Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schickele, René - Schicksalsdrama - Schidone [skidåne], Schedone, Schedoni, Bartolommeo - Schiedam - Schiedmayer [Jidmajer]. Johann Lorenz - Schiefner [Jif-], Franz Anton - Schieland [s-chland]. Se Holland 2, sp. 978 - Schiemann [Jim-], Theodor - Schierbeck [Jir-], Peter Kristian - Schiermonnikoog - Schiern [Järn], Fredrik Eginhard Amadeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gåfning, i hvilken franska och tyska element äro
blandade.
Schicksalsdrama, Schicksalstragedi (af ty. schicksal,
öde), en för den tyska nyromantiken kännetecknande
af art sorgespel, där handlingen icke framgår ur
karaktärens fria själfbestämning, utan där ett blindt
eller illvilligt öde, en spöklikt hemlighetsfull yttre
makt rycker sitt förutbestämda offer motståndslöst i
fördärfvet. Med utgångspunkter i grekiska antikens
ödestragedi och dennas efterbildning i Schillers
"Die braut von Messina", väl äfven i H. v. Kleists
"Die familie Schroffen-stein", odlades arten
af Zach. Werner, Müllner, Houwald m. fl. Den
bekämpades verksammast af A. v. Platen-Hallermund
i hans satiriska komedi "Die verhängnisvolle gabel"
(1826). Jfr Minor, "Die schicksalstragödie" (1883)
och densammes edition af sådana dramer i bd 151
af Kürschners "Deutsche nationallitteratur".
E. F-t.
Schidone [skidåne], Schedone, Schedoni, Bartolommeo,
italiensk målare, f. i senare hälften af 1500-talet i
Modena, d. 1615 i Parma, studerade hos Carraccierna,
men bildade sig än mera efter Correggio, som han, om
också med vissa själfständiga drag, moderniserande
efterliknade. Såsom denne lade han vikt vid
klärobskyren och målade gärna ett skarpt infallande
ljus. Framför allt var S. kolorist; f. ö. äro hans
skapelser ganska andefattiga. Till en början verksam i
sin födelsestad, blef han sedan hof målare hos hertig
Ranuccio i Parma. Mot slutet af sin lefnad hemföll han
alltmer åt spelpassion. Hans berömda fresker i slottet
i Modena ha gått förlorade, men de väggmålningar han
jämte Ercole dell’ Abate utförde i Palazzo pubblico
där äro bevarade, och en mängd stafflibilder af
S:s hand, mest med bibliska motiv, finns i Modena,
Parma, Florens, Neapel m. fl. italienska städer samt
i Wiens, Münchens, Dresdens, Paris’ o. a. gallerier
i Europa. O. G-g.*
Schiedam [s-chida’m], fabriksstad i nederländska
prov. Syd-Holland, vid ån Schies förening med Maas, 4
km. v. om Rotterdam, dit elektrisk spårväg går. 34,555
inv. (1913). Staden eger hamn, 10 kyrkor, synagoga,
vacker teater, gymnasium, högre borgarskola (5-årig
kurs), handtverksskola, tekniska och slöjdskolor
m. m. Mest bekant är S. för sin stora tillverkning af
brännvin (genever) i mer än 100 brännerier; vidare
finnas träkärls-, glas-, stearinljusfabriker,
mek. verkstad, sågverk, kemiska fabriker samt
skeppsvarf. Hafsfiske. (J. F. N.)
Schiedmayer [sidmajer], Johann Lorenz, tysk
pianofabrikant, f. 1786, d. 1860, började 1809 i
Stuttgart sin tillverkning af pianon, som fortsattes
af hans söner Adolf (d. 1890) och Hermann
S. (d. 1861) under firma "S. und söhne". Fabriken,
som vunnit vidsträckt anseende i synnerhet genom
sina pianinon, förestås numera af Adolf S. (f. 1847),
en sonson till dess grundläggare. - Två andra söner
till Joh. Lorenz S., Julius (f. 1822, d. 1878)
och Paul S. (d. 1890), öppnade 1853 i Stuttgart en
harmoniumfabrik, som likaledes utvecklat sig till
en pianofabrik i stor stil och nu innehas af Pauls
son Max Julius S. (f. 1865).
Schiefner [sif-], Franz Anton, tysk-rysk
språkforskare, f. 1817 i Reval, d. 1879, studerade
först juridik, sedermera filologi och i synnerhet
orientaliska språk, blef 1852 medlem af akademien i
Petersburg och 1863 dess bibliotekarie. S. var kännare
af de mongoliska, turkisk-tatariska, finsk-ugriska,
kaukasiska och tibetanska språken. Han ordnade de
af Castrén samlade materialen öfver de samojediska,
tungusiska, burjätiska och jenisej-ostjakiska språken
samt utgaf en tysk öfv. af Kalevala (1852). Stor
betydelse fingo äfven hans bearbetningar af
baron von Uslars kaukasiska språkmaterial.
K. B. W.
Schieland [s-chiland]. Se Holland 2, sp. 978.
Schiemann [sim-], Theodor, rysk-tysk
historieskrifvare, f. 1847 i Grobin (Kurland), blef
1883 stadsarkivarie i Reval, 1887 docent samt 1892
e. o., 1902 ord. honorarie- och 1906 ord. professor
i (östeuropeisk) historia vid Berlins universitet
samt är direktor för seminariet för östeuropeisk
historia där. 1889-92 var han äfven arkivarie vid
preussiska Geheimestatsarkivet. Bland hans arbeten
må nämnas Revals beziehungen zu Riga und Russland in
den jahren 1483-1505 (1885), Geschichte Russlands,
Livlands und Polens bis in 17. jahrhundert (2
bd, i Onckens "Allgemeine geschichte", 1885-89),
Deutschland und die grosse politik (13 bd, 1901-14),
Geschichte Russlands unter kaiser Nikolaus I (3
bd, 1904- 13). Han har utgett bl. a. "Die älteste
schwedische kataster Liv- und Estlands" (1882),
"Bibliothek russischer denkwürdigkeiten" (7 bd,
1893-95) och flera af V. Hehns efterlämnade skrifter
samt är en af redaktörerna för den 1910 uppsatta
"Zeitschrift für osteuropeische geschichte".
Schierbeck [sir-], Peter Kristian, dansk skulptör,
f. 1835 i Köpenhamn, d. 1865 i Rom, studerade
vid akademien, hvarefter han 1863 begaf sig
till Rom. Bland de arbeten, som han fick utföra,
märkes marmorverket Badande gossar (konstmuseet
i Köpenhamn) och statyn Vale (museet i Aalborg).
Ph. W. (G-g N.)
Schiermonnikoog [s-chirmå’nnikåg], en
af Frisiska öarna (se d. o.) utanför
holländska prov. Friesland. 50,8 kvkm. 661
inv. (1909). Hafsbad. J- F. N.
Schiern [särn], Frederik Eginhard Amadeus, dansk
historiker, f. 22 nov. 1816, d. 16 dec. 1882, blef
1839 juris kandidat och tog 1842 magistergraden
på en afhandling om cimbrerna. Efter en längre
utrikes resa började han 1844 hålla föreläsningar
samt blef 1847 lektor och 1851 professor vid
Köpenhamns universitet. S. var 1848-49 medlem af
den grundlagstiftande riksförsamlingen och 1855-61
af folketinget. Han hörde till det nationalliberala
partiet och spelade ej någon framstående roll som
politiker. S. skref blott ett enda större verk,
och detta blef endast till hälften färdigt, nämligen
det om stor lärdom och skarpsinne vittnande Europas
folkestammer (1851); men i sina Historiske studier (2
bd, 1856- 57, ny samling, 2 bd, 1875-79) lämnade han
en mängd afhandlingar, lika lärda som intressanta och
omsorgsfullt utarbetade, företrädesvis behandlande
folkslagens vandringar och inbördes brytningar
i äldre och nyare tider. Med sällsynt skarpsinne
förstod S. att anställa jämförelser mellan historiska
tilldragelser. En större afh. om Kongeriget Skotlands
endelige förening med kongeriget England (1867)
är icke upptagen i dessa studier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
