Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salten - Saltenfjorden. Se Saltfjorden - Salten-Langsö, insjö. Se Langsö 1 - Salter - Saltfjorden - Saltfluss, med. Se Fluss 1 - Saltfärger. Se Färgning, sp. 294 - Saltglasering. Se Glasyr - Salthafvet. Se Döda hafvet - Saltholm - Saltholmskalk, geol., uppkallad efter danska ön Saltholm. Se Kokkolitkalk - Saltillo - Saltjernet - Saltkakor. Se Kolsyra sp. 610 - Saltkar - Saltkälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de stora sillfiskena. Jfr Nordlands amt,
sp. 1339-40. - 2. Fjord. Se Saltfjorden. l.K.V.H.
Saltenfjorden. Se Saltfjorden.
Salten-Langsö, insjö. Se Langsö 1.
Salter, kem. Under olika skeden af kemiens
utveckling har benämningen salt haft olika
betydelse. Ursprungligen gafs den åt ämnen, som
visade större eller mindre likhet med koksalt. Under
äldre tider räknade man till salterna både alkalier,
kristalliserbara växtsyror samt oorganiska syror,
och alkemisterna förstodo med salter alla fasta
och oförbränneliga ämnen öfver hufvud. Boerhaave
(d. 1738) förde till salterna alla ämnen, som ha smak
samt äro lösliga i vatten och smältbara. Vid slutet
af 1700-talet ansåg man lösligheten som ett kriterium
på en kropps saltnatur, så att T. Bergman definierade
ett salt som en kropp, hvilken löses i mindre än 500
delar vatten. Under 1700-talet skilde man mellan
salia acida, syror, salia alcalina, alkalier, och
salia salsa l. media l. neutra, medelsalter. Rouelle
(d. 1770) var den förste, som gaf en riktig definition
på salt: produkten af en syra och en bas. Före
Lavoisiers tid ansågos de vanliga syrorna (med några
undantag) och alkalierna som enkla kroppar, och
salterna betraktades som binära föreningar af syror
och baser. Sedan Lavoisier och Davy visat, att såväl
syrorna som alkalierna innehålla syre, måste man anse
salterna som föreningar af två oxider. Gay-Lussacs
och Thénards undersökningar visade likväl sedermera,
att cyanväte och saltsyra icke innehålla syre och att
dessa syror vid inverkan på oxider ge utom salter
äfven vatten, och 1810 uttalade Davy den bestämda
meningen, att saltsyrade salter (klorider) icke
innehålla syre, utan äro föreningar af grundämnet
klor med metaller, hvadan de äro väsentligen olika
andra salter. Sedan Berzelius, omkr. 1820, antagit
Davys åsikter om klorens natur af grundämne,
hänförde han till salter indifferenta föreningar i
allmänhet och delade slutligen salterna i amfidsalter,
som bestå af två oxider (syresalter) eller af två
sulfider (svafvelsalter), samt haloidsalter,
som bestå af en metall och en saltbildare. En
annan uppfattning af salternas natur antyddes
af Davy, utvecklades af Dulong, Clark, Graham,
Liebig, Laurent och Gerhardt samt är f. n. allmänt
antagen. Enligt denna åsikt äro salterna föreningar,
som uppkomma, när vätet i en syra ersättes af en
metall, och de bestå således af en metall och en
syras radikal, hvarmed man förstår en syra minus
väte. Härigenom är begreppet salt fullt klart och
bestämdt definieradt och likaså saltbildningens
förlopp, salter må uppstå på hvilket sätt som helst,
såsom när en saltbildare förenas med en metall, när
en metall löses i en syra, när en oxid eller en bas
neutraliserar en syra, när en metall utfäller en annan
ur ett salt o. s. v. Denna uppfattning bekräftas
af salternas förhållande vid elektrolys. Härvid
sönderdelas de nämligen så, att metallen af skiljes
vid den negativa polen, medan syrans radikal,
under upptagande af vatten, vid den positiva
polen uppträder i form af fri syra + syrgas. –
Enligt den elektrolytiska dissociationsteorien äro
salterna i utspädd vattenlösning till väsentlig del
dissocierade i positiva metallioner och negativa,
af syreradikalen bildade anioner. Så t. ex. är
kaliumsulfat dissocieradt i kaliumioner och
sulfationer: K2 SO4 ⇄ 2K + S’O’4.
– Se vidare Elektrolys, Dissociation, Dubbelsalt,
Komplexa salter, Saltverkan.
P. T. C. (K. A. V-g.)
Saltfjorden, Salten l. Saltenfjorden, en omkr. 60
km. lång, 4–5 km. bred fjord, som från Norske hav
rakt s. om Bodö skär in i Nordlands amt, Norge.
Öarna Strömö (42 kvkm.) och Knaplundö l. Godö (6,5
kvkm.) bilda en förträngning, där S. utgöres af
endast tre smala strömmar, Sundströmmen (60 m. bred),
Saltströmmen (150 m. bred) och Godöströmmen (70
m. bred), som alla tre äro s. k. malströmmar (se
Malström), af hvilka Saltströmmen är den största
och starkaste i Norge. Innanför denna förträngning
utvidgar S. sin bassäng betydligt; denna inre, bredare
del kallas Skjerstadfjorden, som sträcker sig till
fiskeläget Rognan i Saltdalen (se d. o.). Bland S:s
bifjordar äro den 16 km. långa Misværfjord i s. och
på nordsidan Fauskeviken, som slutar vid Fineide,
utskeppningsorten för Sulitelma kopparverk och
Fauskeidets marmorbrott. S. har ett djup af ända till
360 m. K. V. H.
Saltfluss, med. Se Fluss 1.
Saltfärger. Se Färgning, sp. 294.
Saltglaséring. Se Glasyr.
Salthafvet. Se Döda hafvet.
Saltholm, en liten dansk ö i Öresund, skild
från Amager genom Drogden. Areal 16 kvkm. 38
inv. (1911). ön är flack och låg, så att den vid högt
vatten till en del öfversvämmas. Jordmånen består
af kalksten, betäckt med ett jordlager. Gräsbetena
äro förträffliga för nötboskap och gäss, som föras
dit från Amager, hvars jordegare köpte ön 1870 af
staten. De forna kalkbrotten äro nedlagda. Under
världskriget 1915 strandade på ingående till Östersjön
en engelsk undervattensbåt aftonen 18 aug. på S:s
sydöstra sida och sköts följande morgon i brand af
en tysk torpedbåt. E. Ebg. L. W:sonM.
Saltholmskalk, geol, uppkallad efter danska ön
Saltholm. Se Kokkolitkalk.
Saltillo [-ti’ljå], Leon Vicario, hufvudstad i
mexikanska staten Coahuila, vid järnvägen till Mexico,
nära gränsen af Nuevo Leon, vid en biflod till Rio
Salinas. 35,414 inv. (1910). Flera högre skolor,
bomulls- och yllefabriker, pulque-bränneri. Vid
Buena Vista, 11 km. s. om S., besegrade amerikanerna
under Taylor mexikanerna under Santa Anna 22 och 23
febr. 1847. J. F. N.
Saltjernet, norskt fiskeläge, omkr. 10 km. ö. om
Vadsö vid Varangerfjorden.
Saltkakor. Se Kolsyra, sp. 610.
Saltkar (för bordsalt vid måltider) formades under
renässanstiden rikt och konstnärligt, helst af ädel
metall. Berömdt blef Benvenuto Cellinis saltkar af
guld (se fig. i art. Cellini).
Saltkälla, geol., källa, hvars vatten innehåller
jämförelsevis riklig kvantitet upplösta salter
(koksalt, soda, kolsyrad kalk och talk m. fl.), minst
så mycket att närvaron däraf kan tydligt förnimmas
genom smaken. Sveriges enda naturliga saltkälla är
den vid Torpa, nära Lilla Edet, vid Göta älf. Den
innehåller koksalt äfvensom jod och brom. Vid en 1878
verkställd brunnsborrning i Hälsingborg anträffades,
på omkr. 100 m. djup inom triasformationens
lager, salt vatten, innehållande omkr. 1 1/2
proc. saltbeståndsdelar, hufvudsakligen kok-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
