- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
189-190

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serratula ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

189



190

beck, där han vid blott 26 års ålder erhöll rätt
att anlägga eget apotek. Sedan 1820 innehade han
rådsapoteket i Hameln, Hannover. 1804, vid 21
års ålder, gjorde S. den upptäckt, som var hans
lifs storverk. Han framställde nämligen då ur opium
jämte den s. k. mekonsyran ett kristalliserande ämne,
hvilket som en bas var bundet vid nämnda syra till ett
salt och som han tillika påvisade vara den väsentligen
verksamma, sömn-gifvande beståndsdelen i opium -
principium somniferum - nämligen morfinet. Institut
de France tillerkände S. för hans arbete om morfinet
ett pris på 2,000 frcs. Upptäckten innebar icke blott
påvisandet af den väsentligen verksamma beståndsdelen
i opium och öfverlämnandet åt lakar-världen af
ett bland de allra värdefullaste läkemedlen, utan

af kraftiga verkningar på djurorganismen, torde
finnas ämnen, som tillhöra samma grupp som morfinet;
och hans upptäckt öppnade vägen för en rad andra
sådana under de följande årtiondena, genom hvilka
många alkaloider, såsom stryknin, kinin, veratrin
m. fl., blefvo kända. S. publicerade äfven många andra
arbeten. 1904 aftäcktes af Deutscher apotheker-verein
en minnestafla öfver S. å det hus i Hameln, där hans
apotek varit inrymdt. C. G. S.

Serubbabel, en man af Davids släkt, som spelade en
viss roll i Jerusalem efter judarnas hemkomst från
Babel. Huruvida han verkligen varit ledare för dem,
som först återvände därifrån, är f. n. ovisst, enär
den förteckning på de åter-komne, som finnes i Esr. 2
(= Neh. 7), af flera forskare betraktas som åsyftande
en senare tid. På profeterna Haggais och Sakarias’ tid
(520 ff.) stod i hvarje fall S. med öfversteprästen
Josua i spetsen för judarna i Jerusalem. S. var
då persisk ståthållare öfver den judiska kolonien
(Hagg. 1: 1), och såväl Haggai som Sakarias utpekade
honom rent af som den blifvande Messias (Hagg. 2:
21-24, Sak. 6: 9 ff.). Huru länge S. innehade sin
ställning som judarnas världsliga öfverhufvud, vet man
icke, då han efter denna tid försvinner ur historien.
E. S-e.

Sérullas [serylla’], Georges Simon, fransk kemist,
farmaceut, f. 1774, d. 1832, fältapotekare, sedan
1825 professor vid Val de grace (militär-läkarskola i
Paris), 1829 led. af Institutet, upptäckte bl. a. 1822
jodoformen (se d. o.).

Serum, plur. s er a (lat., eg. en vätska, som är
afskild ur en tjockare vätska, t. ex. serum lactis,
vassla), betyder numera en från medföljande fasta
kroppar befriad vätska, hämtad ur djurkroppen. Om
ej annat säges, menar man med serum från blodkroppar
fritt blodvatten (se Blod), d. v. s. blod, som genom
vispning eller skakning med fasta kroppar befriats
från sitt fibrin och genom centrifugering från sina
blodceller (se B l o d). Man kan också låta blodet
stå och koagulera samt sedan pressa ut serumet ur
den så bildade blodkakan. Blodserum är en tämligen
trögflytande, klibbande vätska af bärnstensgul
färg. Den så kallade blodplasman, som jämte serum
innehåller fibrin, utgöres iios människan utom af
vatten af 7,2 proc. ägghvit-

ämnen, hvaraf serumalbumin 4, serumglobulin
2.8 och fibrinogen 0,4 proc., dessutom fett i
olika mängd alltefter näringstillståndet och
salter, omkr. 0,8 proc., samt något socker och
extraktivämnen. Dessutom finnes i serum en hel del
s. k. enzymer (se d. o.) äfvensom de egendomliga
kroppar, hvilka spela en hufvudroll i serumterapien
(se d. o.). Mängden af dessa kroppar kan i hög grad
ökas genom införande af främmande ägghvitämnen, då
s. k. immunsera uppstå. Andra ur djurkroppen hämtade
sera äro lymfserum och varserum, som bestå af lymfa
(se d. o.) eller var (se d. o.), hvilka befriats från
däri befintliga celler. S. A-s.

Serumalbumin, kem., detsamma som b l o
d-albumin. SeÄgghvita.

Serumdiagnostik, läran att medelst serum igenkänna
sjukdomar, sera eller bakterier. Om främmande
kroppar, särskildt ägghvitämnen, celler eller fint
fördelade kroppsväfnader inkomma i ett lefvande djurs
blod, bildas i detta s. k. antikroppar (se d. o.),
möt-kroppar, som vanligen i högre eller lägre grad
motverka just de inträngda kropparna, som i detta
fall kallas antigen. Närvaron af dessa möt-kroppar
kan således tjäna som igenkänningstecken på, att
motsvarande främmande kroppar, antigen, inträngt
i djurets blod. Sådana prof ha betydelse för af
görandet, om sjukdoms-alstrande bakterier inkommit
i blodet, d. v. s. för diagnosen af motsvarande
sjukdomar. Bland dessa motkroppar äro agglutininerna,
som, om de tillsättas till en uppslamning af
motsvarande bakterier, klumpa tillsammans dem och låta
dem sjunka ned genom vätskan. På denna omständighet
är den Gruber-Vidalska reaktionen grundad. Om
blodserum från af nervfeber angripna sättes till en
uppslamning af tyfoidbaciller (se B a k t e r i o
l o g i, sp. 722), klumpas de tillsammans. Sålunda
kunna af sjukdomen angripna igenkännas medelst
deras blodserum, äfven om de icke lida märkbart
men af densamma, såsom de s. k. bacillspridarna,
hvilka äro farliga som utbredare af nervfebern, just
emedan de ej själfva veta sig vara sjuka. Omvändt kan
man igenkänna tyfoidbaciller, som renodlats ur blod,
urin eller tarmuttömningar från en sjuk person, såsom
sådana genom att uppslamma dem i en fysiologisk (= 0,9
proc.) koksaltlösning, till hvilken satts immunserum
från ett djur, t. ex. en häst eller en kanin, i hvars
ådror tyfoidbaciller införts. På likartadt sätt kunna
kolera, rödsot, cerebrospinalmeningit, maltafeber,
pest, rots och sjukdomar härrörande från colibaciller
m. m. diagnosticeras. De s. k. agglutininerna i
immunsera äro nämligen strängt specifika, d. v. s. de
reagera endast med de baciller, som användts vid
immuniseringen (insprutningen i ådrorna).

Äfven bakteriolysinerna, d. v. s. motkroppar,
som bildats efter injektion af bakterier och
under vissa förhållanden förmå upplösa dessa, har
Eich. Pfeiffer användt fv>r att igenkänna tyfus-,
kolera-och närsläktade baciller eller sera af i däraf
förorsakade sjukdomar insjuknade.

En annan användning af immunsera afser fastställande
af den djurart, från hvilken ett bestämdt blodprof,
t. ex. ett extrakt ur en blodfläck, härrör. Blandas
nämligen detta blodprof med serum från ett djur,
som blifvit förutbehandladt med serum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free