- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
877-878

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svalkas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som först i östlig riktning, till Pöllömäki bergknut
(251 m.), samt därefter i sydlig riktning genomskär
landskapets västra del. Landskapets nordöstra hälft
genomstrykes i sydlig och sydöstlig riktning af
Karjalanselkä, som utgår från Naarasmäki (243 m.) på
Suomenselkä och icke långt ö. om Tuusniemi kyrka
skjuter in i Karelen. Tvärs genom landskapets södra
del gå parallellt Lilla och Stora Salpausselkä,
hvilka vid sydvästra gränsen förena sig med
Savonselkä. Flerstädes bilda åsarna liksom naturliga
bryggor öfver sjöarna. Den mest bekanta bland dylika
åsar är Punkaharju, som för sitt natursköna läge
årligen besökes af tusentals resande. Bland enstaka
berg må nämnas Pisavuori, på gränsen mot Karelen,
270 m. ö. h., hvilken bergtopp är märklig för sina
grottor, och Puijonmäki, vid Kuopio stad, prisad för
sin hänförande utsikt. S. har blifvit ansedt som
Finlands naturskönaste landskap. Till följd
af åsarnas säregna naturbildning kunna från hvarje
högt belägen plats deras branta kammar skönjas
i aflägsen följd gående parallella med hvarandra,
åtskilda af blå band af sjöar i dalgångarna. De
flesta åsarna äro bevuxna med tall- eller granskog,
där icke svedjebruket efterlämnat kala sträckor eller
förbytt växtligheten till löfskog. Dalgångarna
täckas af löfskog, träsk, kärr och moras. Sjöarna
upptaga omkr. tredjedelen af landskapets areal.
Rikedomen på dem är förklarlig däraf, att största
delen af landskapet bildar mellan de ofvannämnda
höjdsträckningarna en dalsänkning med ytterst
ringa sluttning, hvarför hela vattensystemet liknar en
oafbruten, månggrenad strömfåra, som sakta flyter
fram från n. v. till s. ö. och under loppet öfverallt
bildar större eller mindre långsmala vattensamlingar,
sjöar och fjärdar. De v. om Savonselkä
liggande sjöarna afbörda sitt vattenöfverflöd
till Päijänne eller Kymmene vattensystem. För de
ö. därom rinnande vattnen är Saima centralsjön
med fjärdarna Orivesi och Puruvesi i n. ö., öfver
hvilka fjärdar gränsen mot Karelen går, Aimisvesi,
Enonvesi och Haukivesi i n. Dessa fjärdars vatten
förenas genom Kokonsalmi fjärd, s. om Nyslott, och
Puumala sund, invid Puumala kyrka, med egentliga
Saima. Ifrån södra delen af egentliga Saima
leder Saima kanal (se Finland, sp. 293,
och Saima) vattenmassan ned till Finska viken och
Vuoksen ned till Ladoga. Vuoksen bildar,
genombrytande Stora Salpausselkä strax vid
Saimas södra strand, vid Siitola, Imatra
mäktiga vattenfall. Vattendragen i nordliga delen
af landskapet samlas i sjön Kallavesi vid
Kuopio. De bilda bekväma kommunikationsleder
äfven för större farkoster och ha ställvis
blifvit kanaliserade, bl. a. genom Nerkko
och Akkionlaks kanaler. Från Kallavesi rinna
vattnen söderut genom Konnus kanal, Konnusselkä sjö,
Leppävirta ström, Unnukkajärvi sjö samt Taipale
kanal och sluss, den sistnämnda ledande förbi
Varkaus fors, till Haukivesi, hvilken ligger på
samma nivå som Saima. Sjöarna, särskildt i norra
delen af landskapet, äro mycket rika på malm, som
ofta i bäddar af ända till 1/3 m. mäktighet betäcker
deras botten. På tillgodogörande af dessa malmförråd
arbetar sedan gammalt bland andra Strömfors bruk i
Nilsiä socken. Oaktadt ymnig tillgång finnes på berg,
är S. jämförelsevis fattigt på värderikare mineral.
Svafvelkis påträffas nästan öfverallt, dock
icke som mäktiga gångar; något kopparkis, kalksten
samt blyerts anträffas i Kuopio socken. Rikast
på mineral är Pisavuori, där äfven bergkristall
finnes. God kvarnsten brytes där äfvensom i
Kinami backe i Kuopio socken. Täljsten förekommer
i Pisavuori och flerstädes. – Fisket är rikt. De
vanliga fiskslagen äro abborre, gädda, sik, braxen,
id, gös, lake, ruda, harr, laxöring och insjölax samt
siklöja, hvars rom är mycket eftersökt. Jakt och
djurfångst lämna ännu någon inkomst. Björn är icke
sällsynt. Lodjuret förekommer ganska allmänt. Räf
jagas mycket. Bland öfrigt villebråd må nämnas
hermelin, utter, järf och mård. Hare och skogsfågel
af yttras mycket till Petersburg. Jordbruket
står jämförelsevis lågt. Marken, ölan dig och
ytterst stenbunden, består förnämligast af grus och
klappersten samt jäslera eller utgöres af kärr och
moras. Där svartmylla förekommer, frodas gräs och
sädesväxter ypperligt. För ej lång tid sedan var
s\edjebruket allmänt utbredt. Numera är det genom
lag inskränkt. Kärrodlingar förekomma mycket. Åt
ängsodlingen egnas uppmärksamhet på grund af indräktig
och, efter Saima kanals öppnande, lätt afsättning
af ladugårdsprodukter, främst smör, till Petersburg
och utlandet. Förnämsta sädesväxterna äro råg, korn,
hafre, den sistnämnda särskildt i södra delen. Ganska
allmänt odlas bohvete. Hamp- och linodlingen är
betydlig. Äfven tobaksodling förekommer till husbehof
här och där. Skogarna ha genom det myckna svedjandet
så medtagits, att märklig brist råder på timmer och
bränsle. Förnämsta trädslagen äro tall och gran samt
björk och asp. Byggnadssättet gör stora framsteg,
om ock på aflägsnare orter ännu såsom boningsrum
användas s. k. porten. Befolkningen uppgår till
omkr. 400,000 personer (1914).

Administrativt fördelar sig landskapet på tre län:
Kuopio i norra delen, S:t Michels i mellersta och
Viborgs i södra. Till Kuopio län höra 11 socknar och
del af en socken; 5 bruksförsamlingar och 2 städer:
Kuopio och Idensalmi; till S:t Michels län 20 socknar
samt del af en socken och 2 städer: S:t Michel och
Nyslott, och till Viborgs län 8 socknar samt staden
Villmanstrand. Socknarna fördela sig på Idensalmi
och större delen af Kuopio och Rautalampi härad i
Kuopio län, S:t Michels, Jokkas och Kantasalmi samt
en del af Heinola härad i S:t Michels län, äfvensom
på en del af Lappvesi och Jääskis härad i Viborgs
län. Landskapets vapen (se fig.) utgöres af en gyllne
båge, uppspänd med pil, i svart fält. Skölden är
betäckt med en greflig krona.

Savolaks (Savlaks) förvärfvades för Sveriges krona
och Finland genom fredsslutet i Nöteborg 1323. Det
bildade då ett "gislalag" (härad), hvars tätast
befolkade bygder synas ha varit S:t Michels- och
Jokkastrakterna. Befolkningen tyckes ha invandrat
från Ladoganejden och utbredt sig öfver landskapet
i riktning mot strömdragen. Kristendomen och
de äldsta kristna kulturförhållandena torde ha
inkommit öfver Tavastland. Urspr, tillhörde icke
hela landskapet Sverige. Enligt Nöteborgska fredens
bestämmelser skulle hela östra delen af landskapet,
från nuv. Nyslottstrakten österut, fortsättningsvis
tillhöra Novgorods område. Först i slutet af
1500-talet kom äfven den öfriga delen af landskapet,
till hvars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:05 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free