Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schartau, svensk släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Schartau
960
adiafora. Hans starka betonande af plikttroget,
jordiskt kallelsearbete hindrade honom från att ge
öfverdrifven religiös betydelse åt den nämnda punkten.
Som predikant egde S. stor, ursprunglig
begåf-ning. Det för honom karakteristiska sättet
att utgestalta predikan har bland trogna lärjungar
bibehållit sig ända in i våra dagar. Vanligen
predikade S. efter synnerligen utförligt uppgjorda
utkast, där predikans tankeskelett var utformadt i
minsta detalj. Vid det muntliga utförandet utfylldes
schemat, dock så, att tanketråden hela tiden stod klar
för åhörarna. Predikan skulle nämligen undervisa,
en präst skulle vara "en rätt lärare". Med afsikt
sköt han de estetiska krafven åt sidan. Innehållet
skulle tala för sig själf. Däraf kom också hans
misstro mot starkt personligt färgad predikan. Mer
än predikantens varma känslor betydde för honom
uttryckens precision och korrekthet. Hans predikan
var biblisk, men den enskilda texten kommer sällan
till sin fulla rätt, och hänsynen till kyrkoåret är
synnerligen ringa. Ej förrän i predikans af slutande
del, den s. k. tillämpningen, vänder sig S. direkt
till åhörarna, först appellerande till de oomvände,
därefter till dem, som börjat bekymra sig om sin
salighet, slutligen till dem, som kommit in på trons
väg. Det är att märka, att S. aldrig är personlig i
sin polemik, utan positiv och saklig, generaliserande
och systematiserande tidsföreteelserna, hvarför
det icke alltid är lätt att afgöra, hvilka konkreta
företeelser han åsyftar i speciella fall. Om hans
flit som predikant vittna hans 1,700 efterlämnade
predikningar och utkast, af hvilka bortåt 900 utgetts
från trycket.
Såsom kateket utöfvade S. mycket framgångsrik
verksamhet. Hans "förhör" i domkyrkan samlade stora
skaror af gamla och unga, lärda och olärda. Äfven
här inriktar sig hans intresse på att meddela
förståndskunskaper med ständig appell till
samvetet. Med folklig enkelhet förenade han kristligt
djup. Tvenne kateketiska arbeten ha framgått ur hans
undervisande verksamhet. Den mindre af dessa katekeser
har utgått i tusentals exemplar. Katekesernas
förtjänster och brister äro påtagliga: å ena sidan
klarhet och psykologiskt skarpsinne, å den andra
öfverdrifven systematisering, särskildt af det inre
lifvets erfarenheter med dragning åt skolastiska
subtiliteter. Den muntliga katekisationen har
naturligtvis tett sig annorlunda.
Som själasörjare är S. det största namnet i vår
kyrkas historia. Den enskilda själavården upptog
större delen af hans från vanliga ämbetsgöromål
lediga tid. Som en det andliga lifvets öfverlägsne
diagnostiker och hygieniker utöfvade han mycket
vidsträckt inflytande. Hans "biktbarn" funno hos honom
orubblig pålitlighet, strängaste allvar och en kärlek,
som både ville och kunde bära andras bördor. Hans
själavårdskorrespondens, bref i andliga ämnen, utgifna
efter hans död, hör till de märkligaste alstren i vår
religiösa litteratur och är som psykologiskt dokument
af allra största intresse.
Det dröjde länge, innan S. slog igenom, och icke
ansträngde han sig heller för att göra det. I sitt
hemstift stod han länge ganska ensam. Hans
ende närstående vän var prosten Samuel Holm i
Svalöf, hvilken något tidigare än S. brutit med
herrnhutismen. Det största inflytandet utöfvade han
alltid på de djupa leden, men småningom utsträckte
han det också till Lunds akademiska värld. Väl
ställde sig "Härbärget" och de med detta förbundna
(Tegnér, K. A. Agardh m. fl.) alldeles afvisande, men
med åren blef skaran af akademiker omkring S. icke
så liten. Dit äro i främsta rummet att räkna den
frejdade läkaren
A. H. Florman samt juristerna J. Holmbergsson
och K. J. Schlyter, vidare historikern 0. Lindfors,
zoologen J. V. Zetterstedt, filosofen Frem-ling
m. fl. Bland Lunds stifts präster märkas
Assar Lindeblad, tegneriden, hans förste
minnestecknare, prosten H. F. Cedergren, "hans andlige
efterträdare" i Lund, professor B. J. Berg-qvist,
hvilken vid prästbildningen tillämpade från
S. hämtade, principer. En skara teol. studerande
från Göteborgs stift medförde till sin prästerliga
verksamhet bestämmande intryck från S., och den från
dessa utgående rörelsen, i början mött med motstånd,
tryckte alltifrån 1840-talet sin prägel på
stiftet i dess helhet. Bland pionjärerna märkas den
tidigt bortgångne H. P. Wickelgren, J. Claesson,
B. A. Törnblom och J. H. Holmqvist. Den religiösa
folkrörelse, som, i anslutning till S., i strängt
kyrkliga former slog rot i södra och västra Sverige,
lefver med sina karakteristiska kännetecken kvar
ännu i dag. Dess speciella styrka har legat på
det folkpedagogiska området, i dess enastående
förmåga att skapa karaktärer. Hvad de
kyrkohistoriska perspektiven angår, har man i
S. velat för södra Sverige se ett motstycke till
J. 0. Wallin, hvarvid bägge skulle representera
oppositionen mot rationalismen. I själfva verket är
den historiska parallellen S. och K. 0. Rosenius.
Samma kraf på individuellt religiöst lif gentemot
rationalism och förvärldsliga d kristendom göra
de gällande. Da bägge männen likasom ock de från
dem utgående religiösa rörelserna äro emellertid
hvarandras konträra motsatser. Den rosenianska
väckelsen med sin värme och innerlighet, med sin
uppsvenska romantik är mycket olik den syd- och
västsvenska schartauanska rörelsen med sin till det
yttre kyliga nykterhet och förståndsmässighet.
Erinrar den förra med sin hy perevan
gelistiska tendens om herrnhutismen, så erinrar
den senare trots sin evangeliska karaktär med sitt
litet tunga allvar i detta afseende mer om den
äldre pietismen. Den senares stränga fasthållande
vid kyrkan, öfver hufvud vid bestående former för
kallelsearbetet träder i motsats till den förras i
viss mening modernare lägg-
’ ning, dess med den politiska liberalismen besläktade
kraf på individuell frihet gentemot tradition i
kyrka och samhällslif. Det gångna århundradets
kyrkohistoria har också visat, att den rosenianska
väckelsen med sina förgreningar icke förmått
slå rot, där S:s inflytande fortlefvat. Litt.:
A. Lindeblad, "H. S:s lefnad och lära" (2:a
uppl. 1864), K. A. Agardh, "Samlade skrifter", I,
N. Söderblom i "Ord och bild" (1907), Edv. Rodhe,
"H. S. såsom predikant" (1909), G. Billing, "Minne
af H. S." (i "Sv. akademiens handl. ifrån år 1886",
25:e bd, 1914), och H. Hägglund, "H. S." (s. å.). 1913
präglade Sv. akad. en minnespenning öfver S.
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
