Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scrophulariaceæ - Scrotum, lat., anat., pung, taska. Se Könsorgan, sp. 644--645 - Scrub - Scrubber - Scrutin d'arrondissement [skrytä'darrådissmã], fr., arrondisemangsval. Se Listval - Scrutin de liste [skrytä' de li'st] fr., listval (se d. o.) - Scrutinium - Sct. - Scudéry l. Scudéri [skyderi]. 1. Georges de S 2. Madeleine de S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1381
Scrotum-Scudéry
1382
riacéer, Lejongapsväxter, bot., växtfamilj af
serien Tubiflorce, underser. Solaninece, omfattande
omkr. 2,600 örter, half buskar och vedväxter med
strödda, motsatta eller kretsställda blad utan
stipler. De aldrig terminala blommorna äro tvåkönade,
mer eller mindre zygomorfa. Kronan, som i knoppen
aldrig är veckad, är ofta läpp-formig och maskerad
(se Maskera 2). Ståndarna äro vanligen 4 eller 2,
sällan 5, fruktbladen 2, mediant ställda, frukten
kapsel eller bär. Familjen indelas i följande
underfam.: Pseudosola-noidece (Pseudosolanece) med
oftast strödda blad, aktinomorfa eller svagt zygomorfa
blommor, hvilkas 2 bakre kronflikar täcka i knoppen
de öfriga, och ofta 5 ståndare, Antirrhinoidece
med åtminstone de nedre bladen motsatta, vanligen
läpp-formig krona, hvilkens öfverläpp i knoppen
täcker underläppen, och 4 eller 2 ståndare, och
Rhinanthoidece (Rhinanthacece) med strödda eller
motsatta blad, zygomorfa blommor, hvilkas öfverläpp
i knoppen täckes af underläppen, och 4 eller 2
ståndare. Familjen är talrikast representerad i
tempererade länder, särskildt i bergstrakter. De
flesta arterna äro örter eller half buskar, sällan
buskar (arter af Calceolaria, Phygelius, Veronica
m. fl.) eller träd (Paulownia, Feromca-arter); några
äro klätterväxter. Rhinanthece-giup^Qn utgöres af
parasiter och half parasiter. Läkemedel erhålles af
Verbascum, Gratiola, Veronica och Digitalis. Många
scrofulariacéer ha vackra blommor och odlas som
prydnadsväxter i trädgårdar eller i kruka, såsom arter
af släktena Alonsoa, Calceolaria, Nemesia, Cymbalaria,
Linaria, Antirrhinum, Mau-randia, Rhodochiton,
Collinsia, Pentastemon, Paulownia, Zaluzianskia,
Mimulus, Torenia, Veronica, Digitalis m. fl.
G. L-m.
Scrötum, lat., anat., pung, taska. Se Könsorgan,
sp. 644-645.
Scrub [skra’b], bot., en speciellt i Australien
utbildad formation af xerofila buskar, hörande
till fam. Proteacece, Myrtacece, Epacridacece,
Legu-minosce, Dilleniaceas, Myoporaceas m. fl., som
äro alltid gröna, omkr. 3-4 m. höga, ofta bildande
en tät, ogenomtränglig vegetation. Marken mellan
buskarna är ofta bar. Jfr Australien, sp. 447,
453 och 455, samt NyaKaledo-nien, sp. 147.
G. L-m.
Scrubber [skra’b9], eng., Skrubber, en vid
gasberedning använd apparat. SeKylapparat, sp. 448,
och Lys g as, sp. 101.
Scrutin d’arrondissement [skryta’darrådissmä’], fr.,
arrondissemangsval. Se L i st v al.
Serutin de liste [skryta’ de li’st], fr., listval
(se d. o.).
ScrutFnium (lat., af scrutäri, utforska), den
undersökning ang. kompetens och skicklighet, som
föregår tillsättningen af ett ämbete, företrädesvis
ett andligt; den undersökning, som följer på
afläggandet af examensprof; sluteu omröstning.
Set, stundom nyttjad förkortning för sankt.
Scudéry 1. Scudéri [skyderi]. 1. Georges de S., fransk
författare, f. 22 aug. 1601 i Havre, d. 14 maj 1667
i Paris, deltog först som officer i ett par fälttåg,
men lämnade tjänsten och slog sig 1630 ned i Paris för
att egna sig åt litteraturen. 1644-47 vistades han
emellertid i Marseille som fästningskommendant. Han
utgaf Oeuvres
och Poésies 1631 och debuterade s. å. på teatern med
Lygdamon et Lydias samt skref sedan ett stort antal
tragedier, tragikomedier och komedier, af hvilka många
mottogos med stort bifall, men numera erbjuda endast
historiskt intresse. De vunno publikens bevågenhet
dels genom rikedom på äfventyr, dels genom romanesk
uppfattning af kärleken. I tragedierna bemödar
S. sig att iakttaga de tre reglerna. Bland de mest
bekanta af hans dramer kunna nämnas La comédie des
comédiens (1634), tragikomedien L’amour tyrannique
(1638), som spelades på Eichelieus teater och som
författaren ansåg vida öfverträffa Corneilles "Cid",
och L’illustre Bassa ou Ibrahim (1642). Mest bekant
är S. numera genom sitt deltagande i striden mot
Corneilles "Cid", under hvilken han uppträdde med
Observations sur le Cid (1637) och Lettre de Scudéry
å Villustre académie. Han intogs i Franska akad. 1650
och utgaf 1654 eposet Alaric ou Rome vaincue; hans
framgång upphörde med hans deltagande i fronden
på Condés sida, hvarför han 1654 förvisades till
Normandie, där han ingick ett förmöget gifte. När
han 1661 återkom till Paris, höll en ny anda på att
bryta igenom i litteraturen genom Boileaus, Moliéres
och Racines uppträdande. S. upphörde att skrifva. Som
människa var S. en hedersman, men narraktigt fåfäng,
påminnande om den storskrytande soldaten i tidens
komedier. Se A. Batereau, "G. de S. als dramatiker"
(1902), och E. Perrier, "S. et sa soeur Madeleine"
(1908).
2. Madeleine de S., den föregåendes syster,
romanförfattarinna, f. 15 nov. 1607 i Havre,
d. 2 juni 1701 i Paris, lefde tillsammans med sin
broder till 1655, delande hans litterära mödor. Hon
var djupt intagen af tidens preciösa riktning, och
redan innan hon 1644 följde brodern till Marseille,
besökte hon Hotel de Rambouillet, liksom hon efter
fronden tillhörde stamgästerna i Hotel de Nevers och
de Créqui. Efter fronden höll hon själf en berömd
salong, en af de sista, där den preciösa andan
omhuldades. Denna romaneska och galanta uppfattning
präglar också de fem jättestora heroiskt historiska
romaner, som hon författade, ehuru de utgåfvos
under broderns namn: Ibrahim ou V illustre Bassa (4
bd, 1641), som bragte de turkiska ämnena på modet,
Arta-méne ou le grand Cyrus (10 bd, 1649-53), Clélie,
histoire romaine (10 bd, 1654-60). De emottogos
med stormande bifall och tillhöra tidens största
litterära framgångar. Mindre uppseende väckte hennes
båda sista romaner: Almahide ou Vesclave reine (S bd,
1660) och Mathilde d’Aguilar, histoire espagnole
(1667). Alla dessa berättelser äro nyckelromaner,
som under historisk förklädnad skildra lif och seder
vid franska hofvet och där man under de främmande
namnen återfinner flera af samtidens mest kända
personligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
