrift. Det
påpekade vidare, att hvarje ändring i en bestående
ortografi är endast till besvär för dem, som redan
lärt sig denna. Ortografiska ändringar böra därför
företagas endast för deras räkning, som ännu ej
lärt sig stafva; men för dem är den ortografi bäst,
som är lättast att inlära och lättast att använda.
Det är således den pedagogiska synpunkten, som
bör vara bestämmande i ortografiska frågor. Denna
sammanfaller visserligen i de flesta fall med den
fonetiska, men ingalunda alltid. Å ena sidan kan
det af praktiska skäl ej bli fråga om uppställande
af en idealortografi, utan endast om ändringar i
den bestående. Men då å andra sidan tätt på
hvarandra följande ändringar vålla stora
olägenheter, ansåg sällskapet det lämpligt att föreslå en
ganska vidtomfattande reform, för att man sedan
för en längre tid ej skulle behöfva komma med
någon ny. Dock bestämdes, att ett historiskt
skrifsätt ej skulle ändras, så länge det stödjes af det
bildade uttalet i någon landsända. Därför
bibehölls exempelvis dj-, medan gj-, hj- och
lj- förenklades till j-. Där två skrifsätt hade stöd i det
bildade uttalet, borde flertalets uttal vara
bestämmande. För att utröna detta trycktes (1886) en
lista på ord med vacklande uttal och spreds öfver
hela landet. De återsända listornas uppgifter om
adressaternas uttal gåfvo ett godt statistiskt
material för bedömandet af de resp. uttalens
vanlighet, där denna ej förut var känd. Sedan reformens
principer sålunda fastställts, sökte man genom
omröstningar i stor skala skaffa sig visshet om, för
hur stor reform allmänhetens sympatier kunde
påräknas. Därpå utarbetades ett förslag till
rättstafningslära af ordföranden i sällskapets till Uppsala
förlagda öfverstyrelse (A. Noreen), och detta förslag
granskades sedan af en därtill utsedd kommitté.

Sällskapet vann genast en stark anslutning (786
medlemmar 1886, 1,077 år 1891). Kretsföreningar
bildades i Uppsala, Göteborg, Lund, Stockholm,
Burträsk, Vänersborg, Delsbo, Edsberg och
Helsingfors. De stora framgångarna väckte oro inom det
ortografiskt konservativa lägret. En farlig
motståndare fick sällskapet uti professor Es. Tegnér, som
i skriften "Natur och onatur i fråga om svensk
rättstavning" (1886) kastade löjets skimmer öfver
sällskapets program och åtgöranden samt vann
lifligt bifall hos den mot reformerna fientligt
stämda delen af allmänheten. Rörelsen gick dock
framåt. I sällskapets publikation Nystavaren,
tidskrift för rättskrivningsfrågor
, (4 bd, 1886–98,
under redaktion af O. Hoppe; 5:e bandets 1:a häfte
1899 under redaktion af R. Arpi) gendrefvo
medlemmar af sällskapet framför allt prof. Tegnérs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free