Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tens precession och rörelserna af planetbanornas
apsid- och nodlinjer, accelerationen i månens
medelrörelse m. fl. Motsatsen till sekulära störingar
äro periodiska, d. v. s. sådana, som ha en relativt
kort period. Om sekulär parallax se Parallax 1, sp 34
-Sekulär variation, fys. Se Deklination 3, sp. 40, och
Jordmagnetism, sp. 152. - Sekulärisobaser,
geol. Se Isobasei. - Sekulär vittring, geol. Se
Förvittring. (B-d.)
Sekularisation 1. Sekularisering (af lat. sæculum,
se d. o., världen, det borgerliga samhället, i
motsats till kyrkan) kallas kyrkliga besittningars
eller rättigheters öfverflyttning till världsliga
innehafvare. Åtgärder af sådant slag ha förekommit
på många håll (se Amortisation), men
termen har i synnerhet brukats i Tyskland. Den
första stora sekularisationen där framkallades af
reformationen och bestod dels däri, att protestantiska
furstar bemäktigade sig kyrklig egendom inom sina
territorier, dels däri, att katolska andliga behöllo
besittningar de innehaft såsom sådana, äfven sedan de
öfvergått till protestantismen, därmed förvandlande
dem till världsliga. Om de katolska motförsöken se
Andliga förbehållet och Restitutionsediktet. Den
andra stora tyska sekularisationen föranleddes
af franska revolutionskrigen och omfattade alla
återstående andliga furstendömen, hvilka i sammanhang
härmed mediatiserades (se Mediat). Exempel
på sekulariseringar i stor skala i andra länder är
indragningen af de svenska kyrkogodsen under Gustaf
Vasa, af de franska under den stora revolutionen
och 1906 samt af de engelska klostergodsen under
Henrik VIII. Jfr Kyrkoegendom. - Sekularisera,
förvandla kyrkliga besittningar till världsliga.
S. B.
SekuIarister (eng. secularists, af lat. sæculum,
världen i motsats till kyrkan) kallas G. J. Holyoakes (se denne) anhängare, fritänkare
(agnostiker), som med förkastande af kyrkans dogmer
vilja arbeta på mänsklighetens sedliga utveckling
med ledning af lifvets erfarenheter och oberoende
af, om en gud finnes eller ej. Deras syfte har
angetts vara att "lefva och dö för världen och
arbeta för människornas välfärd i denna världen",
"främjande med timliga medel af mänsklighetens timliga
väl". Denna konsekvent utilitaristiska etik fick
sedermera eftersägare i utilisterna. Inom den engelska
sekularismen framträdde mera utprägladt ateistiska
drag, när Ch. Bradlaugh (se d. o.) omkr. 1870
blef en af dess tongifvande män. Han införde bland
dess anhängare äfven åtskilliga ganska vulgära
ceremonier för dop, begrafning o. s. v. Småningom
drogo sig de mera vetenskapligt bildade sekularisterna
af den äldre typen tillbaka från den urartade rörelsen
och föredrogo att kalla sig agnostiker. Som
särskild antireligiös sekt torde sekularismen sedan
ett par årtionden ha upphört. Jfr G. J. Holyoake,
"Secularism, its origin and nature" (1_897).
(V. S-g.)
Sekulär (fr. séculaire, af lat. sæculäris). Se
Sekulär.
Seku’nd (af lat. secu’ndus, den
andre). 1. Astron. (Eg. pars minuta secunda,
ytterligare förminskad del) Sextiondedelen af en tids-
eller bågminut (tidssekund, bågsekund). Se Minut.
- 2. Mus., andra tonsteget i den diatoniska
skalan. Sekunden är antingen stor (c-d),
liten (c-dess) eller öfverstigande
(c-diss). Jfr Intervall.– 3. Fäktk. Ett
sätt att stöta. Se Fäktkonst, sp. 215. -
4. I åtskilliga militärtitlar: andre, under-.
1. (B-d.)
Seku’nda (lat. secufnda, den andra i
ordningen). 1. (Med underförstådt cla’ssis,
klass) Andra (i Tyskland näst högsta) klassen i
ett läroverk. Lärjungarna i den klassen kallas (i
Tyskland) sekundäner. - 2. Boktr., den sida af ett
ark, som tryckes sist. - 3. Hand. a) Om kvalitet,
antingen i fullt bestämd betydelse om en viss
fastställd kvalitet under "prima", men eventuellt
öfver "tertia" etc. (t. ex. i fråga om trävaror),
eller, särskildt i det allmänna språket, i mera
obestämd betydelse af lägre eller t. o. m. dålig
kvalitet ("sekunda vara"). - b) Om växel, detsamma
som sekunda växel. Se Växel.
Sekurnd-ackord, mus., tredje omvändningen af ett septim - ackord (se d. o. och Omvändning).
Sekundän. Se Sekunda 1.
Sekundänblomma, bot., blomma, som afslutar första
biaxeln i en cymös blomställning. G. L-m.
Sekunda’nt (af lat. secundare, gynna, göra lyckosam),
biträde åt en duellant (vid utmaning till duell och
under duellens gång), envigsvittne. Se Duell.
Sekundchef (se Sekund 4), andre chef,
underchef. Benämningen användes i Sverige
för att beteckna den verklige innehafvaren
af chefsbefattningen vid ett regemente, där
konungen innehar det nominella chefskapet eller
någon högre officer står såsom chef utan att utöfva
befattningen. Numera förekommer benämningen endast vid
gardesregementena och de tre från Lifregementet till
häst härstammande regementen (Lifregementets dragoner,
Lifregementets husarer, Lifregementets grenadjärer),
för hvilka konungen "antagit chefskapet".
C. O. N.
Sekundera (af lat. secundus, den andre,
nästföljande), hjälpa, bistå. 1. Jaktv. Hönshunden
säges sekundera, när den, då en kamrat står för fågel,
inställer söket och intar ståndställning utan att
själf känna vittring af vildt. - 2. Mus., spela eller
sjunga andra stämman. 1. G. G.
Sekundkommendör (se Sekund 4), sjöv. Se
Kanonkommendör.
Sekundlöjtnant (se Sekund 4), sjöv., enligt
regleringen 1824 subalterngrad vid flottan med
två löneklasser, den högre medförande löjtnants
och den lägre underlöjtnants rang. 1841 erhöll
den äldre klassen namn af premiärlöjtnant, under
det att den yngre bibehöll sin titel till 1866,
då flottan delades, hvarvid de nämnda gradernas
namn förändrades till löjtnant och underlöjtnant
med motsvarande rang som inom armén. Jfr Löjtnant.
K. K.»
Sekundmajor (se Sekund 4). Se Kapten l, sp. 884.
Sekundogenitur (af lat. secundus, den andre,
och genitus, född), rättighet att som den andre i
ordningen bland barnen i en familj erhålla någon viss
del af familjens förmögenhet eller besittningar, som
ersättning för att familjeegendomens hufvudsakliga
del förbehålles den förstfödde (primo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>