Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanslutning under arfsberättigade furstar, bland
hvilka den tidigast omnämnde är Vysjeslav
(omkr. 780), den förste mera tydligt skönjbare
Vlastimir (omkr. 850). De bysantinske kejsarna
uppehöllo länge öfver dem en öfverhöghet, som var
reell eller nominell alltefter rikets växlande styrka,
och äfven bulgarerna, med hvilka serberna befunno sig
i ständiga strider, utbredde i början af 900-talet
sitt välde öfver dem, hvarifrån de emellertid
frigjorde sig under Tsjaslav (omkr. 931). Sedan
bysantinska riket 1018 fullständigt kufvat bulgarerna
och därigenom äfven på den sidan kommit i direkt
grannskap till S., öfvergick för detta land det
förut ofta fördelaktiga skyddsförhållandet till ett
tryckande beroende, åtföljdt af upprepade krig. I
kyrkligt afseende påverkades serberna både från ö. och
v. Deras kristnande (under 600- och 700-talen) hade
sannolikt urspr. utgått från det romerska Dalmatien,
och särskildt i kusttrakterna vid Adriatiska hafvet
stodo de äfven senare i liflig beröring med den
latinska kyrkan, men å andra sidan aflägsnades de från
denna genom bruket af de cyrilliska kyrkoböckerna,
och i det inre landet kommo de under starkt
inflytande från den grekiska kyrkan, framför allt
det greciserade (urspr. bulgariska) ärkebiskopsdömet
i Ochrida. S. var vid denna tid deladt i två riken,
det ena i kustländerna (Dioklitien etc.); det andra
i det inre S. med medelpunkt i borgen Ras (nära det
nuv. Novibazar). Under 1000-talet var det förra mest
framträdande, och dess härskare, Stefan Vojislav
och hans ättlingar (dessa antogo konungatiteln),
kämpade ofta framgångsrikt mot bysantinerna, men
under 1100-talet miste det sin betydelse. I stället
blef nu det inre S. hufvudmakten, särskildt sedan
Stefan Nemanja omkr. 1170 genom en revolution blifvit
storzjupan, såsom härskarna i detta rike kallades. Han
bekämpade grekerna, förbunden än med Venezia, än med
Ungern, än med de genomtågande korsfararna och det nya
bulgariska riket, eröfrade flera af kuststäderna vid
Adriatiska hafvet och återstoden af det dioklitiska
riket och utvidgade sitt rikes gränser äfven åt
ö. och s. Han abdikerade 1196, och följande sin
yngste sons Rastkos (S:t Savas) exempel och själf
ett föredöme för flera senare serbiska härskare, gick
han i kloster under namnet Simeon (d. omkr. 1199 på
Athos). Hans son Stefan (1196–omkr. 1228) häfdade
i strider mot grannar och släktingar arfvet från
fadern; han blef 1217 af en påflig legat krönt
till konung (däraf namnet prvovjentsjani kralj,
"den förstkrönte konungen"), medan han 1219 med den
grekiske patriarkens goda minne, men i strid mot
ärkebiskopen af Ochrida, genomförde upprättandet af
ett eget serbiskt ärkebiskopsdöme med hans broder, den
ofvannämnde Sava, som förste innehafvare. Nära hundra
år härskade sedan två generationer af nemanjider:
Stefans söner Stefan Radoslav, Stefan Vladislav och
Stefan Urosj I (störtad 1276) och den sistnämndes
söner med den inflytelserika fransyskan Helena
(d. 1314) Stefan Dragutin (d. 1316) och den duktige
krigaren Stefan Urosj II Milutin (1282–1321,
bekant för sina många giftermål). S., som tack vare
ett inbringande bergsbruk kunde
underhålla en stark krigsmakt, behöll under denna
tid under yttre och inre strider en betydande
ställning på den nu (efter Konstantinopels eröfring
af korsfararna 1204) politiskt mer än vanligt
söndersprängda Balkanhalfön, där också utomstående
makter, särskildt Ungern och olika italienska stater,
sökte göra sin makt gällande. I tronstriderna efter
Urosj II:s död segrade slutligen hans yngste, under
ett uppror mot fadern delvis bländade son Stefan Urosj
III (1321–31), hvilken 1330 besegrade bulgarerna,
men 1331 störtades af sin son Stefan Dusjan och
s. å. dödades i fångenskapen. Stefan Dusjans
(Dušans) regering (1331–55) var serbiska rikets
glansperiod. Under inblandning i de inre striderna
i bysantinska riket, ständigt i godt förhållande
till Venezia, men i upprepade strider med Ungern
och Bosnien, utvidgade han betydligt sitt rikes
gränser först i Macedonien och Albanien (1342–45),
sedan öfver Epirus och Tessalien (1348). Drömmande
om herraväldet öfver Konstantinopel, antog han 1345
titeln "serbernas och grekernas kejsare", upphöjde
den serbiske ärkebiskopen till patriark, hvilket
föranledde en tids brytning med den grekiska kyrkan,
och lät 1346 kröna sig i Skoplje (Üsküb). Ett
lysande hof efter bysantinskt mönster spred
glans öfver hans rike, och dess inre förhållanden
reglerades genom en lagkodifikation (1349). Oroad
genom turkarnas hotfulla uppträdande på Balkanhalfön,
inledde han (1354) underhandlingar med påfven i
Avignon, af hvilken han, erbjudande sitt erkännande
af påfvens ledande ställning inom kristenheten,
ville autoriseras som dennas öfverbefälhafvare
("capitaneus") mot turkarna, men ett nytt krig mot
Ungern tog hans uppmärksamhet i anspråk på närmare
håll, och han afled kort därefter, 1355. Hans lysande
välde hade icke hunnit byggas fastare, än att det
redan under hans svage son Urosj (1355–71), S:s siste
härskare af nemanjidernas ätt, lossnade i sina fogar.
Som konung bredvid honom uppträdde 1366 den mäktige
hofmannen <sp<Vukasjin</sp>, som emellertid, då han
upptog kampen mot de framträngande turkarna, 1371
stupade i det förkrossande nederlaget vid Tsjirmen
(Čirmen). Serbiska riket var nu upplöst i flera
delfurstendömen under inbördes stridande furstar. I
det egentliga S. voro bland dessa de mest framträdande
"knes" (furst) Lazar (Lasar) Chrebeljanovitj och
hans måg Vuk Brankovitj. Motståndet mot turkarna
uppbars främst af Lazar, hvilken 1387 besegrade dem
vid Plotsjnik, men 15 juni 1389 dukade serbiska hären
under i slaget på Kosovo polje (se d. o.), hvari både
sultan Murad I och Lazar bragtes om lifvet.
Denna i folkvisorna besjungna drabbning brukar räknas
som tidpunkten för serbiska rikets undergång. Det
existerade emellertid ännu någon tid, ehuru för det
mesta som turkisk vasallstat, under kristna furstar
med den grekiska titeln "despoter". Lazars kloka änka
Militsa, som tillhörde en gren af nemanjidernas släkt,
upprätthöll först regentskapet för sina omyndiga
söner, af hvilka Stefan Lazarevitj (d. 1427)
efterträddes af sin systerson Georg Brankovitj
(1427–56). S:s mellanställning under de ständiga
krigen mellan Turkiet och Ungern var ingalunda
lätt. Georg, som 1439 flydde till Ungern undan ett
segerrikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
