- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1187-1188

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schröder, Karl - Schröder (Schroeder), Leopold von - Schröder-Devrient [devriän], Wilhelmine - Schröderheim [skrö-], Elis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Schröder, Karl, tysk läkare, f. 11 sept. 1838 i
Neu-Strelitz, d. 7 febr. 1887, blef med. doktor
1864, docent i Bonn 1866, e. o. professor i
Er-langen 1868 samt ord. professor i obstetrik
och gynekologi i Berlin 1876. S. utvecklade en
mycket omfattande verksamhet som lärare, läkare och
forskare, och han ansågs vara Tysklands förnämste
man på sitt område. Särskildt anmärkningsvärda
äro hans förtjänster om antiseptiken och om de
stora gynekologiska operationerna. Genom Lehrbuch
der geburtshiilfe (1870; 10:e uppl. 1899) och
Krankheiten der weiblichen geschlechtsorgane (1875;
14:e uppl. 1908) utbreddes hans inflytande till de
vidsträcktaste kretsar.

R. T–dt.

Schröder (Schroeder), Leopold von, tysk indolog,
f. 1851 i Dorpat, blef 1882 docent i in-dologi
där, 1890 ryskt statsråd, 1894 e. o. och 1896
ord. professor i Innsbruck samt 1899 Btihlers
efterträdare som professor i Wien. Bland hans större
arbeten må nämnas Die jormale unterscheidung der
redeteile im griecliischen und lateinischen (1874),
Pythagoras und die inder (1884), Indiens literatur
und cultur (1887), Die hochzeitsgebräuche der esthen
(1888), W örte der wahrheit (öfv. af den buddistiska
tänkespråkssamlingen "Dhammapada", 1892), Mangobliiten
(en samling indiska sånger och tänkespråk, 1892),
Mysterium und mimus (1908) och Arische religion (I,
1914, II 1916). Viktiga äro S:s uppl. af de båda
"Yajurveda"-texterna "Mäiträyani-Samhitä" (1881-86)
och "Käthaka" (1900-10). Hans jämförande mytologiska
arbeten Griechische götter und heroen (1887) och
Herakles und Indra (i Wien-akad:s "Denkschriften"
1914) o. a. följa en något föråldrad metod.

K. F. J.

illustration placeholder

Schröder-Devrient [-dovriän], Wilhelmine,
tysk sångerska, f. 1804 i Hamburg, d. 1860 i
Koburg, dotter till skådespelerskan A. S. Schröder
(se sp. 1185), uppträdde redan som barn på scenen
och debuterade, efter erhållen sångundervisning af
J. Mozatti, 1821 i Wien, som Pamina, och vann där
1822 genom sin Fidelio med ens europeisk
ryktbarhet. 1823–47 var hon engagerad i Dresden,
och därefter drog hon sig tillbaka till
privatlifvet. S. var tre gånger gift: 1823–28
med skådespelaren Karl Devrient, 1847-48 med en officer
v. Döring och från 1850 med en livländsk baron
v. Bock; de båda första äktenskapen upplöstes genom
skilsmässa. I Paris sjöng hon första gången 1830,
i England 1832, i Ryssland 1835. Hennes sång var ej
felfri, men genom sin uttrycksfullhet, dramatiska
kraft och intelligens lär hennes framställning ha
varit öfverväldigande. Hon skapade de högdramatiska
operasångerskornas fack. Som hennes förnämsta
roller ansågos, utom "Fidelio", Donna Anna i "Don
Juan", Agatha i "Friskytten", Vestalen, Romeo och
Euryanthe. Till följd af både naturell och öden var
hennes lif mycket stormigt. Biogr. af A. v.
Wolzogen (1863) och Hagemann (1904).

A. L.*

Schröderheim [skrö-], Elis, ämbetsman, f. 26 mars 1747
i Stockholm, d. 30 aug. 1795 på Järfva vid Ulriksdal,
var son till biskopen i Karlstad Göran Klas Schröder
(se d. o., sp. 1181), hvars barn 1759 erhöllo
adelskap, ingick efter slutade studier i Uppsala
som e. o. kanslist i Kammarexpeditionen, blef 1773
ord. kanslist och s. å. protokollssekreterare
vid konungens konselj samt befordrades 1775
till förste expeditionssekreterare vid Inrikes
civilexpeditionen. För denna hastiga befordran hade
S. att tacka den bevågenhet, som han vunnit hos Gustaf
III såväl på grund af sin kvickhet och sitt glada,
angenäma umgängessätt som sin smidiga intelligens
och onekligen stora duglighet. Han tjänstgjorde
under den följande tiden faktiskt som en sorts
civilminister, ehuru han först 1782 utnämndes till
statssekreterare för Inrikes civilexpeditionen. Vid
1778 års riksdag var S. bondeståndets sekreterare
och visste med stor skicklighet att styra ståndet
efter konungens önskan. Han användes dessutom ofta
af konungen i delikata personliga underhandlingar
på grund af sin öfvertalningskonst och förmåga
att vinna och bearbeta människor. På samma gång
tjänstgjorde S. som en sorts rolighetsminister åt
konungen och var tidtals en af de ledande i hofvets
nöjeslif. Som karaktär saknade S. trots flera goda
egenskaper, särskildt vänlighet och hjälpsamhet, nödig
själfständighet. De ekonomiska svårigheter, med hvilka
han drogs ända från sin ungdoms glada lif i Stockholms
nöjeskretsar och som städse gjorde honom i behof
af konungens och andra vänners hjälp, bidrogo äfven
att i längden undergräfva hans anseende. Efter hand
undanträngdes han ur konungens ynnest af andra mer
betydande eller lyckligare gunstlingar. Den beryktade
pastoratshandeln (se d. o.), hvilken S. bedref
med konungens goda minne, väckte sådan ovilja hos
prästerskapet, att konungen 1786 fann för godt att
skilja S. från befattningen med de ecklesiastika
ärendena och öfverlämna den åt en särskild beredning
under den bekante prosten K. G. Nordin. Från denna
tid var det öfver hufvud slut med S:? inflytande,
både vid hofvet och i regeringen, ehuru han behöll
sin statssekreterarpost. Han tjänstgjorde en tid som
t. f. landshöfding i Uppsala och en kortare tid som
hof kansler, var sekreterare i hemliga utskottet både
1789 och 1792, led. af generaltulldirektionen sedan
1783 och en tid ordf. i nummerlotteriet m. m. S:s
trohet och duglighet gjorde, att konungen icke
alldeles släppte den personliga förbindelsen med
honom; mot slutet af sitt lif synes konungen åter
ha vändt sin gunst mot sin gamle tjänare. Under
konungens sista sjukdom var S. så godt som oskiljaktig
från honom och fick förtroendet att nedskrifva den
hemliga kodicill till konungens testamente, som denne
dikterade på sitt yttersta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:32:47 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free