Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Segelcke. 1. Lorents Henrik Müller S 2. Severin Vincent Heiberg S - Segelcke, Thomas Riise - Segelduk - Segelduksbåt. Se Båtbyggnad - Segelfartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1439
Segelcke-Segelfartyg
1440
officer, är som målare hufvudsakligen autodidakt,
men studerade en kort tid 1894 för Roll i Paris. Han
har utfört porträtt (Aug. Strindberg, 1894) och
grupper (Från ’’Logens" läsesal, 1898), landskap,
dekorativa väggbilder, raderingar och litografier
samt illustrerat barnböcker. 1. K. V. H. 2. G-g N.
Segelcke, Thomas R i i s e, dansk reformator på
mejeriskötselns område, f. 2 maj 1831 på Ksers-gaard
i Hjörring amt på Jylland, d. 12 nov. 1902, gjorde
in- och utländska studier i landtbrukskemi och
praktiska studier af mejerihandteringen. Han blef
danska landthushållningssällskapets mejerikonsulent
och lyckades genom undervisning, föredrag och
skrifter, särskildt den allmänt spridda Veiled-ning
i smörtilberedning jor mindre jordbrugere (1865),
införa användning af mått och vikt, af termometer
och bokföring i mjölkhushållningen och förvandla
denna från ett slentrianmässigt handtverk till
en på noggranna iakttagelser och vetenskapliga
undersökningar grundad industri. Han utvecklade
mejerihandteringens teknik vidare på denna grund
genom undersökningar rörande gräddens syrning och
kärning, smörets struktur och fel samt utöfvade
stort inflytande på mejerihandteringens förbättring,
äfven i Sverige, genom utsta-tionering af mejeri
elever samt den vägledande tillsyn han egnade de
vanligen genom honom hos landtbruksföreningarna
tillsatte mejeriassistenterna. 1874 blef han äfven
docent i mejeriskötsel vid Landbohöjskolen, 1880
ord. lärare (lektor) där och regeringskonsulent
och 1892 professor. S., stundom kallad "det danske
mejeribrugs fader", blef led. af Landtbruksakad. 1878.
H. J. Dft,
Segelduk, väfnad af hampa, linne, bomull eller
silke, som företrädesvis används till segel. Dukens
groflek betecknas med nummer fr. o. m. 1 (gröfsta)
t. o. m. 11 (finaste); dess bredd, som i allmänhet
är omkr. 0,6 m., varierar ganska mycket och uppgår
för vissa sorter, afsedda för andra ändamål,
till 0,94 m., men är för yachtsegel, i hvilka
smalare dukar anses prydligare, blott 0,35 och
0,41 m. Under namnet ravenduk förekom förr en
sorts finare segel- och tältduk af hamptyg.
R. N.*
Segelduksbåt. Se Båtbyggnad.
Segelfartyg, sjöv., ett 1- till 7-mastadt fartyg, som
framdrifves med segel. Segelkonsten var känd långt
tillbaka i forntiden; gamla sägner tilldela olika
nationer äran af dess upptäckt, och det troligaste
är, att upptäckten gjorts på skilda håll, fastän
bristande kommunikationer under lång tid hindrat
spridningen af kännedomen därom till andra länder. De
äldsta omtalade segelfartygen sägas ha varit lika
formade i båda ändarna, som hade hvar sin styråra,
så att segling kunde ske med hvilkendera ändan som
helst före; masten, som var fällbar, stod midt i
fartyget, endast ett råsegel användes. Egypterna
hade mera än 3,000 år f. Kr. segelfartyg, och
man har genom en gammal tempelskulptur fått veta,
att egyptiska fartyg från 17:e årh. f. Kr. hade en
mast och ett bredt råsegel (se fig. 2 å pl. IV till
art. Egypten). Fenicierna utvecklade sedermera i hög
grad segelkonsten och voro troligen det första folk,
som bedref vidsträcktare sjöfart utom landsikte; men
tillförlitliga uppgifter saknas om utseendet af deras
segelfartyg. Ytterligare förbättringar gjordes af
greker och romare, och de förre ansågo sig, ehuru
med orätt, vara de förste uppfinnarna af så godt
som samtliga på den tiden kända förbättringar
i den gamla tidens fartygsbyggnad äfvensom af
själfva segelkonsten, hvilken senare de påstodo
vara upptäckt af Theseus, Daidalos och Ikaros. –
Seglens antal ökades småningom till 3 råsegel,
hvaraf ett stort, kalladt akation, på masten
och ett litet i närheten af hvardera stäfven, det
aktra kalladt epidromos och det förliga dolon;
senare tillkom på masten ett litet råsegel, kalladt
artemon, öfver det stora. Funnos flera master än en,
stod hufvudmasten i fartygets midt. Krigsfartygen,
som hade stora besättningar, seglade i allmänhet
endast under längre förflyttningar vid god vind samt
använde i öfrigt åror för sin framdrifning, hvaremot
handelsfartygen allmänt använde segel. – Från svenska
sagotiden berättas om Frejs skepp "Skidbladner",
att det alltid hade medvind, hvaraf man vore frestad
att draga den slutsatsen, att segelkonsten redan
då utvecklats därhän, att konsten att kryssa var
känd; detta motsäges dock af andra uppgifter, enligt
hvilka seglen ända in på 1100-talet användes endast
vid akterlig vind. Våra förfäders vikingaskepp (jfr
Drake 3 och fig. där) hade en mast med ett
råsegel.
Redan tidigt under medeltiden började galärer (se
d. o. med fig.) eller, såsom de först benämndes,
galejor uppträda i Medelhafvet. Dessa voro,
ehuru utrustade med åror, afsedda att framdrifvas
hufvudsakligen med segel samt hade 2 à 3 master
med latinsegel och voro till följd af sina skarpa
former snabbseglande. Under 1300-talet voro
galärerna allmänna i Medelhafvet, men ersattes
under 1400-och 1500-talen af galeaser (se d. o. med
fig.), som, med samma rigg som galärerna, voro större,
fylligare och sjödugligare än dessa. Galeaserna
utträngdes i sin ordning under 1600-talet af större
fartygstyper. Äfven å andra fartyg än galärer
började man använda trekantiga sprisegel; så voro
t. ex. de fartyg, med hvilka Ludvig den helige 1248
företog sitt korståg till Egypten, försedda med två
master, hvardera förande ett stort latinsegel. Med
kanoners införande på krigsfartygen under 1300-talet
öfvergick man på dessa alltmera till att använda
segel som enda framdrifningsmedel, och nya segel
tillkommo efter hand. För att kunna öka råseglens
antal i höjd gjordes masterna högre och försågos med
märsar för bågskyttar (hvaraf namnet "märseskepp");
till en början bibehöllos masterna i ett stycke,
men delades senare i flera delar (se Mast). De
karaveler (se d. o. med fig.), med hvilka Columbus
1492 företog sin första upptäcktsresa till Amerika,
hade bogspröt och 3 master, fockmasten förde 1 och
stormasten 2 råsegel, mesanmasten 1 sprisegel (mesan),
under bogsprötet fördes 1 råsegel, den s. k. blindan
l. vaterblindan. Enahanda rigg och segel hade de
större svenska krigsskeppen på Gustaf Vasas tid. Under
Erik XIV:s tid funnos skepp med ända till 4 master,
enhvar försedd med 1 à 2 märsar; undermasterna voro
höga och stängerna korta, så att den hufvudsakliga
segelarean utgjordes af underseglen; stagsegel
förekommo icke ännu. I slutet af 1500-talet erhöll
bogsprötet på sin ytterända en märs jämte en liten
mast, den s. k. bofvenblindmasten, hvarå fördes ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
