Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sabbatsåret - Sabbik - Sabbioncello - Sabbioneta - Sabe, fordom rike i Arabien. Se Saba - Sabéer - Sabon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Sabbik-Sabéer
256
vi på grund af källornas knapphändighet icke
afgöra. På Jeremias tid sökte man i ett svårt
ögonblick (då Jerusalem ansattes af kaldéerna)
tillämpa Deuteronomions föreskrift om slafvarnas
fri-gifvande, men man ångrade sig snart, när fienden
för en kort tid lämnat Jerusalem, och återtog sina
slafvar (Jer. 34: 8 ff.). På Nehemias tid förpliktade
sig församlingen i Jerusalem att låta hvart 7:e år
vara ett friar och då afstå från alla slags kraf
(Neh. 10: 31). För den senare judendomen blefvo dessa
lagar, i synnerhet lagen om skuldernas efterskänkande,
en stötesten, och den berömde Hillel skall på visst
sätt ha upphäft den genom sitt s. k. Prosbol, enligt
hvilket det var en lån-gifvare tillåtet att inför
rätta af ge den förklaringen, att han förbehölle sig
rätt att infordra hvarje utestående lån, när han
ville. Lagen om sabbatsåret 3 Mos. 25 har däremot
märkligt nog tillämpats, enligt de till vår tid
bevarade källorna, åtminstone 5 gånger, delvis in
på den kristna tiden. Se W. Bousset, "Religion des
judentums" (1906). E. S-e.
Sabbik, zool., ett i Stockholms skärgård brukligt
namn på en till s m ö r b u 11 s l ä k t e t
(se d. o.) hörande liten fiskart, äfven kallad
sandstubb (Gobius minutus), som allmänt förekommer
vid såväl västra som östra kusten. "Sabbik" benämnes
i nämnda trakt äfven den lilla elritsan (Phoxi-nus
aphyajseElritssläktet). Namnet sabbik betecknar
sålunda snarare kring båtbryggor o. d. stimmande
småfisk i allmänhet än någon fullt bestämd fiskart.
R. L.*
Sabbioncello [-åntje’llå], en 65 km. lång, 4-8
km. bred half ö, som i nordvästlig riktning utgår från
Dalmatien samt skiljes från fastlandet genom Canale
della Narenta. S. är bergfylldt och når i Monte Vipera
907 m. J. F. N.
Sabbioneta [-åneta], stad i italienska prov. Cre-mona,
var fordom befäst hufvudort i ett f ursten -döme med
samma namn och har ännu kvar det furstliga slottet,
numera kasern. 1,324 inv. (1901). Likörberedning.
(J. F. N.)
Sabe, fordom rike i Arabien. Se S a b a.
Sabéer (arab. Sala’, hebr. schebä), ett antagligen
från Central-Arabien härstammande folk, som från 7:e
till slutet af 2:a årh. f. Kr. härskade i sydvästra
Arabien. Långt förut hade en själfständig kultur
uppblomstrat i denna del af halfön, där minéerna
(se d. o.) under århundraden förmedlat samfärdseln
mellan Indien och Medelhafsländerna. Kort efter 700
f. Kr. torde minéerna ha störtats af sabéerna, hvilkas
regenter under den första tiden synas ha residerat
i Sirwäh, beläget i en af de ödsligaste trakterna
i hela Arabien. Då de sabeiske eröfrårna omkr. 500
underkufvat hela det mineiska området, antogo
deras härskare, hvilkas hufvudstad dåmera var det
blomstrande Ma’rib, titeln "konung af Saba"’. Under
ständiga strider med konungarna i Katabän (s. ö. om
Ma’rib) och Hadramaut, kustlandet ö. om Jemen,
utvidgades sabeiska riket i Jemen mer och mer,
på samma gång som den materiella kulturen kraftigt
främjades genom den lifliga handeln med aflägsna
orter. Men då härskarna i Egypten, Ptolemaierna,
inledde direkta handslsförbindelser med Indien och
gjorde Alexandria till medelpunkt för transitohandeln
mellan Asien och Europa, började snart sabéernas makt
gå tillbaka. Efter lång-
variga strider undanträngdes de omkr. 115 f. Kr. af
en annan sydarabisk stam, himjarerna, som störtade
riket Katabän och bemäktigade sig den sabeiska
hufvudstaden Ma’rib. Himjarerna, som förut bott i
det sydvästligaste hörnet af halfön, utgjorde enligt
arabernas genealogiska legender en äldre gren af
sabéerna. Deras stamfader, Himjar, var nämligen
äldre son till ’Abd schams med tillnamnet Saba’,
hvars yngre son, Kahlän, var stamfader för en annan
gren. I vidsträckt bemärkelse omfattar således namnet
"sabéer" äfven himjari-terna; i inskränkt bemärkelse
däremot betecknar det ättlingarna af Saba’s yngre son
i motsats till himjarerna. Ända intill den senaste
tiden ha emellertid namnen sabéer och himjarer utan
åtskillnad användts som liktydiga benämningar på
ett och samma’ folk; hos grekerna omtalas himjarerna
under namnet homeriter. Efter sabeiska rikets fall
antogo de himjaritiske konungarna den gamla titeln
med tillägg af orden "Dhu Raidän" efter berget Raidän
i närheten af kataba-nernas hufvudstad Tamnae, så att
deras fullständiga titel lydde: "Konung af Saba’ och
Dhu Raidän". År 26 f. Kr. försökte romarna be-mäktiga
sig Syd-Arabien för att komma i besittning af dess
omätliga rikedomar, som nästan blifvit ett ordspråk
bland antikens folk. Kejsar Augustus utsände nämligen
en expedition under .Elius Gallus, men företaget
misslyckades fullständigt i Arabiens öknar. Större
framgång hade andra inkräktare. Befolkningen i
Abessinien bestod till stor del af sydarabiska
stammar, som redan under det sabeiska väldets
tid invandrat till Afrika och där uppblandats med
hamitiska element. Småningom uppstod en återinvandring
till Syd-Arabien, och redan i l:a årh. f. Kr. fattade
abessinierna fast fot vid arabiska kusten. Med tiden
ökades deras inflytande, och omkr. 300 störtades
det him-jaritiska väldet af abessinierna. Rikets
gränser utvidgades ytterligare, såsom framgår af
titeln "Konung af Saba3 och Dhu Raidän, Hadramaut och
Jemäna", men de abessinske inkräktarna kunde ej hålla
sig kvar i längden. Efter Jerusalems förstöring af
Titus år 70 hade judarna skingrats åt alla håll, och
stora skaror hade invandrat äfven i Syd-Arabien. I
samma mån som det judiska inflytandet tillväxte,
uppblomstrade handeln ånyo, hvilken alltid varit en
af de förnämsta källorna till välståndet i södra
Arabien^ och snart kunde himja-riterna fördrifva
abessinierna, hvarpå ett judisk-himjaritiskt välde
upprättades, som egde bestånd från omkr. 375 till
525. Emellertid hade kristendomen tidigt vunnit
insteg i Sy d-Arabien, och då de kristne trädde i
opposition mot den härskande klassen, som bekände sig
till judendomen, anställde konung Dhu Nuwäs bland sina
kristna undersåtar ett förfärligt blodbad, som blef
anledningen till det himjaritiska väldets störtande. I
sin nöd vände sig nämligen de kristne med bön om hjälp
till kejsar Justinus I i Konstantinopel (518-527),
och på hans uppmaning företog den kristne konungen
i Abessinien ett eröf ringståg mot Jemen, hvilket
slutade med landets fullständiga underkufvande. Det
abessinska väldet varade emellertid icke länge. De
gamla sydarabiska adelssläkterna, som för-blifvit
hedningar trots både judiskt och kristet inflytande,
vände sig till perserna. Dessa fördrefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
