Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sardinien - Sardonagruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
införande af en författning, man fordrade proklamerandet
af 1812 års spanska konstitution, alldenstund den
antagits i Neapel, ehuru flera af de ledande ej hyste
några starkare sympatier för dess former. Italiens
oafhängighet, den italienska federationen blef
lösen. När de revolutionäre 12 mars lyckades taga
ledningen i Turin, beslöt konungen att abdikera
till förmån för brodern Karl Felix
(1821–31). Tills denne, som vistades i Modena, hann anlända,
blef Karl Albert regent. Denne lät förmå sig att 13
mars proklamera 1812 års spanska författning, som
besvors af honom, ministrarna och ledamöterna af den
tillsatta provisoriska juntan. I den nya ministär,
som tillsattes, blef Santa Rosa krigsminister. Den
absolutistiske Karl Felix vägrade erkänna de
åtgärder, som vidtagits. Karl Alberts nedläggande af
regentskapet 22 mars och öfvergång till motpartiet
betydde revolutionens misslyckande. De försök,
som Santa Rosa och andra gjorde, att i spetsen för
sina trupper tillkämpa sig ledningen eller utbreda
revolutionen öfver Lombardiet, misslyckades. Af
österrikiska trupper besegrades i en träffning vid
Novara de revolutionäres styrka. Revolutionsrörelsen,
som ej tillvunnit sig någon starkare tillslutning från
folket, dukade under efter några få veckor. S. måste
afsluta ett fördrag med östmakterna 24 juli 1821,
då bl. a. bestämdes, att 12,000 österrikare skulle
inkvarteras i Piemont. Metternich åsyftade till
en början att beröfva Karl Albert arfsrätten,
men åtnöjde sig med dennes afsvärjelse af sina
liberala idéer. Vid den äldre grenens af furstehuset
utslocknande 1831 bestegs tronen af Karl Albert
(1831–49), om hvars regering se Karl,
sp. 1041–42. För den växande nationella rörelsen i Italien
framstod S. allt klarare som den enda stat, hvilken
kunde bilda kärnan i ett nytt Italien. Gioberti
hänvisade vid framläggandet af sitt program om
ett statsförbund under påfvens ledning till
Karl Albert som Italiens skyddsherre. Cæsar
Balbo förkunnade i "Delle esperanze d’Italia"
1844 S:s ledarställning i det statsförbund han
drömde om. Genom edikten i okt. 1847 vidtogs en
rad viktiga reformer: inom kriminaljurisdiktionen
infördes offentlighet liksom muntlig förhandling,
polisen ställdes under inrikesministeriet, censuren
mildrades, den lokala själfstyrelsen utvidgades
i betydande grad, statsrådets befogenhet ökades
och förstärktes genom upptagande af medlemmar
ur provinsialförsamlingarna. Mot Österrike
började från 1846 den sardinska politiken visa
sig själfständig (se Italien, sp. 1053). Det
liberala partiet vann ständigt i betydelse. I den
af Cavour bildade tidningen "Risorgimento" fick det
ett betydande organ. Nödvändigheten af införande
af en folkrepresentation häfdades i jan. 1848 af
Cavour. Den i samma månad utbrytande revolutionen
på Sicilien fick stor betydelse för utvecklingen
i S. Efter åtskillig tvekan utfärdade Karl Albert 8
febr. 1848 ett manifest, som gaf S. ny konstitutionell
författning. Den nya ministären under Balbo utlofvade
en liberal vallag och allmän amnesti. Resningen i
Lombardiet mot Österrike dref S. i mars s. å. till
anfall på denna stat (se Italien, sp. 1053–54). Genom
folkomröstning beslöt folket i Lombardiet med en
oerhörd majoritet sammanslutningen med Sardinien. I
Venezia uttalade sig
en notabelförsamling i juli för landets uppgående i
den sardinska staten. Hertigdömena Parma och Modena
uttalade sig likaledes härför i maj. Motgångarna
i kriget mot Österrike (se Italien, sp. 1053–54)
förmådde Karl Albert att 24 mars 1849 nedlägga
kronan. Efterträdaren Viktor Emanuel II (1849–61)
lyckades utan landafträdelse, men mot en
krigsskadeersättning af 75 mill. frcs i aug. sluta
fred med Österrike. De anbud, som framställdes om
gynnsammare fredsvillkor emot löfte att upphäfva
författningen i S., tillbakavisades. Under ledning
af Viktor Emanuel och Cavour (se denne), som 1852
blef ministerchef, blef S:s betydelse inom Italien
allt större. Frihandelsprincipen bröt igenom
i S., stora järnvägsanläggningar företogos,
mot klerikalismen fördes skarp strid. Kyrkan
förlorade genom lagar framlagda af Siccardi sin
jurisdiktion, ett stort antal kloster nedlades,
undervisningsväsendet reformerades. Den sardinska
hären reorganiserades efter preussiskt mönster af
La Marmora. Genom reformer och militär styrka skulle
S. bringas därhän, att det kunde ena Italien. Allians
slöts i jan. 1855 med England och Frankrike, hvilken
medförde S:s deltagande på deras sida i Krimkriget. På
Pariskongressen 1856 deltog S. vid stormakternas
sida. Stödd på ett med Frankrike i juli 1858 ingånget
förbund (se Cavour, sp. 1331), företog regeringen
vidtomfattande rustningar. När S. ej uppfyllde det
österrikiska krafvet på afrustning, utbröt kriget i
april 1859. De förbundna S. och Frankrike segrade vid
Magenta och Solferino, och genom fredspreliminärerna
i Villafranca i juli 1859 (bekräftade genom freden
i Zürich i nov. s. å.) fick S. Lombardiet. Detta
var mindre än hvad Napoleon III lofvat S., men genom
dekret af 18 och 24 mars 1860 införlifvades med
detsamma Emilien och Toscana, hvaremot till Frankrike
afträddes Savojen och Nizza. Sedan Garibaldi på
sommaren 1860 fördrifvit bourbonerna från Neapel
och Sicilien och en sardinsk här i sept. segrande
inträngt i de till Kyrkostaten hörande Markerna och
Umbrien, förklarades dessa länder, efter föregående
folkomröstning, genom dekret 20 dec. 1860 utgöra
delar af ett konungarike Italien. Ett italienskt
parlament sammanträdde i Turin och erbjöd Viktor
Emanuel titeln konung af Italien, som han 17 mars 1861
officiellt antog. Därmed hade konungariket S. upphört
att existera. (För närmare detaljer rörande dessa
händelser se Italien, sp. 1055–56.) – Litt.: Bianchi,
"Storia della monarchia Piemontese" (1877), Carutti,
"Storia di Carlo Emanuele III" (1859), Costa de
Beauregard, "Les dernières années du roi Charles
Albert" (1890), Bersezio, "Il regno di Vittorio
Emanuele II" (8 bd, 1878–95), Stillman, "The union
of Italy 1815–1895" (1908), Orsi, "L’Italia moderna"
(1901), Kein, "Die teilnahme Sardiniens am Krimkrieg"
(1910), Chiata, "L’alleanza di Crimea" (1879), och
Bulle, "Geschichte des zweiten kaiserreiches und des
königreiches Italien" (1890).
(E. N–nn.)
Sardonagruppen [-då-] kallas den ö. om
Panixpasset belägna delen af Glarneralperna. Gruppens
kärna utgöres af Sardonaglaciären, på gränsen
mellan de schweiziska kantonerna Graubünden, Glarus
och S:t Gallen. De högsta topparna äro Vorab
(3,030 m.), Saurenstock (3,054 m.) och
Ringelspitz (3,251 m.).
(J. F. N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
