- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
65-66

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semitiska språk ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

65

Semo Sancus-Semper

66

ett tal i Parisparlamentet 1788, hvari han påyrkade
sammankallandet af les états généraux. Han var
fransk minister i Genua 1790-92. På väg till
Florens i ett diplomatiskt uppdrag råkade han jämte
H. B. Maret (sedermera hertigen af Bas-sano) 1793 i
österrikisk fångenskap, men blef 1795 på Bonapartes
föranstaltande utväxlad. Denne sände honom 1799
som Frankrikes sändebud till Haag, kallade honom
1805 till led. af senaten och förlänade honom 1808
greflig värdighet. Vid restaurationen 1814 slöt sig
S. till den nya regimen, insattes i pärernas kammare,
vann snart Ludvig XVIILs förtroende och utnämndes
1819 till markis. Hans försök att under julidagarna
1830 påverka Karl X i försonlig riktning kröntes med
iramgång, men först så sent, att intet längre stod
att vinna genom eftergifter. Förgäfves sökte han
sedan rädda tronföljden åt Karl X:s son. N.H-tz.

Semo Sancus, italisk gudomlighet, dyrkad af latinska,
sabelliska och umbriska folk, ofta identifierad med
Dius Fidius (se Fidius dius) och stundom
äfven med Herakles. Han är statens skyddsgud, som
vakar öfver statsöfverenskommelsens helgd (Sancus af
sancire, helga, ratificera), öfver edens förpliktelse,
äktenskapslöftets obrottslighet och mellanfolkliga
förbindelsers giltighet. På höjden Quirinalis i
Rom låg hans förnämsta helgedom, med ljusöppning
(compluvium) i taket, emedan himmelen och blixten,
som S. äfven representerar, borde vara vittne till
tempelkulten. Hans präster kallades bidentales
(af bidental, en helig plats, där blixten slagit
ned). Äfven på Tiberön fanns en helgedom åt
S. jämte ett altare, hvars inskrift Semoni Sanco
("åt S.") okritiska kyrkofäder uppfattade så, att
altaret var vigdt åt Simon Magus (se Simon).
J. C.

Semoy l. Semois [səmωa’], biflod fr. h. till
Maas (Meuse), kommer från Ardennerna
i belgiska prov. Luxemburg och flyter i
slingrande lopp genom franska dep. Ardennes
samt faller ut vid Monthermé. 198 km. lång.
J. F. N.

Sempach, stad med omkr. 600 inv. i schweiziska
kantonen Luzern, vid Sempachsjön (14,4 kvkm.),
2 km. n. om en efter den uppkallad station vid
Olten–Luzern-banan. Staden är historiskt bekant genom
ett slag, som stod därinvid 9 juli 1386 och i hvilket
Schweiziska edsförbundet vann fullständig seger öfver
österrikarna under hertig Leopold, hvilken jämte
1,400 adelsmän stupade i striden. På slagfältet,
där ett kapell och ett Winkelriedmonument uppförts,
firas årligen en fest till minne af segern. Jfr
Winkelried.
(J. F. N.)

Semper. 1. G o 11 f r i e d S., tysk arkitekt och
konstskriftställare, f. 29 nov. 1803 i Altona, d. 15
maj 1879 i Kom, blef 1822 student i Göttingen, där
han studerade matematik för Gauss samt filologi och
konstvetenskap för Otfried Muller. Därefter egnade
han sig åt ingenjörs- och krigsbygg-nadsväsendet
och öfvergick sedan till byggnadskonsten. Han
studerade denna i München från 1825, men fann sig
icke tilltalad af den där härskande efterhärmningen
af olika stilar, vistades därpå i Paris 1827-30 under
studier för Fr. <rau och fick där en bestämmande grund
lagd för sin konst. Därefter företog han en studieresa
i Italien och Grekland. När han 1832 kom tillbaka
till hemlandet, gaf han uppslaget till en häftig

Tryckt den 6/io 16

behof, såsom antiken, och

Schinkel att stil-

och långvarig strid, som gällde hans teori, att de
gamles gudabilder varit färglagda och deras tempel
försedda med målade ornament i en flerfald af färger -
en åsikt, som forskningen sedermera funnit vara fullt
berättigad. På Schinkels förord kallades S. 1834 till
professor i arkitektur vid akademien i Dresden. Där
fick han tillfälle att i lära och praxis tillämpa
sin grundsats, att all arkitektur framgår ur en
organisk gestaltning af det praktiska syftet med
byggnadsverket, att således icke en bestämd stil kan
fastställas som den gifna formen för våra olika i
viss mån gjort med

härmning utan hänsyn till syftet, såsom i München
tillgick, är ett oting. Äfven S. utgick från
antiken, men han lät hvar sak skapa sin form och
kom därigenom till en modifierad renässans, som
kan kallas hans egen. Han byggde först Synagogan
(1838-40), en spirituell och effektfull centralbyggnad
i orientaliserande stil, med präktig användning af
färg i det inre. Därnäst kom utförandet af Teatern
(1839-41), en byggnad, i hvilken det särskildt
gällde att skapa former, som stodo i harmoni med
den närliggande hofkyrkans barockstil och den
till slottet hörande Zwingerns, slottsflygelns,
öfverdådiga rokoko. Mästaren lyckades på ett
glänsande sätt. Byggnaden gaf dessutom ett helt
nytt uppslag, i det S. lät dess inre disposition
klart och öfverskådligt uttryckas i dess yttre
form. Salongen liksom scenhuset markerades tydligt
och kraftigt, och den moderna teaterbyggnadens idé
var härmed gifven. Vidare utförde han Villa Rosa}
Palais Oppenheim vid Elbe m. fl. Därtill kom 1846
uppförandet af Museum i Dresden, byggdt som afslutning
af Zwingerkomplexen och hållet i en kraftig renässans
(se afbildn. i art. Dresden, sp. 843). Samtidigt
gaf han i sina täflingsritningar till Nikolaikyrkan
i Hamburg ett modernt uppslag - en kupolkyrka i en
mycket fritt hållen romansk stil, det hela lämpadt för
samtidens kraf. Han vann första priset vid täflingen,
men hans förslag antogs ej till utförande. S. hann
ej fullborda sitt museum i Dresden. Invecklad i
oroligheterna 1848 och majupproret 1849, flydde han
till Strassburg och kom därifrån till England. Där
blef han af prinsgemålen Albert utnämnd till professor
vid South Kensingtonskolan. Han tog ifrig del i den
reform i konstslöjden, som började med den törsta
världsutställningen (i London 1851), och bestämde
den första anordningen af det sedan så ryktbara
South Kensingtonmuseet. S. å. utgaf han Vber die vier
elemente der baukunst. 1853 kallades han till Zürich,
där han byggde det storartadt enkla, härligt belägna
Polytechnicum och äfven verkade som lärare. I sitt
epokgörande verk Der stil in den technischen und
tektonischen kiin-sten öder praktische cestetik
(1860-63) nedlade han sina åsikter om konsten,
särskildt arkitekturen

25 b. 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:33:49 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free