Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Savojen - Savojalperna. Se Alperna, sp. 697 - Savojkål, bot. Se Brassica, sp. 30 - Svalkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
territoriet förhindrades. Amadeus förlänades
af kejsar Karl IV med riksvikarierättigheter
för Arelat. S. frigjordes från det burgundiska
riket och ställdes i omedelbart förhållande till
romerska riket. Amadeus utvidgade S:s besittningar
i Italien med Chieri och Savigliano; i striderna
mellan Visconti och Scala-släkterna liksom
mellan Venezia och Genua tjänstgjorde Amadeus som
skiljedomare. Amadeus VIII (1391-1434) utnämndes
af kejsar Sigismund 1416 till hertig af S. och
förlänades med grefsk. Genève. För visdom och rättvisa
åtnjöt han stort anseende. Han genomförde 1430 en
lagkodifikation för hela hertigdömet emot adelns och
städernas opposition. 1434 nedlade han regeringen och
valdes 1439 till påfve under namnet Felix V (se vidare
Amadeus 2). Redan under hans närmaste efterträdare
började en tillbakagång för den savojiska staten. Dess
politiska ställning var på grund af krigen mellan
Frankrike och Spanien synnerligen svår. Karl III
(1504-53), som öfvergett förbindelsen med Frankrike
och slutit sig till Habsburg, fick se sitt land
utsatt för svåra lidanden. Turin eröfrades 1536
af fransmännen, nästan hela S. hölls af dem besatt
under den följande tiden. Karls son Emanuel Filibert
(se denne; 1553-80) lyckades först 1559 i freden i
Câteau-Gambrésis återvinna sina länder. Från Genève,
Valais och Vaud, som 1534 och 1536 slutit sig till
Schweiz, nödgades han dock 1564 definitivt afstå. Han
bröt ned resterna af feodalsystemet och regerade
absolutistiskt. Citadellet i Turin byggdes under
hans regeringstid; äfven första grunden till en
savojisk flotta lades af honom genom galärbyggnad
i Villafranca. Ett universitet upprättades i
Mondovi. Karl Emanuel I:s (1580-1630) politik gick
ut på att i motsats till Frankrike utvidga sina
italienska besittningar. I förbund med Spanien
lyckades han 1601 af Frankrike vinna det viktiga
Saluzzo. Däremot misslyckades hans försök att 1612
underlägga sig Monferrato. När han åter 1628 stod
på Spaniens sida mot Frankrike, öfversvämmades
S. af de franska härarna. Genom att öfvergå
på den franska sidan lyckades hans efterträdare
Viktor Amadeus I (se denne; 1630-37) rädda sitt
land; förbindelsen med Frankrike befästes genom hans
giftermål med Henrik IV:s dotter Kristina. Det franska
inflytandet blef bestämmande för S:s hela politik
till 1690-talet. Vid hofvet i Turin väckte Ludvig
XIV:s tilltag att 1681 låta franska trupper marschera
genom Piemont lifligt missnöje. Viktor Amadeus II (se
denne; 1675-1713), som 1682 gjort slut på sin moders
franskvänliga regentskap, vågade dock ännu ej bryta
med Frankrike; tvärtom förbands S. med detta genom en
subsidietraktat. Efter att 1689 ha fört en medlande
politik trädde han 1690 på koalitionens sida mot
Frankrike, när Ludvig XIV fordrade att få besätta
de savojiska fästningarna. Hans hållning var dock
rätt tvetydig; redan 1696 slöt S. separatfred med
Frankrike och erhöll det viktiga Pinerolo. Äfven
under den följande tiden var S. ingalunda någon
pålitlig bundsförvant till Frankrike. I det väntade
spanska arfvet hade Viktor Amadeus själf intressen
att tillvarataga och kunde göra gällande arfsanspråk
på den spanska kronan. Någon anhängare af fransk
expansionspolitik inom Italien kunde S.
ej bli. Genom Spanska tronföljdskriget, där S. deltog
på koalitionens sida, vann det en betydande
makttillökning. I Utrechtfreden 1713 erhöll
S. Monferrato med område jämte delar af västra
Lombardiet med fästningen Alessandria. Sicilien,
med titel konungarike, öfverlämnades åt S., åt
hvilken man synes ha tillämnat en uppgift som balans
mellan Bourbon och Habsburg. Redan 1720 nödgades
S. åt kvadruppelalliansen utbyta Sicilien, som
öfverlämnades till Österrike, mot Sardinien, och
staten bar därefter till 1861 namnet konungariket
Sardinien (se vidare d. o.). S. var därefter endast
en del af det nya konungariket, hvars hufvudland var
Piemont. Af Frankrike eröfrades S. 1792 och afträddes
1796 till den franska republiken, som däraf bildade
dep. Mont Blanc och Léman. Det återställdes 1814 efter
Napoleons fall till Sardinien, men öfverlämnades 1860
jämte Nizza till Frankrike som ersättning för den
hjälp det lämnat i Sardiniens kamp mot Österrike
1859. Genom omröstning fick befolkningen uttala
sitt godkännande af förändringen. En stor del af
densamma visade sig dock missnöjd med införlifningen
med Frankrike. Schweiz, som kände sig hotadt genom
det franska grannskapet, sökte förgäfves inlägga
sin protest mot förändringen. – Litt.: Solaro’ della
Margherita, "Traités publics de la maison royale de
Savoie avec les puissances étrangères" (8 bd, 1836
-61), Cibrario, "Storia della monarchia di Savoia"
(3 bd, 1840-44), Ricotti, "Storia della monarchia
piemontese" (6 bd, 1861-69), Carutti, "Storia della
diplomazia della corte di Savoia 1493- 1773" (4 bd,
1875-80) och "Storia del regno di Vittorio Amadeo II"
(3:e uppl. 1897), C. von Noorden, "Viktor Amadeus
II von Savoyen" (i "Hist. vorträge", 1884), Manno,
"Bibliografia storica degli stati della monarchia
di Savoia" (9 bd, 1884-1913), Perrin, "Histoire de
Savoie" (1900), Hellmann, "Die grafen von Savoyen
und das reich bis zum ende der staufischen periode"
(s. å.), och Angeli, "Storia di casa Savoia" (1906).
E. N-nn.
Savojeralperna. Se Alperna, sp. 697.
Savojkål, bot. Se Brassica, sp. 30.
 |
| Savolaks’ vapen, |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
