Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1071-1072 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlegel. 1. Johann Elias S 2. Dorothea S 3. Johan Frederik Vilhelm S 4. August Wilhelm von S 5. Karl Wilhelm Friedrich von S - Schlegel, Hermann

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kretsens verkställande direktör, var anordnare,
taktiker, utgifvare. Korrekt och beräknad, erbjöd
han den afgjordaste motsats mot sin broder, hvars
ur verkligt djup och idérikedom framgångna åskådning
S. utformade och populariserade. Orubbligt modig och
uthållig, vardt han som äldre mycket hånad särskildt
för sin stora fåfänga. Hans Sämmtliche werke (12 bd,
1846–47), Œuvres écrites en français (3 bd, 1846) och
Opuscula latine scripta (1848) utgåfvos af Böcking. Af
hans öfversättningssamling "Blumensträusse"
(1803) utkom ny upplaga 1913; hans Vorlesungen über
philosophische kunstlehre utgåfvos af Krause 1908. Af
hans brefväxlingar, som till största delen förvaras
i Dresden, ha utgetts bl. a. den med Goethe (af
Schuddekopf och Walzel, 1898), med W. von Humboldt
(1908) och med Christian Lassen (1914). I Sverige
hade S. ett icke ringa inflytande, som teoretiker
framför allt på nyromantikerna i Uppsala, som
filolog på bl. a. Runeberg. Till sv. öfversattes
1813 af B. Törneblad "En skön och putslustig nyårslek
emellan det gamla och nya århundradet". Se arbeten om
S. af Bernays (1872), Pichtos (1894), Sulger-Gebing
(1897 och 1902), Walzel (1898), Genée (1903), Alt
(1904) och Ricarda Huch, "Blütezeit der romantik"
(3:e uppl. 1908).

5. Karl Wilhelm Friedrich von S., den föregåendes
broder, tysk författare, f. 10 mars 1772 i Hannover,
d. 11 jan. 1829 i Dresden, utbildades först till
köpman, vantrifdes likväl därmed, egnade sig sedan åt


studier, väsentligen med sin äldre broders hjälp och
i hans sällskap (se S. 4). Till en början sysslade han
nästan uteslutande med antiken; af de planerade stora
systematiska arbetena om den grekiska poesien, den
äldre grekiska historien m. fl. utarbetade han endast
några smärre delar, tankerika och uppslagsgifvande:
Von den schulen der griechischen poesie (1794),
Über das studium der griechischen poesie (1795)
o. a. tidskriftsuppsatser, af hvilka en samling utgafs
1797 med titeln Die griechen und römer. Snart kastade
han sig in på den samtida tyska litteraturen och
filosofien, slöt sig till Fichte, gaf djupsinniga och
beundrande framställningar af Goethes betydelse och
grundlade den romantiska skolans åskådning, särskildt
dess lära om ironien, genom uppsatser, artiklar
och icke minst samlingar af aforismer, i hvilkas
affattning han var en mästare. Sedan S. tillsammans
med sin äldre broder och andra meningsfränder bott i
Jena några år, flyttade han till Berlin, redigerade
jämte brodern tidskriften "Athenäum" (1798–1800),
utgaf den delvis själfbiografiska, filosoferande
romanen Lucinde (1799; nya uppl. med kommentar 1907;
jfr Rouge, "Erläuterungen zu S:s Lucinde", 1905),
hvars erotiska skildringar och reflexioner väckte
allmän afsmak och för hvilken Schleiermacher förgäfves

trädde i harnesk med "Vertraute briefe über F. S:s
Lucinde", 1800, och det misslyckade antika sorgespelet
Alarcos (1802), som icke ens Goethes scenledning kunde
hålla kvar på spellistan. Filos. doktor och docent i
Jena 1800, begaf han sig till Paris för att studera
konst, utgaf där tidskriften "Europa" (2 bd, 1803),
fördjupade sig i sanskritlitteraturen, hvilket ledde
till det intresseväckande arbetet Ueber die sprache
und weisheit der indier (1808), och de romanska
folkens litteratur och häfder. 1804 gifte han sig med
Dorothea Veit (se Schlegel 2) och flyttade till Köln,
där makarna 1808 öfvergingo till katolicismen. Strax
därpå begaf han sig till Wien, där han med titeln
hofråd anställdes i hof- och statskansliet och
författade bl. a. de ypperliga proklamationer, som
eldade österrikarna till kriget mot Napoleon. I många
hänseenden djupt förändrad, utarbetade han stora,
sammanfattande arbeten, merendels först bekantgjorda
som föreläsningar: Ueber die neuere geschichte (1811),
Geschichte der alten und neuen litteratur (2 bd, 1815;
2:a uppl. 1822; "Den äldre och nyare litteraturens
historia", 1838–39), Philosophie des lebens (1828;
"Lifvets philosophie", 1834, med företal af
Atterbom) och Philosophie der geschichte (2 bd, 1828;
"Historiens philosophi", 1841). Alltjämt växlande
bostad och anställning, var han 1815–18 österrikiskt
legationsråd i Frankfurt, följde 1819 Metternich
till Italien, var verksam som tidskriftsutgifvare
("Deutsches museum" 1812–13, "Concordia" 1820–23)
och föreläsare i Wien och Dresden. – S. var
romantikens teoretiker, en oerhördt receptiv och
idérik, men trög och bekväm man, lika mångsidig som
brodern, förvärfvade småningom en betydande formell
virtuositet, äfven som skald (Gedichte, 1809),
ehuru han saknade skapande förmåga; hans patriotiska
dikter äro likväl märkliga förebud till lyriken under
befrielsekriget och enstaka romanser eller mystiska
sånger haltfulla. I sina skarpsinniga undersökningar
af litteraturer och folklynnen gaf han väckande,
stundom banbrytande nya idéer och åskådningar,
hvilka likväl aldrig samlades till helheter, vare
sig i de enskilda vetenskaperna eller såsom en
hans totaluppfattning. Revolutionär förkämpe för
de nyaste och friaste åsikterna under sitt första
skede, slutade han som förfäktare af återuppståndna
medeltidsideal. – S. utgaf själf sina Sämmtliche
werke (10 bd, 1822–25; 2:a uppl., 15 bd, 1846), som
fullständigas af Philosophische vorlesungen (2 bd,
1836–37; 2:a uppl. 1846), Prosaische jugendschriften
(utg. af Minor, 2 bd, 1882) och Walzels "Auswahl"
(1892). S:s bref till brodern August Wilhelm utgåfvos
1890; hans bref till fru von Stransky 1907–12 och
till familjen Paulus 1913. Se arbeten om S. af Bernays
(1872), Pichtos (1894), Sulger-Gebing (1897 och 1902),
Walzel (1898) och Enders (1913).

1, 2, 4 o. 5. ^{R–n B.} 3. ^{E. Ebg.}

Schlegel, Hermann, tysk zoolog, f. 1804 i Altenburg,
d. 1884 i Leiden, var i yngre år gälbgjutare,
men började sedan i Wien studera naturvetenskap
samt blef 1839 konservator och 1858 direktor för
det stora riksmuseet i Leiden. S. egnade sig nästan
uteslutande åt systematiska studier af ryggradsdjuren
och ansågs som en af de förnämste artkännarna på
sagda område. Bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>