- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1211-1212

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schultzes macerationsblandning, bot. Se Maceration 2 - Schultz von Ascheraden [fånn]. Se Schultz, svensk adlig ätt, sp. 1204 - Schulz [Jolts], Johann Abraham Peter - Schulz [Jolts], Josef - Schulz [Juls]. 1. Kars S -- 2. Thomas Norberg - Schulz(-Beuthen) [Jotsböjten], Heinrich - Schulze [Jo'ltse], ty. Se Schultheiss - Schulze [Jo'ltse], Johann Heinrich - Schulze [Jo'ltse], Gottlob Ernst - Schulze [Jo'ltse], Ernst Konrad Friedrich - Schulze [Jo'ltse]. 1. Friedrich Gottlob 2. Gerhart von S.-Gävernitz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Schultzes macerationsblandning, bot. Se Maceration 2.

Schultz von Ascheraden [fånn]. Se Schultz, svensk adlig ätt, sp. 1204.

Schulz [ʃolts], Johann Abraham Peter, tysk tonsättare
och musikskriftställare, f. 1747 i Lüneburg,
d. 1800 i Schwedt, studerade musik för Kirnberger,
tjänstgjorde 1768–73 som musiklärare hos en polsk
furstesläkt och lärde då på resor känna Haydn och
dennes musik. S. var 1776–78 musikdirektör vid
franska teatern i Berlin, 1780–87 kapellmästare
vid franska teatern i Rheinsberg och 1787–95
hofkapellmästare i Köpenhamn. Bland hans tonverk
ega hans vokalkompositioner största betydelsen,
synnerligen hans visor i folkton, som för sin tid
gjorde epok. Utom Gesänge am clavier (1779) och Lieder
im volkston
(1781–90; till Göttinger dichterbunds och
Herders dikter; ett urval med dansk text utg. 1792)
samt åtskilliga pianostycken skref han för scenen
på sin tid högt skattade verk: körer och sånger
till Racines Athalie, Minona, tragisk melodram,
operorna Aline, reine de Golconde, La fée Urgèle
m. fl. samt de danska Höstgildet (1790), Indtoget och
Peders bryllup (1793). Genom melodierna däri och som
Weyses lärare är S. att vid sidan af Kunzen betrakta
som förste utbildare af den danska visan. Vidare må
nämnas oratorierna Maria og Johannes (till text af
J. Ewald) och Christi död (till text af Baggesen;
utg. i klaverutdrag 1879), en passionskantat, ett
tedeum, flera hymner och fastlagssånger m. m. Som
skriftställare var S. verksam medelst artiklar för
Sulzers lexikografiska verk "Allgemeine theorie der
schönen künste" och Gedanken über den einfluss der
musik auf die bildung des volkes
(1790) m. m. Enligt
S:s egen utsago är äfven Kirnbergers "Wahre grundsätze
zum gebrauch der harmonie" hans verk.

A. L. (E. F–t.)

Schulz [ʃolts], Josef, tjechisk arkitekt, f. 1840
i Prag, blef 1878 ord. professor i arkitektur vid
Prags (tjechiska) tekniska högskola och har utfört
flera ståtliga byggnadsverk i Prag: Nationalteatern,
Rudolfinum, Bömiska museet, Konstindustriella museet
m. m., samt restaurerat många kyrkor och slott i
Böhmen, hvaribland Wallensteinska palatset i Prag.

A–d J.

Schulz [ʃuls]. 1. Karl S., norsk teknisk pedagog
och författare, f. 12 nov. 1851 i Trondhjem, sedan
1893 lektor ("overlærer") vid tekniska mellanskolan
i Trondhjem och sedan 1899 statens inspektör vid
elektriska anläggningar i nordanfjällska Norge, har
utgett bl. a. Reisehåndbog över Trondhjem og de to
trondhjemske amter
(2:a uppl. 1893), Grundtræk av
elektrotekniken
(1909) och läroböcker. – 2. Thomas
Norberg S.
, den föregåendes broder, elektriker, f. 12
juli 1866 i Trondhjem, sedan 1891 verkställande
direktör för Kristiania elektricitetsverk, är
banbrytare för elektricitetens praktiska användning i
Norge. Han har varit led. af elektricitetskommissionen
(sedan 1897) m. fl. tekniska kommittéer, hvarjämte
han är stiftare af och var förste ordf. (1902–15)
för Norske elektricitetsverkers forening. 1915
blef han ordf. i Polyteknisk forening. I
fackpublikationer samt i dagspressen har han
författat en mängd uppsatser i elektrotekniska frågor.

1–2. K. V. H.

Schulz(-Beuthen) [ʃoltsböjten], Heinrich, tysk
tonsättare, f. 1838 i Beuthen, d. 1915 i Dresden,
studerade vid konservatoriet i Leipzig och för
K. Riedel, verkade 1866–81 som lärare och kompositör
i Zürich och från 1881 i Dresden, där han 1911
utnämndes till k. professor. Han komponerade
flera symfonier, symfoniska dikter, uvertyrer,
stråkkvintett, komiska operor, psalmer o. a. körverk,
visor och pianostycken.

E. F–t.

Schulze [ʃo’ltse], ty. Se Schultheiss.

Schulze [ʃo’ltse], Johann Heinrich, tysk läkare,
f. 1687 i Coblitz (i Magdeburgstrakten), d. 1744
i Halle, studerade först medicin, sedan teologi
och filosofi och blef 1708 lärare vid pedagogiet i
Halle. Sedan han blifvit bekant med F. Hoffman, beslöt
han att egna sig åt medicinen, blef 1717 med. doktor,
1720 professor i medicin och grekiska i Altdorf och
1732 professor i medicin, vältalighet och arkeologi i
Halle. S. var en stor polyhistor, hvilken i lika hög
grad utmärkte sig som teolog, orientalist, historiker,
numismatiker och läkare; mest betydelsefulla äro dock
hans förtjänster om medicinens historia. Jfr Fotografi, sp. 990.

R. T–dt.

Schulze [ʃo’ltse], Gottlob Ernst, ofta kallad
Ænesidemus-Schulze (efter titeln på hans
hufvudarbete), tysk filosof, f. 1761 på slottet
Heldrungen i Thüringen, d. 1833 i Göttingen, blef
professor 1788 i Helmstädt och 1810 i Göttingen. S. är
en af Kants förnämsta motståndare. Hans Ænesidemus
etc. (1792, ny uppl., utg. af A. Liebert i
Kant-sällskapets "Neudrucke", 1911) utöfvade stort
inflytande på Fichte. S. påstod, att det icke vore
bevisadt, att icke äfven kunskapens innehåll kunde
ha sin grund i subjektet, ty då "tinget i sig" enligt
Kant var otillgängligt för kunskapen, kunde vi heller
intet veta om dess verkningar, och då kausaliteten
endast säges gälla om fenomenen, kan "tinget i sig"
ej fattas såsom orsak till något. S. bestred ej vissa
naturvetenskapers och matematikens allmängiltighet och
nödvändighet, men ville ej däri erkänna något bevis
för aprioriska principer; äfven sinneskunskaperna
tränga sig med nödvändighet på oss. Kant har icke
vederlagt Humes skepticism eller Berkeleys subjektiva
idealism, utan blott grundlagt en ny dogmatism. I
sina senare skrifter närmar sig S. till Jacobi
och Fries. Af S:s andra filosofiska skrifter är
den förnämsta Kritik der theoretischen philosophie
(1801). Litt.: Wiegershausen, "Ænesidemus-Schulze" (1910).

S–e.

Schulze [ʃo’ltse], Ernst Konrad Friedrich, tysk skald,
f. 1789 i Celle, d. där 1817, ådrog sig redan som
ung student i Göttingen stor uppmärksamhet genom
dikter i Wielands stil. Hans kärlek till Cæcilie
Tychsen förde honom öfver till romantikerna. 1812
blef han docent i klassiska språk. 1813–14 deltog han
som frivillig i kriget, ehuru han länge burit på en
tärande sjukdom. Bland hans dikter märkas Cäcilie
(1818) och den formfulländade Die bezauberte rose
(s. å.; många uppl.). Hans samlade arbeten utgåfvos
af Bouterwek (1818–20) och H. Marggraff (1855), som
bägge författade biografier öfver honom. Jfr arbeten
om S. af Silbermann (1902) och Ferd. Hoffmann (1910).

Schulze [ʃo’ltse]. 1. Friedrich Gottlob

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:58 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0632.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free